2000 Decibel - Svensk metal när den är som bäst?

[21-22/05/2004][Bengtsfors]

Den 21 och 22 Maj gick den svenska metalfestivalen 2000 Decibel av stapeln. Festivalens line-up såg slående bra ut med det göteborgska döds/thrashmetallakterna The Haunted och Dark Tranquillity som huvudakter. Bland de övriga i urvalet fanns där både band i samma genre som ovanstående, God Among Insects, Merciless, och på den andra halvan flockades den melodiösa musiken till exempel Pain Of Salvation, Ironware och Hammerfallsångaren Joacim Cans soloprojekt. Det såg som sagt onekligen riktigt bra ut. I år firade festivalen sitt femte levnadsår och året till ära så hade man valt att slå till på stort - de utökade festivalen med en dag. Men det som såg bra ut på papperet fungerade sämre i praktiken. Knappa 8 - 900 betalande kom för att se banden och när Metallica stod för dörren bara en vecka efteråt så prioriterade väl folket annat. Festen blev därför ett ekonomiskt bakslag för arrangörerna och inget litet heller, hela 200 000 kronor gick de back. Detta är oerhört tråkigt, men nu har man startat en stödgala vid namn 200 000 Decibel som förhoppnings kommer rädda festivalen. Vi får hoppas på det bästa för denna festivalen är unik..

Fredag

När jag anländer till festivalområdet runt tolvtiden så har redan de första banden Draconian och Gorefight gått på sina scener. Om man ser till namnen så skulle jag gissa att Gorefight lirade i den hårda ligan och att Draconian kör något mer melodiöst. Enligt det sistnämnda fallet har jag delvis rätt men den After Forever/Nightwish-liknande musik som möter mina öron var inte vad jag hade förväntat mig. En positiv överraskning helt klart. Gorefight å andra sidan. Jag hade väntat mig lemlästade lik, gutturala avgrundsvrål och ett jävla röj. Men när jag kommer in i tältet där scen Hårdrock befinner sig, blir jag smått chockad. Om jag ska beskriva musiken som utförs av ynglingarna så är en dragning mot nutidens upplaga av det amerikanska bandet Offspring sammansvetsade med kraftmetall en god beskrivning. Jag lämnar tältet efter några låtar och tar en plats framför Merciless.

Draconian

Merciless

Det stockholmska bandet spelade på Gates Of Metal förra året och då kände jag att - detta är nog inte riktigt min musik. Men nu, ja nu blir det åka av. Sångaren Rogga är fantastisk och bandet gör en grym spelning. Spelglädjen är på topp - trots tidig spelning - och bandets riff sitter i mellangärdet gång på gång. Svensk death/thrash metal av bästa märke. Merciless kan än och bandet gör en av festivalens toppspelningar i mina ögon.

Merciless

Lefay

Efter att ha intagit lite föda så beger jag mig nu mot bollnäsbandet Lefay´s spelning. Chulle Rytkönen såg jag tillsammans med Tad Morose på Sweden Rock Festival förra året och att han är en frontman av rang råder det ingen tvekan om. Bandet är härligt sammanspelta och bjuder på sig själva. Publikuppslutningen är tämligen tam när det första riffet ljuder ur festivalens högtalare men ju längre in konserten nalkas, desto mer hungriga själar flockas det framför scenen. Bandet bjuder även på en ny låt i form av "Hollow" - en ganska catchy mid-tempo-historia som säkerligen kommer fungera bra på kommande spelningar med bandet.

Lefay

Ironware

Efter att Boråsbandet Freternia har lagt ner - bara tillfälligt måntro? - får jag nu lita på Pasi´s andra band, Ironware. Bandet spelar traditionell melodiös metal och med Pasi´s röst får de extra klös. Vi bjuds nästan enbart på låtar från bandets debutplatta "Break Out", undantaget är en ny låt, "Fading Memories". Här traskar vi i lugna farvatten och i ärlighetens namn hade jag hellre velat höra en cover - vilket de brukar spela. Trots detta så gör de en hejdundrande spelning - eller är det bara jag som är lycklig över att äntligen få höra Pasi live?

