MÖRKRETS ÅTERKOMST
- Intervju med Leif Edling 2007.05.29
Tillbakablick:
2002 återförenas den klassiska sättningen av Candlemass
tillfälligt för att promota de remastrade återutgåvorna
av bandets backkatalog. Det massiva intresset gör dock att det som
först var tänkt att bli ett par spelningar förvandlas till
ett segertåg över flera kontinenter. 2004 splittras Candlemass
åter efter vad som förefaller bero på djup missämja
i bandet. Något som Leif Edling dock inte vill kännas vid när
jag intervjuar honom ett år senare inför släppet av den
självbetitlade återföreningsplattan.
TEXT: MARTIN LEE
Plattan blev som bekant en megasuccé och bandet turnerade åter
flitigt samt släppte även DVDn "The Curse Of Candlemass".
När det så börjar bli dags för uppföljaren under
våren 2006 chockar sångaren Messiah Marcolin metalvärlden
genom att offentliggöra sitt avhopp (det tredje i ordningen).
Därpå följer en längre period av förvirring
då resten av bandet, bara ett par dagar efter Messiahs besked, går
ut och dementerar det hela med förklaringen att sångaren lider
av "a severe pre-recording psychosis", men att man är helt
övertygade om att han kommer att sjunga på plattan.
Två månader senare (i augusti) verkar det hela betydligt mer
osäkert när Leif Edling uttalar att det hela nu är en fråga
mellan Messiah och skivbolaget Nuclear Blast. I september tänds åter
hoppet när ett nytt meddelande på bandets hemsida gör
gällande att sångaren, via skivbolaget, har gått med
på att lägga sång på det i övrigt färdiginspelade
albumet.
I slutet av oktober kommer slutligen beskedet som det flesta vid det här
laget redan har befarat; Messiah är ute ur Candlemass för gott.
Här på startar en lång och stundtals tröstlös
jakt på en efterträdare. Upplösningen kommer först
i månadsskiftet januari/februari i år då Robert Lowe
från amerikanska Solitude Aeturnus officiellt tillträder sitt
nya jobb.
Leif kan ändå kosta på sig att skratta lite åt
situationen när vi konstaterar att ett 80-tal sångare gallrades
igenom innan man hittade rätt.
- Ja, det var en jävla massa alltså men vi behövde ju inte träffa alla eftersom varenda en fanns på MySpace. Det är lite förbluffande alltså. Även om de var bosatta i Argentina, Brasilien, Cypern. Malta eller Nya Zeeland så nog fan hade de en MySpace-sida. Varenda en utan undantag. Men det ger väl en inblick i hur stort MySpace är också.
In på ett bananskal hela vägen från
USA
Av alla sökanden träffade man slutligen fem
personer i Stockholm, samtliga skandinaver, men ändå hittade
man inte rätt. Lösningen kom istället när Robert Lowes
flickvän på eget bevåg kontaktade Leif. Det ena ledde
till det andra och rätt vad det var så hade Candlemass en sångare
bosatt på andra sidan Atlanten. Något som kan tyckas ganska
drastiskt.
- Jo men vi hade ju verkligen försökt. Ingen kan ju säga
att vi inte försökte när vi höll på i tre månader.
Vi lyssnade på 80 pers! Och håller ingen av dem måttet
så vad fan ska man göra? Vi kan ju inte ta in en sämre
sångare. Det går faktiskt inte. Så då är
det ju bara att fortsätta tills man hittar en och sen kom ju Robert
och han utklassade ju egentligen det mesta. Så om han kommer in
och krossar allt motstånd och dessutom är en skittrevlig snubbe
så vad fan. Och om det är någon som hyser något
som helst tvivel om det där så är det ju bara att lyssna
på plattan. Då försvinner ju alla tvivel om att han är
rätt person.
Som nämndes i inledningen spelades plattan in redan i maj 2006. Då
var bandet helt övertygade om att Messiah trots allt skulle lägga
sången.
- Ja ja, absolut. Vi visste ju inte att vi måste söka en ny
sångare förrän i november precis innan jul. Men när
det inte går att genomföra så är man ju tvungen
att hitta en lösning på problemet.
Och därefter har ingenting av musiken förändras annat än
att sången har tillkommit?
- Ja precis så. Så jag har levt jävligt mycket med den
här skivan lite för länge egentligen. Men va fan, träffar
skiten fläkten så vad fan ska man göra?
The curse of Candlemass continues
På grund av förseningen med skivan missar
man flertalet av de större festivalerna under sommaren. Därmed
blir också marknadsföringen av nya skivan rejält begränsad.
Leif verkar ändå ta det hela med ro.
