Det är med tunga bokstäver dessa ord sätts på pränt. 2000 Decibel, festivalen som har varit likt en moder för svensk hårdrock, har avlidit. Efter sex års trogen verksamhet i den hårda rockens tecken läggs organisationen ner.
[21/05/2005][Bengtsfors]
Det var lördag morgon och klockan ringde 5:50. Lite halvsleten kravlade jag mig upp ur sängen. Festandet kvällen innan hade inte påverkat mig märkbart. Skönt, tänkte jag. Att vara bakfull på en festival är aldrig en hit. Jag slängde i mig några smörgåsar och började packa ned lite saker i en väska. Då jag bara skulle vara borta över dagen, behövde jag inte så fasligt mycket attiraljer med mig, men stressad som jag var och i och med att taxin kom lite tidigare än väntat, glömde jag min batteriladdare. Detta skulle straffa sig senare upptäckte jag. När bilen hade nått rastplatsen där bussen skulle hämta mig fann jag glädjande att jag var i mycket god tid. Jag inhandlade således lite extra batterier, en tidning och en chokladkaka. Nöjd gick jag ut ur affären för att sekunden senare komma på att jag behöver en penna. Kassörskan var snäll nog att ge mig en gratis.
Bussen anlände vid den utsatta tiden och minuten efter körde den iväg. Destinationen för dagen var 2000 Decibel, en festival i de värmländska skogarna i det lilla samhället Bengtsfors. Förra året gick evenemanget back med 200 000 kronor men tack vare en stödgala med Martin Carlsson (skribent på expressen förf. anm.) i spetsen lyckades festivalen hålla sig på fötter än en gång. Stödgalan var förövrigt mycket lyckad och banden In Flames, The Haunted, Hypocrisy, Nifelheim och Lost Horizon lirade utan att få en krona i ersättning, starkt jobbat. Bussresan gick lugnt till och regnet strilade ner från himlen. Det såg onekligen mörkt ut för ett bra väder på festivalen och när vi väl kom fram spöregnade det. Bättre väder kunde man ju ha önskat. Tur för oss besökare är att samtliga scener ligger under tak och detta gjorde även gott för banden. Folket vill ju inte stå i regnet och därför sökte sig de flesta skydd från regnet, framför just scenerna.
Första bandet ut för dagen var sleazerockarna Loud ´N Nasty och enligt programbladet hoppades arrangörerna att de skulle bjuda på en scenshow i sann 80-tals-anda. Och det var precis vad de gjorde. Undertecknad höll på att få ögonbrynen bortbrända ett par gånger under sessionen i fotodiket när pyrotekniken brann av. Framträdandet var högklassigt och med heta kvinnokroppar, blod, explosioner samt det viktigaste, hårdrock med blixtrande solon, kan det inte gå fel.
Efter konsertens slut hör jag hur ett myllrande muller tonar upp sig. Defleshed har intagit scen hårdrock och det bjuds på totalrens med skottsnabba dubbelkaggar och gutturala vrål. De cirka 150 personerna i publiken gillar vad de ser men undertecknad har annat på sitt schema och hinner därmed inte stanna hela tiden.
På papperet verkar Minhiriath ganska intressanta - de kallar sin musik för progressiv black power metal. Men i praktiken är det verkligen för dråpligt. De låter som ett flummig progressivt metalband med en kraxande pojke vid micken. Och om musiken verkar halvintressant är det ingenting emot hur bandet är live. Jag får en känsla av att bandet helt saknar spelglädje, de kollar ned i golvet och har noll kontakt med publiken. Det är nästan att jag tycker synd om dem, en rejäl upp-putsning både i studion och live vore att föredra.
