Intervju med Leif Edling -
basist i Candlemass

I grunden ett metalband.

För de flesta är Candlemass synonymt med doom. Men vad är egentligen doom enligt Leif Edling?
– Doom för mig är mörkt, tungt, långsamt, dystert. Men Candlemass är ju metal också. Och det hörs ju på ”Nightfall”, ”Ancient Dreams” och ”Tales…”. Jag tror att många förväntar sig att Candlemass, som ju är kända för att lira doom, ska vara så jävla tunga och brutala. Och sen när de hör den här nya plattan så undrar det att ”va fan är det här?”. De väntar sig kanske nån sorts underground, rå långsam dödsmässa hela vägen. Men efter ”Epicus…” så har vi ju aldrig låtit så egentligen. Metalbiten är jävligt viktig för oss helt enkelt. Annars blir det ju bara booring.
Jag påpekar att Candemass och Trouble sticker ut lite i doomfloran, vilket han håller med om.
– Vi lirar väl vad man skulle kunna kalla klassisk doom. Och dit räknas ju även Pentagram och Solitude Aeternus. Sånt som har ganska mycket metalelement i sig. Men när folk talar om doom idag, så menar de egentligen extrem doom. Sånt som är extremt långsamt och extremt nedstämt.
Electric Wizard?
– Nä men de är inte extrem doom utan snarare acid doom (!). Jag tänker på band som Reverend Bizarre och såna band som oftast är jävligt underground och verkligen lirar toklångsamt. Vi har ju aldrig velat vara riktigt underground.

Förutsägbara festivaler.

Att som festivalbesökare träffa polare och festa är ofta lika viktigt som att se själva banden. Men hur pass mycket polare är banden med varandra? Är det som att jobba i hårdrocksbranschen där man känner de flesta mer eller mindre?
– Ja, så är det faktiskt. Nu finns det ju knappt några nya band som har lyckats. Så när man åker på alla de här festivalerna så är det ju bara alla de här gamla gubbarna som fortfarande lirar och fortfarande headlinar, och då känner man ju praktiskt taget alla dem. Så vi är ju som en jättefamilj som träffas och har kul backstage och hänger och dricker bärs. Det är nästan det roligaste av allt. Just den sociala biten är jätteviktig på festivalspelningarna. Sen lär man ju känna nytt folk också. Till exempel när vi lirade med Halford 2002. De killarna kände ju till Candlemass och började fråga en massa grejer och så. Och så träffade vi ju Schmier och Destruction som man inte har träffat på femton år, och vi har ju turnérat med dem. Och Mille i Kreator som jag inte heller har träffat på länge. Det är skitkul.
Det stora artisterna blir ju inte direkt yngre. Är det en oroande utveckling?
– Ja, det är ju trist alltså. Men det är ju inte de äldres fel att vi bara kan komma in och ta för oss. Det är ju de unga bandens fel att de inte är tillräckligt bra för att sopa mattan med oss. Det ska vara tvärtom, det ska ju vara deras scen det här. Det är nästan löjligt lätt att efter femton år släppa en platta med Candlemass och så chefar man ett år med det. Nu överdriver jag lite, men det känns nästan som att ”var är alla nya band som kan ge oss en match?”. Tittar man på de här festivalbillarna så är det ju skrattretande. Det är samma band som headlinar varenda jävla festival. Varje år! Det är som att dra lappar ur en hatt. En lapp med Motörhead, en lapp med Iron Maiden och en lapp med Slayer. Hårdrockare är ju löjligt lojala och löjligt nostalgiska. Samtidigt så tror jag att om det kommer nya band som är bra, så finns det alldeles säkert rum för dem. Men många av de nya band som kommer plagierar ju bara alla andra band. Det är klart som sjutton att det inte kommer fram några nya bra power metal-band, eftersom det redan finns en massa bra power metal-band.

<< Tillbaka till Intervjuer | Fortsättning på intervjun... >>