Ironware

Dagen forstätter med Pain Of Salvation, God Among Insects och Grand Magus. De förstnämndas nya skiva "12:5" - vilken innehåller akustiska versioner av deras låtar - tycker jag är smått fantastisk, men nu när den verkliga musiken spelas upp för mig känns den inte alls lika intressant som på skivan. Publiken verkar dock vara med på noterna. God Among Insects lirar brutal death metal och det som spelades upp för mig var inte alls lika motbjudande som de ljudklipp jag har fått äran (?) att lyssna på. Lord K ser ut som en stor björn som vakar över publiken och bandet röjer friskt. Beskrivningen som jag gav om Gorefight - om hur jag trodde de skulle låta - passar in mycket bra här istället. Jag tar fram checkhäftet. 1. lemlästade kristna, japp, 2. gutturala avgrundsvrål, japp 3. ett jävla röj, jodå. Grand Magus musik är inte alls av min kaliber, detta är segt. Hade jag spelat en vinyl med bandet på 45 varv istället för 33 varv, hade jag säkert gillat det. Deras 70-tals hårdrock/doom är dock okej, men absolut inget jag skulle vilja köpa en skiva med.

God Among Insects, Pain Of Salvation, Grand Magus

Vintersorg

Jag hade aldrig hört Vintersorg innan festivalen och alla som jag träffade sa att jag måste gå och se dem. Det ångrar jag inte för en sekund. Jag har alltid trott att Vintersorg var något slags black metalband. Men oj, oj så fel man kan ha. Visst, det growlas lite men den största fokusen ligger på folkmusik, och när man som jag har stor förkärlek till denna musik kan det inte bli annat än magi. Det varvas med både svensk och engelsk lyrik och huruvida bandet återspeglar den svarta metallen vet jag inte säkert, men om det är så, är detta det bästa bandet inom den genren i mitt tycke.

Vintersorg

Morifade
Det melodiösa metalbandet Morifade var nästa band att få bli uttittat. Musiken ligger lite i Helloween/Scanner-land men även en liten småprogressiv ådra verkar slingra sig längs kusten. Sångaren Stefan gör en riktigt bra prestation och det blandas bra bland låtarna. Inte helt oväntat får den nya plattan ganska stor plats i setlisten och min önskan om att de ska dra av Helloweens "Judas" - vilken de har gjort en cover på - känns längre och längre ouppfylld. Men vad gör det när de radar upp några av sina äldsta pärlor, njutbart.

Morifade

The Haunted

Marco som normalt är med i The Haunted har blivit pappaledig och bandet har därför rekryterat sin gamla sångare Peter Dolving. Om detta är ett upplyft eller nerköp kan jag inte svara på då jag är ganska oäven till The Haunted. Bandet levererar i alla fall feta thrashdängor och folket är som tokiga, moshpits bildas och publiken ramlar. Även jag - som inte lyssnar på de jagade - står där med knuten näve när Dolving skriker : ”Aaaaaaaaarrgghhhhhhhh!” och tänker, detta kanske inte är så dumt ändå.

The Haunted

Lördag

Min sömn var väl sådär, min rumskompis snarkade nämligen som tio stycken brunstiga björnar! I natt blir det öronproppar, tänker jag och slänger i mig några mackor med skinka och räkost, att gå på konsert med fastande mage är inget jag rekommenderar. Jag kommer upp till festivalområdet i lagom tid till Örebrobandet Wolf.

Wolf

Örebroarna sätter igång stenhårt med sin arbetarklassmetall och låten "Evil Star". Bandet röjer på friskt, trots den klena publikuppslutningen. Det varvas mellan alla bandets skivor och i centrum står det nya eposet "Evil Star". När de kör igång titellåten från deras andra platta "Black Wings" är det fullt röj som gäller och bandet bjuder minsann på sig själva. De springer runt som skållade råttor och stämningen går verkligen att ta på. Vargarna är hungriga och det rejält.

Wolf

Persuader

Young Metal Gods-vinnarnas spelning var en sådan jag hade sett fram emot länge. Tyvärr blev jag lite smått besviken. I början av spelningen verkade bandet nästan inte inneha någon spelglädje alls och mycket måste ha berott på publiktillströmmingen, vilken inte var mer än tvåsiffrig. Under bandets makalösa käftsmällsrefränglåt "Sanity Soiled" verkar dock bandet vakna och ser riktigt glada och vitala ut. Glädjen verkar sitta i till sista tonen av spelningen. Synd bara att de skippade låtarna "Masquerade" och "Turn To Dust", vilka för mig framstår som två av bandets bästa.

Persuader

Astral Doors

Den lilla mannen med den stora rösten har fått en arvtagare, tänkte jag när jag lyssnade på Astral Doors skiva "Of The Son And The Father". Men tyvärr så låter inte Nils Patrick Johansson lika mycket Dio live som på skiva och spelningens låtval är sådär. Att inte spela den underbara låten "Ocean Of Sand" får nästan ses som ett tjänstefel. Okej, att de avslutar med "Cloudbreaker" men att skippa en av de snabbaste låtarna på skivan när de bara har två av samma tempo, är för mig en liten besvikelse även här. Om vi för en stund struntar i musiken så har Patrick vissa drag utav Coverdale utseendemässigt och när han låter som en blandning av Dio och David så kanske det är till en fördel? Nåväl, bandet känns inte så jättesammanspelta och ibland får man känslan av att sångaren tror att det är hans (!) band. Och med en väldigt dålig publikuppslutning (runt 30 personer) så blir hans försök till allsång förrädiska för gruppen. Bandet levererar ändå även de en ganska bra spelning. Jag hade dock väntat mig mer av denna konstellation.

