Altair - Demo

[2004][Demo]

I den medföljande biografin slår Altair med tydlighet fast att man spelar thrash och ingenting annat. Vad denna nästan desperata vilja att placera sig själva i en genre beror på vet jag inte, men för mig som lyssnare gör det verkligen detsamma. Bra låtar är det som räknas.

Även detta tar man upp i biografin med raderna ”Most bands that play thrash metal nowadays tend to focus on aggression while forgetting to write good songs”. Jo jag tackar, vilka är det man syftar på? Personligen tycker jag nog att det finns ett stort antal såväl aggressiva som mycket välljudande thrashband där ute.

Nåväl, musiken är helt klart thrash-influerad. Men knappast vad jag hade väntat mig efter de kaxiga raderna i biografin. Av de tre spåren som finns med på demon är det inledande ”Icecream Man” med sin glassbilen-slinga som sätter sig direkt. Av det jag lyckas lyssna mig till (sången hör till det grövre slaget) handlar det om en otäcking till glassgubbe som plockar upp småflickor. Kul låtkoncept som för tankarna till Macabre. Stilmässigt kommer jag dock att tänka på fyllskallarna i Wehrmacht. Och det ger så klart stora pluspoäng i min bok.

Därefter är det tyvärr inte så mycket att hurra över. ”Scorch & Burn” bygger på ett riff som är en ren plankning på ”For Whom The Bell Tolls” och låter i övrigt som rätt intetsägande dödsmetall från tidigt 90-tal. Avslutande ”Manicfesto” har visserligen ett skönt driv, och är den låt där sångaren PH Andersson använder sin röst klart bäst, men på det stora hela är det en bagatell som tar slut lika snabbt som den börjar.

Altair har ambitioner och det är jag den första att applådera. Men ska man hålla sig med ”Zlatan-attityd” och stå i första ledet med thrash-fanan, är det övertidsarbete i replokalen som gäller. En av tre låtar ger inte mer än knappt godkänt

Martin Lee

Betyg: 5/10


<< Tillbaka till Skivrecensionerna