Cult Of Luna - Salvation

[2004][Earache]

Problemet med alla recensioner är att de, oavsett hur professionell recensenten anser sig vara, alltid är en spegling av dennes musiksmak. Antar att det är därför man alltid försöker ange bandreferenser - så att läsaren ska kunna närma sig ett band utifrån egen smak (typ). Med denna inledning vill jag därför säga att jag egentligen aldrig har förstått mig på Cult Of Lunas storhet. Samtidigt är jag väl medveten om de hyllningskörer som ljudit både beträffande detta och tidigare album. Således; gillar du Cult Of Luna bör du förmodligen inte lyssna på undertecknad (åtminstone inte i detta specifika fall).

Utan att vara allt för insatt i tidigare bedrifter i studion, så har jag faktiskt sett gänget live vid ett tillfälle. Vill minnas att det hela var rätt intensivt - tacka för det med sju man på scen! Det som inledningsvis möter en på "Salvation" är därför något av en överraskning. Första spåret "Echoes" , med sin närmast hypnotiska inledning, är ett vackert stycke stämningsmusik uppbyggt kring en stillsamt "delayad" gitarr och keyboards. Spontant låter det som någon sorts länk mellan Tool och My Dying Bride (hur det nu går ihop) och det känns faktiskt som om jag borde ompröva min tidigare så avoga inställning.

Och plötsligt kommer det. Efter exakt 6:10 öppnar Klas Rydberg truten. Effekten är precis så vedervärdig som jag fasade för. Där Maynard James Keenan i nämnda Tool sjunger ömsom kraftfullt ömsom känsloladdat varsamt, fullkomligt massakrerar sångaren (?) i Cult Of Luna resten av bandets alltjämt snygga skapande. Snälla förklara detta någon! Sorry, men hur mycket jag än försöker får jag inte ihop det.

Jag skulle kunna fortsätta detta orerande kring varenda låt på plattan. Men det är varken meningsfullt eller schysst, vare sig mot bandet eller dig som av någon anledning uppskattar dess tonkonst. Konstaterar istället att - den mestadels stillsamma - musiken som sådan faller mig rätt väl i smaken men att sången känns totalt malplacé. Så här är det okej att bröla om man frontar Eyehategod (kanske), men här skulle jag helt uppriktigt vilja att man gjorde sig av med en bandmedlem. Som i näst sista semiinstrumentala "Crossing over".

För dig som gillar Neurosis (typ).

Martin Lee

Betyg: 4/10


<< Tillbaka till Skivrecensionerna