Darkane - Layers Of Lies

[2005][Nuclear Blast]

Det är lite Exodus över Darkane. Liksom legenderna från San Fransisco är det alltjämt debuten det talas om. Och i båda fallen är det en annan, av många saknad, person som står för sånginsatsen. För egen del tillhör jag definitivt skaran som hävdar att ”Bonded By Blood” förblir oöverträffad (det är förmodligen världens genom tiderna bästa thrash-platta vi talar om).

Att säga något annat än att Paul Baloff var mannen bakom ”BBB”s unika brutalitet är som att svära i kyrkan. Men efter att ha hört efterträdaren Sauzas insats på ”Tempo Of The Damned” är jag inte lika säker. Frågan är om inte vilken sångare som helst hade nått kultstatus med låtmaterialet på ”BBB”?

Det jag vill ha sagt med denna utläggning om Exodus är att en stark debut alltid är svår att överträffa. Oavsett vem som håller i mikrofonen. Därför är kanske inte kritiken av Darkanes nuvarande sångare Andreas Sydow alltid helt rättvis. Det är trots allt Peter och Christofer som skriver det mesta av musiken och (skulle jag tro) sångmelodierna.

Darkane lirar på sin fjärde platta, liksom jänkarna, alltjämt aggressiv och kompetent thrash. Men det irritationsmoment som smög sig in redan på andra plattan ”Insanity” finns tyvärr kvar även här; whalande körsång. Vet inte varför man envisas med detta Fear Factory-ljudande tilltag, men med rakare och mer distinkta (kalla det gärna traditionella) körer hade detta kunna vara en milstolpe inom modern thrash. I övrigt är nämligen plattan helt fantastisk.

Aggression blandas med riktigt starka riff och melodier på ett löjligt kompetent sätt som ställer de flesta konkurrenterna i skuggan. En låt som instrumentala ”Maelstrom Crisis” ger självaste Dream Theater (!) en match, och skapar med sin temposänkning en fantastisk dynamik i plattans slutskede slutskede. Jag är också barnsligt förtjust i låtarna ”Contaminated” och avslutande ”The Creation Insane”. Här slipper jag det förhatliga whalandet och får en glimt av hur fullkomligt lysande detta hade kunnat bli.

Egentligen är en schysst betygsättning omöjlig i detta fall, eftersom det är så mycket en smaksak. Så vi säger så här istället; gillade du debuten kommer du förmodligen bli lite småbesviken även denna gång. Tillhör däremot efterföljarna dina favoriter kan detta mycket väl vara årets platta.

Martin Lee

Betyg: 7/10


<< Tillbaka till Skivrecensionerna