- Nu blev vi lite för sent ute så vi kunde inte få alla
festivaler men vi ska köra Metal Town (tack vare ett återbud)
i alla fall och det blir jävligt bra. Och sen är det ju någon
stor festival på Irland och någon stor festival i Tyskland
och sen är det sommaruppehåll och sen några festivaler
till. Så det kommer nog att bli en hel del ändå. Och
sen ska vi ut på egen turné i höst, så det kommer
nog att bli ganska mycket jobb nu direkt efter att plattan kommer ut och
framåt.
Vän av ordning undrar ju ändå (aningen skeptiskt) hur
det kommer att fungera med en sångare, som inte bara bor på
en annan kontinent, utan också är med i ett annat band.
- Han är ju sångare där men de gör ju typ en platta
var sjunde år eller något sånt. Det är ju inga
större problem så utan vi ser det mer som att vi vinner någonting
och de vinner någonting också.
Kan man tänka sig att det blir en gemensam turné där
han dubblerar?
- Det tror jag inte. Det blir lite jobbigt för honom att sjunga två
set. Och en sångare ska inte göra det, det tar som fan på
rösten också. Men annars hade jag jävligt gärna åkt
ut med Solitude Aeturnus om det inte hade varit så. För det
är ett jävligt bra band.
King Of The Grey Islands
Den nya skivan är en mörk konceptplatta om
den moderna civilsationens förfall. Ett inte helt obekant tema inom
doom-genren, men kanske extra relevant nu, om inte annat som ventil, med
tanke på vilka känslor som fjolåret säkerligen bär
med sig.
- Ja alltså det är ett löst koncept. Den handlar om olika
känslostämningar hela plattan. Det utgår ju från
det här som många människor kan känna ibland att
livet känns jävligt meningslöst och att vi lever i ett
jävla skitsamhälle. Så det är väl mest det som
den utgår ifrån. Så då handlar ju liksom låtarna
mycket om desperation och förtvivlan, ångest och vrede. Det
är ju bara att inse att vi lever i ett jävligt hårt samhälle
med hård utslagning och där det inte finns så mycket
humanism kvar. Och det kan driva människor till självmord och
få folk att sluta hoppas på någonting. Så det
är en väldigt hoppfull skiva det här (skratt).
Finns det en tydlig kronologi i låtarna också, den börjar
ju med "Prologue" och avslutas med "Embracing the Styx",
det låter ju verkligen som den sista resan?
- Ja han skär ju handlederna av sig i sista låten för
han inser att det går inte att göra något åt den
här världen vi lever i, så att det är ju bara att
ge upp liksom.
Så det är en karaktär alltså..?
- Ja det är Edgar Grey alltså, men just den låten är
inte med utan den kommer som extralåt på vinylen (skratt).
Det är en låt som heter "Edgar Grey" som ligger mitt
i skivan så det är ingen kronologisk ordning så.
Finns han på riktigt eller är det en påhittad karaktär?
- Ja ja visst (påhittad), i och med att den heter "King Of
The Grey Islands" så heter han Edgar Grey den här snubben.
Men musiken är mycket viktigare än vad budskapet är. Precis
som om man behöver upplysa folk om att man lever i en jävla
skitvärld.
Nervös väntan på publikens reaktioner
Med tanke på vilken formidabel succé den
självbetitlade återföreningsplattan blev, kan man lätt
räkna ut att turbulensen i Candlemass blev ett rejält antiklimax
för de inblandade. Och ur ett värsta-fall-scenario riskerar
det givetvis att äventyra hela bandets karriär. Uttrycket "upp
till bevis" äger utan tvekan en viss tyngd här.
- Ja man vet ju aldrig hur en platta ska tas emot. Det kan man ju aldrig
veta. Man kan ju tycka att man har gjort världens bästa platta
och ändå så blir den totalt sågad. Sånt händer
ju hela tiden. Det kvittar ju hur mycket man jobbar eller lägger
ner på någonting, man kan ju fortfarande bli sågad av
press och så, det är inte lätt att veta. Men jag vill
ändå säga att om du fortfarande saknar Messiah Marcolin
efter att ha lyssnat på nya Candlemass-plattan, då är
du dum i huvudet. Det har jag sagt hela dagen till folk.
Att Leif själv gillar "King Of The Grey Islands" råder
det ingen tvekan om. Personliga favoritlåtar har han gott om.
- Ja alltså det varierar ju från dag till dag tycker jag.
Det har ju varit "Emperor Of The Void" ett tag, "Devil's
Seed" var det ett tag, det har varit "Of Stars And Smoke".