Nya skivan "Grime V.S Grandeur" är den som skiner mest i Falconers setlist och det kanske är det som gör att röjfaktorn på denna konsert håller sig ganska låg. Skivan släpptes för dryga månaden och sannolikheten att inte så många har hört den är ganska hög. Bandet presterar dock en fullt god spelning och de nya medlemmarna får ett varmt välkomnande. Spelningen håller en ganska jämn ton och det är inte mycket överraskningar i setlisten förutom de färskare låtarna. "Lord Of The Blacksmiths" och "Upon The Grave Of Guilt" varvas med nyare pärlor som "Emotionell Skies". Under bandets avslutningslåt - fansens favorit - "The Clarion Call" bjuds det på allsång och vokalisten, Kristoffer, sjunger fel, trots att han har ett texthäfte på scen. Bandmedlemmarna skrattar bara och spelar vidare. Bandet tackar för sig och publiken verkar dra sig mot scen hårdrock, jag följer efter.
Cryonic Temple från Borlänge är nästa band ut och när de väl står där sprutar kraftmetallen ut ur högtalarna. Glenn Metal som sångaren "heter" presterar en ganska god uppvisning med sitt band. Publiken i den främre raden verkar älska vad som sker framför dem och Glenn sträcker mer ofta än sällan ut sitt mickstativ till den hungriga flocken bakom kravallstaketet, som då får ge hän åt sin riddarevrål.
Efter Borlängebandet är det dags för lite svulstig krigarmetal - Amon Amarth.
Vikingarna inträder scenen i bara överkroppar och sedan står de där - riffar, grymtar och har allmänt kul.
Deras musikaliska skicklighet är på topp, det är bra drag i musiken och undertecknad gillar det han nu bevittnar. Plötsligt hörs ett rumlande ljud nedanför min bröstkorg, buken skriker efter mat, jag kan inget annat än att lyda. Efter intagandet av föda stannar jag till för att se göteborgarna i Nostradameus.
Bandet har verkligen växt sedan debuten (Words Of Nostradameus, 2000) då de levererade ganska vanlig kraftmetall för att nu verkligen ge kraft till metallen, nya albumet "Hellbound" är en riktig stänkare och bandet verkar ha kul på scen - även om det bara är ett fåtal folk i publiken - och trots att batteristen är sjuk lirar han ändå - metal om något. Nästan direkt lade jag märke till sångaren Freddy's frisyr. Från att tidigare ha burit en lång svallande hårman var det nu små strån som visades upp på kraniet, och huruvida myten som säger att styrkan sitter i håret är sann, vet jag inte. Freddy tappade dock rösten ett fåtal gånger under spelningen.
I programbladet gick det att läsa "Trender har kommit och gått. Det har inte påverkat Clawfinger utan de har fortsatt att ge ut bra plattor och fortsatt att förfina sin hybrid av metal och rap." Beskrivningen ger mig kalla kårar och tanken att det står ett nu-metal band på scenen gör att jag inte känner mig så angelägen om att kika in svenskarna. Men även fläckarna har sin sol (hö hö) och från scen Heavy möts jag av just Hip/hop/Metal. På senare år ingen lyckad kombination, men när Clawfinger framför den uppstår det ljuv musik. Hela bandet ser verkligen ut att trivas på scenen. Hoppar, skuttar och headbangar. Sångaren - som har en väldigt stark scenpersonlighet - struttar runt som en påfågel och basisten kan liknas vid en jojo. "Det känns som att nacken kommer pissa blod ikväll" skämtar keyboardisten och "det här var fan bra" står det i mina anteckningar. I slutet av spelningen har mannen som trakterar den fyrsträngade hoppat upp på "läktaren" där han spelar bland publiken. Publikfrieriet har därmed nått sin kulm, avslutande "Do What I Say" är mästerlig. Det är tydligen inte för inte Clawfinger har ett rykte om sig att vara ett bra liveband.
De "gäveulska" trollen i Storyteller intar scenen framför en till synes klen publik, men ju mer riff som ljuder ur högtalarna, desto fler borttappade skogsmän hittar dit. L-G sjunger perfekt och nämnda man samt basisten Johan "Zeptagon" Sohlberg är de som röjer hårdast. Världspremiär för låten "I´m The World" blir det också, en trevlig trudelutt som bådar gott inför den nästkommande fullängdaren.