Astral Doors

Naglfar

Det jag såg av detta band var sådär bra. Jag ska inte sticka under stol med att jag inte är så förtjust i genren svartmetall och att Naglfar spelar inom denna genre är självklar. Men det är inte musiken som får mig att dra den slutsatsen - okej, men ändå - 20 minuter in i Naglfars set så börjar det regna, tror jag, men i själva verket är det hagel! Är det månne mannen bland molnen som inte gillar att bandet hyllar mannen under jorden? I vilket fall så slutar det att hagla precis efter bandets spelning, en tillfällighet, eller? Bandet röjer febrilt och så gör även folket framför kravallstaketet. Något som jag tyckte var underhållande var att sångaren lät som den tecknade figuren, Shredder i Teenage Mutant Ninja Turtles, alltid något.

naglfar.jpg

Notre Dame

Snowy Shaws skräckorkester hade jag inte hört en endaste ton från när jag äntrade fotodiket vid festivalens största scen. Detta gjorde dock ingenting då bandet mer var en visuell upplevelese än en upplevelse som audiofiler hänger sig åt. Till skillnad mot Snowy´s band Dream Evil, där nämnda man är skinnpiskare, så trakterar här herr Shaw den fyrsträngade. Alla i bandet är uppklädda på något vis. Snowy är vitsminkad och har en lie längst ut på basen, gitarristen har en vit mask och trummisen liknar något från Frankensteins monster. Den som drar mest applåder är dock den übersexiga - no kidding - Vampirella. Damen i fråga kommer in i en tight åtsittande svart dress och succén är ett faktum. Snowy och Vampirella turas om att låta sina stämmor ljuda och det fungerar ypperligt. Bandet bjuder verkligen på sig själva och Vampirella byter kläder lika ofta som Carola. Under en av låtarna kommer hon in i en vit klänning och i slutet av låten så förgör Snowy henne. Det är bland annat här som det är en ganska komisk stämning. Bandet pratar på som: "Welcome to this horrowshow" osv och när Vampirella ligger nedblodad alldels för länge, säger herr Shaw: "men upp med dig nu, sluta överspela" på ren göteborgska. Och det är precis detta som får mig att verkligen tycka detta är hur bra som helst. Vampirella kommer ut med en bunt med sedlar och Notre Dame gör en bejublad version av den gamla Abba-hiten "Money, Money, Money". Mitt under spelningen plockar de upp en kille ur publiken. Hans namn är Robert och Snowy förklarar att han fyller 15 år idag. Snowy berättar vidare att vi ska ta med han backstage sedan, för ni vet väl vad som händer när man är femton skrattar Snowy - och det gör publiken med. När bandet går av scenen får de stående ovationer och jag är nöjd som bara den!

Notre Dame

Amaran

Alla utom sångerskan står på scenen när bandet drar igång och efter ett flertal riff så äntrar äntligen sångerskan scenen. Bandet gör bra ifrån sig och blandar väl mellan debuten tillika senaste vaxet. Spelglädjen är stor och de tycks även ha fått med sig en hel del folk som kollar in dem. Bandets metal är verkligen skön och den största biten i pusslet tillfaller sångerskan. Det är inte för inte jag har skrivit "bra" med versaler och ett utropstecken i mina anteckningar.

Amaran

Tad Morose

Detta skulle bli min tredje spelning med bollnäsbandet Tad Morose. Första gången jag såg dem var på Sweden Rock Festival 2003 och andra gången var som förband till Edguy nu i maj. Mina förväntningar var ganska höga och de infriades med råge. Det märks att bandet trivs mycket bättre på en stor scen än en liten klubbscen. 2000 Decibels största scen, Metal ger bandet rättvisa så det räcker och blir över. Kvintetten öppnar med allsångslåten "No Mercy" och redan här är publiken med på noterna. "No Mercy, No, No, No Mercy" vrålas det ut ifrån den uppenbart nöjda publiken. Ljudet som bollnäsarna har tilldelats är klanderfritt och Urban har nog aldrig sjungit bättre. En ny låt som aldrig tidigare har spelats presenteras, "Take On The World". Låten är riktigt bra och de välkända ilningarna i nacken forsar över mig likt en flod som sköljer över ett bergsmassiv. Fantastiskt. Urban har en till överraskning och in kommer Chulle från Lefay. Han och Urban startar sjunga en duett i låten "Matters Of The Dark". Uppvisningen är makalös och under solots gång jagar de både vokalisterna varandra med varsitt mickstativ. Urban jagas ut över kanten till scenen och hoppar ner i fotodiket - mycket snyggt må jag säga. Detta är tveklöst den bästa spelningen jag har sett med bandet och en tjej i mitt resesällskap - som har sett bandet tvåsiffriga gånger! - håller med mig fullt ut. Ett fantastiskt band gör en fantastisk spelning.

