Black Abyss - When Angels Wear Black

[2004][Massacre]

Vid en första genomlyssning trodde jag att detta var thrash metal. Första spåret "Damnation" vittnar nämligen om en brutalitet light - som ett hårdare Iced Earth med Pantera influenser ungefär. "Unholy War" sopar dock bort de tankarna och istället för landet i väst förs vi nu till Tyskland där de Sielck-ledda Iron Savior befinner sig. Sångaren Oliver Hornung som på "Damnation" sjunger hyfsat aggressivt har istället tänjt på stämbanden och en mer polerad röst strömmar nu ut ur mina hörlurar. Vem sjutton är det sångaren låter så ruskigt likt, frågar jag mig ställande. Och än har jag inte kommit fram till något svar. En blandning av Matthew Barlow (ex-Iced Earth), LG-Persson (The Storyteller), Peavy Wagner (Rage) och en gnutta Jocke Cans (Hammerfall) är det närmaste jag kommer att beskriva Olivers sköna ljudläten.

Blixtrande gitarrer, dundrande bastrummor, vokala insatser som visar på mångfald och tunga riff gör denna skivan lite bättre än annan Helloweenklonad hårdrock. Black Abyss är tillsammans med Persuader och Blind Guardian det hårdaste jag har stött på inom kraftmetallsammanhang. Att beteckna germanerna som enbart power metal är dock inte riktigt rätt. Infobladets gällande att de spelar "Dark Power Metal" stämmer mer överens med verkligheten. Faktum är att det bara är tre låtar ("Unholy War", "Dark Legacy" och "Time") som kan kallas för genuin power metal.

De resterande spåren hamnar någonstans mellan melodiös heavy- och thrash metal sånär som på någon Iron Savior-liknande refräng. Titelspåret däremot, nu snackar vi, Running Wild. "When Angels Wear Black" klockar in på 7 minuter och 36 sekunder och riffet är så himla likt de tyska piratrockarna att det är löjligt, men det är så bra gjort. Episkt så det förslår och ja, lyssna och döm själva. Produktionen är dock inte i bästa laget, men låtmaterialet är såpass bra så det med nöd och näppe klättrar över sexans steg.

Johan

Betyg: 7/10


<< Tillbaka till Skivrecensionerna