Nu sista veckorna har det väl varit "Clearsight" och sista
låten "Embracing The Styx". Nä men jag måste
säga att jag är grisnöjd med här plattan. Att den
har hållit ett år för mig att lyssna på, efter
det att vi har hållit på och jobbat med den i ett halvår,
det tyder bara på att det är en jävligt bra platta. Ska
man gå efter de förhandskommentarer vi fått från
pressen så kommer vi att få jävligt bra kritik för
den också. Vi fick veta att Terrorizer tyckte att den var helt suverän
och vi har fått kommentarer från olika Metal Hammer-tidningar
att de diggar plattan som fan.
Födelsedagskalas med nära och kära
Den sista mars i år firade bandet 20-års
jubileum på Kolingsborg i Stockholm. Kvällen är redan
historisk då bland annat originalsångaren från "Epicus
Doomicus Metallicus" Johan Längquist gjorde sitt första
och enda publika framträdande med bandet någonsin. Något
som ensamt (törs jag påstå) lockade festdeltagare från
hela världen. Därmed fick också nytillskottet Robert Lowe
en allt annat än tacksam uppgift när han skulle ställa
sig på scenen med Candlemass för första gången.
- Det var ju lite svårt för Robert i och med att de andra sångarna
har ju liksom, både Johan och Thomas (Vikström från Chapter
IV), en identitet hos publiken. Men Robert har inte det, så det
var ju väldigt svårt för honom och inte riktigt hans forum.
När folk har lyssnat på skivan, då får de ju verkligen
höra honom. Och då är det ju lättare att köra
live sen. Det var ju mest som en presentation av Robert alltså.
Den feta presentationen det blir ju skivan. Och sen kommer de som har
hört den säkert att vilja höra mer av Robert live med Candlemass.
Det är jag helt övertygad om.
Med tanke på alla gästartister som var uppe på scen under
kvällen känns det inte som någon vild gissning att man
fick repa en hel del innan.
- Väldigt lite faktiskt. Vi hade repat med Johan som funkade rätt
bra. Vi hade inte repat med Vikström vilket ju framgick lite grann
(skratt). Tony Martin var med på soundcheck och det var de andra
också, så det var väl egentligen bara Thomas vi inte
hade repat med där. Men det är ju lite svårt också,
folk har ju familj och allt sånt där. Så det fick bli
som det blev. Det var ju inte meningen att det skulle bli något
blodigt allvar, det var ju ett party liksom med fest och kul. Vi sa ju
det till folk att det handlar mest om att dricka öl och ha kul alltså.
Jag vidhåller ändå att det för många var en
legendarisk kväll i och med att Johan Längquist var med .
- Jo för fan Johan gjorde bra ifrån sig. Det var ju grymt att
höra för mig själv också. Att stå där
och få höra originalsången till "Under The Oak"
och "Sorcerer's Pledge" och sånt där, det var ju
grymt.
Det är ju naturligtvis en självklar fråga om det någonsin
var på tapeten att ta in Johan igen?
- Näe egentligen inte. Vi vet ju att han sjunger jättebra. Johan
är en grym sångare och kanske att det hade funkat på
något sätt men Candlemass är ju mycket mer metal egentligen.
Så vi måste ju ha en sångare som är lite metal
också. Och Johan är en grym sångare men han är inte
så mycket metal. Och vi behöver en sångare som har den
här internationella metal-touchen. Så att för mig var
det ganska självklart att ta Robert Lowe och jag tror inte att jag
kommer att ångra det valet. Men Johan är ju fortfarande en
grym sångar
Allt finns förevigat
Hela festen finns inspelad med fem kameror och professionell
ljudupptagning. Men vi som hoppas på en DVD lär få vänta
enligt Leif.
- Det blir nog bonusmaterial någonstans men vi kommer inte att ge
ut det här på DVD, det tror jag inte (Det blev i dagarna klart
att denna spektakulära konsert visst kommer ges ut på DVD red.
anm.).
Det finns garanterat ett rätt stort intresse för det.
- Ja men alltså, jag har inte kollat igenom materialet och jag har
inte lyssnat på mixen heller, så det kommer väl här
framöver att jag ska göra det. Vi har inte tänkt så
mycket mer utan vi spelade in hela skiten men har inte tagit något
beslut att det ska ges ut eller klippas ihop. Så vi får se,
det är inte så att det sitter någon i startgroparna nu
i alla fall.
Förr eller senare lär materialet komma ut, det kan man nog vara
rätt säker på. Om inte annat för att det ger Nuclear
Blast möjligheten att klistra på en dekal med texten "featuring
Johan Länquist, the legendary voice from Epicus Doomicus Metallicus".
Någonting säger mig att de inte hade haft något emot
att göra det redan på "King Of The Grey Islands".
Candlemass sparkar igång sin Europaturné i Malmö
den 31:a augusti och återkommer i september till i tur och ordning
Göteborg den 23:e, Linköping den 24:e och Stockholm den 26:e.
Öppningsakt på samtliga datum är göteborgska All
Ends.