Tad Morose

Hypocrisy och Månegarm var två band jag kollade in som hastigast och efter att ha sett några låtar med Månegarm så beger jag mig därifrån. Bandet vars trummis sjunger, spelar någon form av svartmetall och till bandet hör även en violinist, originellt om inte annat. Längst fram i ledet headbangade några fantatiska fans och det var faktiskt en ganska stor samling som hade knött ihop sig för att kolla på detta mycket - i mina ögon - skumma band. Hypocrisy var däremot något som jag verkligen inte pallade med men det som jag hörde och såg var black metal på hög nivå. Det första som möter mig är Tägtgren som skriker: "SATAN! SATAN!" och efter att ha knäppt av några kort går jag därifrån för att få något i magen.

Hypocrisy, Månegarm

Cans

Joacim Cans soloprojekt Cans livespelning var något som jag hade sett fram emot mycket. Och när Joacim tydligt framför att det inte blir några Hammerfall-låtar idag blir jag ännu gladare. Killarna längst fram med Hammerfall-tröjor blev kanske inte lika glada dock. Det första som slår mig när Jocke drar igång "Go Back To Hell" är att hans röst låter bättre än på länge och när han fortsätter med "Fields Of Yesterday" och "Soul Collector" är jag riktigt imponerad. Bandet visar stor spelglädje och trots idoga allsångsförsök så verkar inte publiken vara riktigt med på noterna. Herr Cans headbangar och så gör även publiken, nu börjar även den mikrofontrakterande mannen hålla tillbaka lite på vissa toner. Frontmannen säger sedan: "Jag sa ju innan att det inte skulle bli någon Hammerfall idag, men vi kan göra en kompromiss" och så kör de igång "Child Of The Damned". Låten är med på Göteborgsbandets debutplatta "Glory To The Brave" och är en Warlord-cover. Bandet fortsätter med "Red Light" och "Silent Cries". När sedan Cans blir inropade för ytterligare en låt så drar de av den gamla Warlord-dängan, "Lucifers Hammer" från 1984. Ett lyckat avslut på en lyckad konsert.

Cans

Silent Scythe

Bandet som håller till på scen Hårdrock har hållit på i dryga tio minuter när jag kommer in i det lilla tältet. Bandet heter Silent Scythe och lirar en form av heavy/thrash metal med en sångare som man skulle kunna jämföra med en farlig eldsprutande drake. Den frenesi han har i rösten skulle kunna väcka tio lik en söndag morgon. Bandet röjer på stenhårt och när de drar av Metallicas "Damage Inc", kokar tältet. Min tanke att se på Beesech är nu som bortblåst. Musiken killarna framför mig hänger sig åt är grymt hänförande och när de sista tonerna av Iron Maidens "Be Quick Or Be Dead" sköljer över mig, ja då är det bara att fråga närmsta person om de tog numret på den bulldozer som nyss körde över mig, grymt!

Silent Scythe

Dark Tranquillity

Kvällens avslutare skulle få svårt att slå det jag nyss varit med om. Och med ett sällan skådat röj (dock inte i närheten av Silent Scythe) en febrilt headbangande frontman - som ler likt han har vunnit högsta vinsten - når de nästan ända fram. Publiken bildar moshpits och när en ny låt i form av "One Thought" ljuder ur högtalarna är alla spända av förväntan. "Monochromatic Staines", "Single Part Of Two" och "Final Resistance" är alla fina käftsmällar. Tyärr drabbas bandet av diverse tekniska problem, men göteborgarna förvaltar ändå sin headlineplats väl och denna konserten slår åtminstone högre än The Haunteds dagen före. Huruvida denna festival kommer leva vidare eller inte - jag hoppas givetvis på det förstnämnda - så är en sak säker, jag har haft jäkligt kul och återvänder gärna igen.

Mikael Stanne, Jag, Publik

Johan




<< Tillbaka till Nyheter