Cathedral - The Garden Of Unearthly Delights

[2005][Earache]

Med undantag för vissa enstaka låtar, har det på senare år känts lite som om Cathedral tappat stinget alltsedan groovemonstret ”Caravan Beyond Redemption” 1998. Och visst har sanningens timme slagit när man nu skrivit på för Europas största metalbolag. Det är nu eller aldrig, upp till bevis.

Kanske har skivbolagsbytet och den tillfälliga brytningen med bassisten Leo Smee fått bandet att ta sig i kragen. Cathedral låter på ”The Garden Of Unearthly Delights” vitalare än på väldigt många år.

Inledande ”Tree Of Life And Death” är i sig ett litet mästerverk som tumlar runt, berör och leker med alla sinnen på ett sätt som jag inte trodde bandet var kapabla till längre. Ett inledande suggestivt gung som plötsligt accelererar, för att några sekunder senare sjunka ned i ren ”lyssna-genom-kudden-doom”. Och så tempoökningen igen. Fantastiskt.

”North Berwick Witch Trials” tar vid där ”Hopkins (The Witchfinder General)” slutade såväl tematiskt som musikaliskt. Ett medryckande grundriff och melodi ackompanjerat av Lee Dorrians karaktäristiska släpsång. Och inte minst en otroligt snygg brygga signerad Gaz Jennings.

”Upon Azrael’s Wings” får betraktas som en ren hyllning till Celtic Frost kring ”To Mega Therion”, och är så satans tung att kraven på Tom Warriors utlovade comeback-platta redan blivit orimliga.

Fjärde spåret ”Corpsecycle” är med sitt nästan popiga groove plattans ”Midnight Mountain”, med en refräng som för tankarna till det kärleksfulla 70-talet. Men framförallt består den av, inte bara ett utan två, stick som skickar rysningar av välbehag utmed ryggen. Att ”slösa” så med fläsket är inget annat än ett rent styrkebesked. Cathedral har helt enkelt råd att ”bjuda flott”.

”Fields Of Zagara” är ett behagligt akustiskt mellanspel på knappt två minuter innan hela helvetet brakar lös i ”Oro The Manslayer”. En brutalt svängig up-tempo-låt som faktiskt för tankarna till senaste Candlemass (minus Messiah så klart). Mer metal än normalt med andra ord.

”Beneath A Funeral Sun” är även den en svängig sak som nästan kan kategoriseras in i samma fack som sentida Entombed. Ända tills barnkörerna kommer och man plötsligt kastas tillbaka rätt in i Alice Coopers 70-tal och sedan vidare till Black Sabbaths domäner. Splittrat? Javisst, men det funkar trots det utmärkt!

Så kommer då ”The Garden”; det omtalade 27-minuters eposet med kvinnokörer, violiner och mörka stämningseskapader om vart annat. Förmodligen skulle det gå att skriva en recension enbart om detta stycke. Men jag lämnar det hela därhän och konstaterar att detta är den mest krävande delen på en annars förvånande lättillgänglig platta.

Avslutande ”Proga-Europa” är en sån där jobbig ljudlek som är helt tyst i fem minuter för att sedan följas av någon sorts mer eller mindre osammanhängande 1-minuts jam session. Känns lite som ett sätt att väcka lyssnare som somnat till ”The Garden”.

Som slutkläm för dig som ögnade igenom denna långa recension, så är detta (som helhet betraktat) Cathedrals klart intressantaste släpp sedan mästerverket ”Carnival Bizarre”. Förhoppningsvis får de nu med Nuclear Blasts hjälp den framgång och belöning de väntat på i alla dessa år.

Martin Lee

Betyg: 8/10


<< Tillbaka till Skivrecensionerna