Deep Purple - Rapture Of The Deep

[2005][Edel]

Är ”Rapture of the Deep” ett legendariskt bands gloriösa återkomst till rockens elitdivision, eller ett gäng föredettingars enkelbiljett till ålderdomshemmet? Låt mig kungöra min uppfattning. ”Bananas”, purplarnas förra vax, var i mitt tycke ett rätt trevlig historia, som dock hade sina brister. Musikaliskt har man nu inte gjort någon helomvändning, utan trampar oförtrutret vidare på föregångarens stig. Låtar som svängiga ”Back to Back” och ”Money Talks” är av bandets klassiskt snitt, medan ”Wrong Man” överraskar med ett i Purple-mått mätt tungt unisont riffande av Airey och Morse. Den förstnämnde har verkligen vuxit in i sin roll som den perfekta ersättaren till klaviaturens mästare Jon Lord, och äntligen kan jag förlåta honom för hans hemska, fjant-solo på ”Spotlight Kid”(Rainbow-skivan ”Difficult to Cure”). Stundom kan jag dock tycka att dennes insatser på skivan är lite väl högt mixade, jag vill gärna höra Morse gitarrklinkande också! Du kan säkert gissa att texten i ”MTV” kretsar kring den numera pratsångsinfekterade musikkanalen, men jag anar även en visst mått bitterhet över att kvalitativ hårdrock (de själva…?) ej har något utrymme där.

I stillsamma balladen ”Clearly Quite Absurd” visar Gillan upp en mjuk och känslosam sida som passar denne bättre än de mer ansträngda sångpartierna som finns på de snabbare spåren. Lättsamma, småbluesiga ”Don´t Let Go” och kraftfulla uptempodängan ”Kiss Tomorrow Goodbye” tillhör favoriterna, två av få låtar som håller hela vägen. Problemet med många av de andra är att efter en lovande vers kommer refrängen som sänker hela låten, eller vice versa. Riktigt synd. Om man vill jämföra med "Bananas" kommer ”Rapture of the Deep” bara en liten bit efter, kvalitetsmässigt. låtarna är aningen mindre polerade och (väldigt, väldigt)lite hårdare.

Det ojämna låtmaterialet till trots, hamnar betyget på en sjua. En sjua som visserligen är så svag att den ständigt skulle åka på storstryk av de flesta andra sjuorna, t.o.m. känna sig hotad av de biffigaste sexorna, men likväl en sjua.

Martin Pelin

Betyg: 7/10


<< Tillbaka till Skivrecensionerna