|
Candlemass - King Of The Grey Islands [2007][Nuclear Blast] Nu föll istället valet på Solitude Aeturnus-sångaren Robert Lowe. Om det var rätt i ett eventuellt val mellan de två lär vi aldrig få reda på. Men att Robert är en oerhört skicklig sångare råder det inga som helst tvivel om. Något som framgår betydligt tydligare på platta än vid premiärframträdandet på Kolingsborg. Om man bortser från valet mellan olika nya sångare, så har väl annars den största frågan inför det här släppet varit om egentligen någon kan fylla Messiahs plats? Med "Chapter IV", "Dactylis Glomerata" och "From The 13th Sun" i minnet är ifrågasättandet befogat. Kan det i själva verket vara så att Messiah blivit en så vital del av bandets sound att han är oersättlig? Efter att mycket kritiskt ha hårdpluggat "King Of The Grey Islands" vill åtminstone undertecknad göra gällande att så inte är fallet. Visst hade plattan låtit fantastiskt med "munken" på sång, låtarna skrevs ju faktiskt med honom i åtanke. Men faktum är att det nu framgår tydligare än någonsin att det här bandet i huvudsak är summan av Edlings eminenta kompositioner och herrar Johansson, Lind och Björkmans förmåga att ge dem liv. Huruvida "King Of The Grey Islands" är en bättre platta än den självbetitlade comebacken lär diskuteras flitigt. Men oavsett vilket ben man står på kan man inte förneka kraften i låtar som "Devil Seed", "Of Stars And Smoke", "Destroyer" och "Embracing The Styx". Kanske är plattan något mörkare och dystrare än sin föregångare, och visst har bytet av sångare en viss betydelse här, varför det givetvis i sludänden handlar om hur man vill ha sitt Candlemass. Personligen gillar jag denna nya inkarnation skarpt och jag är övertygad om att alla som håller debuten "Epicus Doomicus Metallicus" som bandets främsta verk kommer att hålla med. "King Of The Grey Islands" är ett enormt styrkebesked. Om det räcker för att omvända puritanerna får tiden utvisa.
Martin Lee |