Divinefire - Into A New Dimension

[2006][Rivel]

Ibland känns det som om Christian Rivel är för produktiv för sitt eget bästa. Det sprutar ut skivor ur Rivel-stallet, de flesta med Rivel själv som sångare och huvudperson. Men i stället för att samla på sig till ett par riktigt kvalitativa släpp blir det fyra-fem lätt urvattnade. Divinefire är nu ute med sin tredje skiva på ett par år. Den låter ganska exakt som de två tidigare. Visst, man har sitt koncept och håller sig till det. Men med så täta släpp flyter skivorna ihop till en grå sörja som inte ger tid till att skapa sig en egen karaktär. Resultatet blir att man i stället för att ha en skiva som man plockar fram då och då och låter mogna plötsligt har tre som man inte orkar med att välja mellan alls efter ett tag, eftersom man inte kan skilja dem åt.

För er som inte har hängt med tidigare så rör det sig om symfonisk tungmetall med mycket synt och Rivels klarsång blandat med lite smågrowl från Jani Stefanovic och Barry Haldan här och där. Rivel verkar ha jobbat hårdare med sin råhet i rösten på den här tredje given. Ett klart lyft jämfört med tidigare. Kanske har galopperande gitarriff fått en mer framträdande roll också, eller är det jag som sitter och inbillar mig? Det extrema tempot gör tyvärr musiken lite svårlyssnad i längden. Låtarna avhandlas utan tillfälle för den andningspaus som en tempoväxling kan ge. Man är lätt på spår sju innan man hunnit vare sig reflektera över kvalitén eller blinka. Lite större variation och framförallt temposkillnader hade inte skadat.

Med detta gnäll avklarat kan jag konstatera att det ändå är ytterligare ett starkt släpp av Divinefire. ”Time’s Running Out” förlåtsligar bandets sound: snabbt, symfoniskt och med en lättillgänglig refräng. ”Facing the Liar” och ”Alive” växer med fläskigare tyngd och lite fler inslag av growlsång. Svagheten ligger i refrängerna. Även om de är småtralliga fäster de inte med superklisterkvalitet. Någonstans kring ”The Final Victory" börjar också energin tryta en aning. Slutligen hittar vi en horribel trummaskinsslakt av Talk Of The Towns 80-talsklassiker ”Free Like an Eagle” (med Tomas Vikström på gästsång). Hur man som musiker kan lyssna på denna cover och tycka: ”Yepp, det här blev bra!”, övergår min förvisso begränsade förståelse. Inspelningen härstammar ursprungligen från tiden kring debuten ”Glory Thy Name” och blev då bonusspår på japanutgåvan. Den fungerar möjligen som riktmärke på hur bandets sound ändå har utvecklats kvalitativt.

David Bergström

Betyg: 7/10

<< Tillbaka till Skivrecensionerna