Anyone's Daughter - Wrong

[2004][InsideOut]

Den här smöriga AOR-proggen borde rent logiskt inte vara något för en hårding som mig. Men frågan är om någon kan värja sig helt mot den här typen av smittande melodier och - i varje detalj - genomtänkta låtbyggen. Utan att ta till överord så är materialet på "Wrong" av det slaget som, hur ogärna man än vill, förföljer en likt en efterhängsen förkylning. Lite på samma sätt som det mesta som kommer från ABBA-skäggens pennor.

Det första intrycket är således stor förvåning på alla plan. Läser man sin läxa framgår det dock att tyska Anyone's Daughter är allt annat än några duvungar. Redan 1979 släpptes debuten som följdes av ytterligare fyra släpp, innan man tog en "paus" mellan 1983 och 2001. Med nya amerikanen André "the voice" Carswell bakom micken gjordes comebackplattan "Danger World". En enligt uppgift betydligt poppigare historia än det som nu sitter i min CD-spelare.

Men visst är även detta ganska poppigt på sina ställen. Fast framförallt bjuds det instrumentala excesser och starka refränger i massor. Jag kommer att tänka på band som Dream Theater, Marillion, Pain Of Salvation och Toto. Det är givetvis begåvat med en glasklar produktion ner i minsta beståndsdel, och det är definitivt inga låtar man sätter sig och plockar ut på fyllan en fredagskväll. Och det är väl kanske den sista aspekten som gör att det biter så bra på undertecknad. Som förslappad hobbygitarrist med nedlagda musikerdrömmar, kan jag bara inte låta bli att imponeras. Anyoneís Daughter trycker ner samma knappar som även får mig att gå igång på Rush och nämnda Dream Theater.

Men det som slutgiltigt får mig att kapitulera är André Carswell. Mannens röst - som rör sig någonstans i gränslandet mellan Jan Johansen och Joey Tempest - är helt enkelt makalös. Med en sådan frontman kan man faktiskt gå i land med det mesta. Till och med 80-talsflouroserande läskigheter som sjätte spåret "Your Time" och åttonde "Without You".

Eller kanske inte ändå. Andra halvan av "Wrong" är genomkompetent men går lite över gränsen för vad jag fixar i smörfaktor. Känslan är ungefär densamma som efter en trerätters middag med en supermäktig tryffeltårta till efterrätt. Smaken är fantastisk men man blir mätt lite för tidigt och på upploppet är det enda man kan tänka på en rivig jävla whiskey.

På samma sätt får "Wrong" mig att till slut vilja slänga på Napalm Death med omedelbar verkan.

Martin Lee

Betyg: 7/10


<< Tillbaka till Skivrecensionerna