Brand New Sin - Recipe For Disaster

[2005][Century Media]

Brand New Sin kan väl enklast beskrivas som diseldoftande hård rock med lite stonerdrag, i samma anda som Black Label Society. Faktum är att sångaren Joe Altier inte låter helt olik just Zakk Wylde. Ett par låtar är det tämligen skapligt, men i längden blir jag ganska trött på den lite enformigt monotona sången. Musikformen som sådan tillhör väl inte heller de jag betraktar som spännande. Det funkar säkert i Staterna, men ter sig alltför anonymt på denna sidan av Atlanten.

Plattan inleds av vad som kan antas föreställa ljudet av fem ölburkar som öppnas. Sen följer ”Arrived”. En ganska pigg öppningslåt, men samtidigt inget revolutionerande i branschen. På ”The Loner” och ”Brown Street Betty” sjunker dock tempot, och i samma takt mitt intresse. Visst, det är tungt, och låtarna duger väl för en eftermiddagsöl i festivalgräset. Men, det kommer inte upp till den klass av kompositioner som man skulle kunna sätta på helt spontant en söndagseftermiddag i vardagsrummet. ”Black and Blue” ökar på tempot igen och galoppriffet sätter sig som en smekande snyting. ”Running Alone” inleds med akustiskt komp och man väntar sig nästan att låten ska explodera i elektricitet. Det gör den inte… ”Freight Train” krossar på som en ny tempohöjare. Men tyvärr når inte refrängen några högre toppar.

Sen händer det inte så värst mycket innan ”Once In a Lifetime” som är en post-grungedoftande ballad. Ett riktigt sömnpiller om man frågar mig. ”Dead Man Walking” brakar lös med vad som närmast kan beskrivas som ett gammalt hederligt sleaze-riff. Kanske blir refrängen sen lite väl tjatig i längden, men ändå en låt som piggar upp. Avslutande ”Wyoming” är seg som överkokt kola och lämnar lätt intrycket att hela plattan var i samma stuk. Riktigt så illa var det ju inte om man verkligen drar sig till minnes. Jag tror att detta kan gå hem hos de med dragning åt stoner och det lite amerikanska.

David Bergström

Betyg: 6/10


<< Tillbaka till Skivrecensionerna