Dokken - Hell To Pay

[2004][Sanctuary]

Trött är ordet. Trött låter farbror Don och trött blir jag. Sega riff, dansbandstrummor och sång som låter… trött! Hur trummisen Mick Brown kan ha smeknamnet ”Wild” är en gåta. Det finns små ljusglimtar här och där, som de orientaliska vibbarna i ”The Last Goodbye” och ett och annat rivigt gitarrsolo. Faktum är att Jon Levins solon i stentrista låtar som ”Don’t Bring Me Down”, ”Escape” och ”Still I’m Sad” livar upp lite. Men det räcker naturligtvis inte.

Riffet till ”Prozac Nation” har potential att kunna bli något, men låten faller fullständigt på den sävliga och intetsägande sången från huvudpersonen själv. ”When Don Dokken sings, people listen”, står det på hemsidan. Mer fel har nog ingen haft sen killen som envist hävdade att ”det finns inget bättre än Dokken och Barry Sparks!” Dags att uppdatera sidan kanske. När Don Dokken sjunger somnar folk… ”Better Off Before” är väl den enda låt som levererar ett uns attityd att nämna. Den funkar. ”I surrender” är å andra sidan det värsta kväljningsframkallande smörstycket sen Rainbow-låten med samma titel.

Nej, likt de flesta smörpaket har Don uppenbarligen passerat bäst före-datumet, både i röst och låtskrivande. Jag antar att skivtiteln syftar till att man borde ge helvetet i att betala för det här. Inte ens det mest isterdrypande AOR-fanet borde kunna finna någon större glädje i detta. Låtarna är av för låg kvalitet helt enkelt och allt känns oengagerat och själlöst. Jag kan i dagsläget tänka mig mycket som är bättre än Dokken - och Barry Sparks!

David Bergström

Betyg: 3/10


<< Tillbaka till Skivrecensionerna