Candlemass - Candlemass

[2005][Nuclear Blast]

Jag såg Candlemass första gången 89 på Kolingsborg. En kväll som gick under namnet "A night of metallic mayhem" och även bjöd på Sveriges då bästa thrashband Agony och för evigt osignade tjejhårdingarna Ice Age.

På den tiden jämförde jag allt med Metallica, Exodus och Slayer. Således sorterades Candlemass in i kategorin "för långsamma". Med tiden har jag dock omvärderat bandet fundamentalt och betraktar dem nu som ett av Sveriges genom tiderna bästa.

Med denna bakgrund är det kanske lättare för mig att ta till mig nytt material än för någon som alltjämt betraktar "Epicus Doomicus Metallicus" som ett oöverträffat mästerverk. Eller inte. Hur som helst förvånas jag lite av de (visserligen få) avvaktande omdömena jag hört om senaste given. Någon har tyckt att produktionen känns trist, någon annan har påtalat bristen på hitlåtar, en tredje har dristat sig till att framhålla Krux som en bättre sysselsättning för herr Edling.

Efter att plattan i princip snurrat konstant sedan jag fick den för någon vecka sedan kan jag inte annat än imponeras. Rent av överväldigas. Att resultatet efter 15 års vila skulle kunna låta så här vitalt och välljudande, hade jag inte kunnat föreställa mig i de vildaste av fantasier. Med "Candlemass" tar Edling & Co ett resolut kliv direkt upp i toppskiktet, utan att passera gå.

Öppnande "Black Dwarf" är väl den låt som de flesta fått möjlighet att höra innan det officiella releasedatumet, i och med diverse tidningars medföljande promosamplers. Och kanske är det ett lite märkligt promoval, då den egentligen är en av de minst "typiska" låtarna. Tror faktiskt att Abstrakt Algebra-plattan hade kunnat låta ungefär så här med detta manskap.

Andra låten "Seven Silver Keys" är å andra sidan inte heller helt "typisk" med sin episka, nästan Iron Maiden-aktiga, refräng. ƒndå låter det så mycket Candlemass att man knappt fattar hur lång tid som gått sedan det sist begav sig. Förklaringen är naturligtvis att bandet som sådant låter unikt. Konstellationen Leif, Mappe, Lars, Janne och Messiah besitter en energi som väldigt få band, före eller efter, ens kommer i närheten av.

Därpå följer ett av skivans kanske starkaste spår, "Assassin Of The Light". Ett mäktigt Tony Iommi-riff övergår i en, med Candlemass-mått mätt, rätt snabb versmelodi. Och så refrängen. Messiah gör verkligen skäl för sitt artistnamn ñ han sjunger bostavligt talat gudomligt. Måste också plussa lite för textraderna "blackout, lights out, prince of the night". Briljant!

"Copernicus" är svintung Candlemass-doom av klassiskt snitt. En varsam halvakustisk inledning som nästan vaggar in i falsk trygghet, för att sedan med full kraft resa sig som en tjock vägg som hotar att begrava en levande. Så tungt att det känns som om njurarna ska trilla ut bakvägen.

Instrumentala mittenspåret "The Man Who Fell From The Sky" känns som något av en kort paus innan det är dags för andra akten. Kanske är det plattans svagaste spår? Å andra sidan är den så kort att jag vägrar låta den påverka helhetsintrycket.

"Witches" fanns med i demoversion på fjolårets samlingsalbum och har även figurerat i livesetet ett tag. En riktigt snygg gitarrdriven historia som lätt hade platsat på någon av de tidiga plattorna. Får faktiskt lite King Diamond-vibbar, vilket kan ha att göra med de snygga harmonierna och plötsliga taktbytena. Enastående!

"Born In A Tank" är en ren up-tempo-låt komplett med dubbelkaggar och galoppgitarrer, vilket i skriven form kanske låter lite märkligt. Men det funkar ypperligt. För säkerhets skull har man ändå lagt in ett Sabbath-ljudande stick, vilket ger låten precis den balans som krävs för att hålla sig inom konceptet.

I "Spellbreaker" är man åter inne och tassar på Iron Maidens domäner. Det är inte övertydligt på något sätt, men demonstrerar ändå en ny sida hos bandet som ñ om inte annat ñ bidrar till att göra plattan mer variationsrik. Jag skulle dock bli förvånad om denna låt hamnar i livesetet

Avslutande "The Day And The Night" är storslagen, episk och så tung att hela mitt stenhus vibrerar redan på ganska moderat volym. En grandios avslutning på ett album som alldeles säkert kommer att finnas med bland topp 5 när det är dags att sammanfatta året.

Candlemass är tillbaka. Frågan är om de någonsin låtit bättre.

Martin Lee

Betyg: 9/10


<< Tillbaka till Skivrecensionerna