Tiamat verkar ha en hängiven fanskara med tanke på folket framför kravallstaketet. Dessa herrar har jag bara hört lite sporadiskt och därför var mina förväntningar lika med noll. När jag har börjat få ett grepp om musiken är det den snart nedgrävda konstellation Sentenced som gäckar i bakhuvudet. Ödesmättad tung rakt-på-metall ljuder ur högtalarna. Ibland får jag känslan av ett hårdrockens Kent!
Falkenbergska Sonic Syndicate står på scen och i början av konserten drunknar sångaren Richards röst bland instrumenten, efter några rattningar på mixerbordet, lite senare, framträder den argsinta halsbrännande rösten. Bandet röjer på som sjutton, alla hoppar omkring och rufsar på sina kalufser - till och med keyboardisten! Richard bjuder på ett bra mellansnack och presenterar en ny låt, "Handsome Nightmare" - hette den så? Låten går i mid-tempo och här bjuds vi på basisten Karins skönsång, ett element som tidigare inte har figurerat på bandets demos under namnet Fallen Angels.
På grund av röstproblem har sångaren och gitarristen Nicklas bestämt sig för att endast bruka sina händer för att hantera den sexsträngade på denna spelning och för att sköta det orala har man hämtat in Destiny/Falconersångaren, Kristoffer Göbel. Han sköter jobbat med bravur och bandet likaså. Det röjs på scenen som aldrig förr och bandet spexar hela tiden! Vid ett tillfälle försöker Kristoffer bära Nicklas på sina axlar men den lilla gitarristen vill inte - eller något liknande. Projektet går i alla fall i stöpet. Det jag menar med den lille är att Kristoffer ser ut som en jätte på scenen bredvid örebroarna och jämte Nicklas som är den minsta i bandet ser det rätt kul ut. Vargarna avslutar med "Moonlight" och "The Dark", sedan slutar en av festivalens absolut bästa spelningar.
Tekniskt, välspelat, tungt och hårt som betong. Meshuggahs musik är dock alldeles för skruvad för mitt sinne, istället blev det att man tog en bit mat.
Rock n Roll, så kan man sammanfatta W.E.T! Dessa män har tydligen hållit på sedan 80-talet, men särskilt produktiva har de inte varit. Återigen från programbladet "Tre fullängdare har de hunnit med under åren, varav, "Rock ´N Roll Meltdown" var den första, och en fjärde sägs vara på gång." Bandet lirar 70-tals hårdrock och skämtar friskt med den inte alltför stora publiken, det jag såg av detta var okej.
Dagens cresendo avslutas med mäktigt, pompösa, graciösa anrättningen Therion. Bandet är hela nio personer på scenen när första låten, "The Blood Of Kingu", drar igång. Sångare för kvällen är mästervokalisten Mats Levén. Och förutom nämnda herre finner vi även en operasångerska, en kostymklädd man och två vackra damer utgör kören. Mannen sjunger även lead ibland och kompletterar Mats och operavokalissen perfekt. Ryhtmsektionen består av Christoffer Johnson (gitarr), Kristian Niemann (gitarr) brorsan Johan Niemann (bas) och trummisen Petter Karlsson. Bandet är inga duvungar på scen och under en timme och tjugo minuter färdas vi genom episka, vackra och mörka musiklandskap. Christoffer bjuder även på lite gamla örhängen i form av två låtar från "Lepaca Kliffoth". Avslutar Therion-låtarna gör "Cults Of The Shadow" men efter det bjuds vi på två extranummer. "Dessa covers tillägnar vi till våra långväga gäster" säger Kristoffer och sedan tar Mats Diamond... eh, Levén ton till Mercyful Fate-örhänget "Black Funeral". Sist ut blir Motörheads "Iron Fist", där vokalisten gör en förträfflig Lemmy-imitation. De som missade spelningen får skylla sig själva, tillsammans med Loud N Nasty och Wolf gör Therion festivalens bästa spelning.
Johan Karlsson