Hårdrock eller hård rock?

Den evige hitmaskinen Sammet skrockar förnöjt över det beröm han får för nya albumet, ett album där han enligt egen utsago låter mer som en man och mindre som Mariah Carey än tidigare. ”Rocket Ride” är en något lugnare historia än dess föregångare, men knappast något stort avstamp från tidigare plattor.
   - Många anser att nya skivan är långsammare och mer ”hård rock” än det vi släppt tidigare, men det är en sanning med modifikation. Visst är ”Rocket Ride” inte lika fartfylld som ”Hellfire Club”, men det är å andra sidan den snabbaste skiva vi gjort. Den nya blandningen är mer lik exempelvis ”Vain Glory Opera”, där titelspåret i själva verket är mer av en hårdrocksrökare snarare än den ultimata power metal-dängan som den ofta påstås vara. Vi har hårdrockslåtar på nya plattan, lika väl som vi har metallåtar där – Edguy har aldrig varit ett renodlat power metalband eller renodlat speed metalband och kommer aldrig bli det. Det spelar egentligen ingen roll vad du gör i vår position. Om vi gör en skiva med en snabb låt för mycket så kommer folk klaga och säga ”Åh, herregud! Det går alldeles för fort!” och ”var är alla de där sköna midtempospåren?” och vice versa om vi gör en lugnare platta. Det är omöjligt att få alla nöjda och det är inget vi strävar efter heller. Vi sitter inte med miniräknare i studion och säger att det minsann saknas en snabb låt, utan vi vill bara spela in den skivan som känner för att spela in. Det finns inga regler för hur man gör, det viktigaste är att skivan sparkar rejält med arsle!

Den enväldige skaparen

Och visst har Tobi plinkat fram en hel del käftsmällar den här gången också på sin keyboard. Kreativiteten verkar strömma ur en outsinlig källa, ingenting är skapat på grund av måsten:
   - Om det vore svårt att skriva låtar så skulle jag inte göra det, jag är extremt lat. Man sätter sig inte bara ner med instrumenten, kollar på klockan och tänker att nu fanken så måste jag snart fixa färdigt en ny låt; Allt får komma i den takt det behöver. Det blev väldigt många kompositioner den här gången och till och med de tilltänkta bonusspåren ”Trinidad” och ”Fucking with Fire” blev så pass bra att de fick bli exklusiva till alla utgåvor av plattan, flinar Sammet. ”Trinidad” är en svängig historia i skämttappning långt från metalsoundet om en kille som tar sitt pick och pack, lämnar fru och jobb och sticker till Trinidad för det verkar varmt, skönt och fullt av vackra kvinnor. ”Fucking with Fire” är en typisk 80-tals ”cock rock anthem”, komponerad på tio minuter med de fånigaste textrader jag plitat ihop. Folk har redan klagat på dessa låtar, men låt dem klaga. Vi är ett metalband, vi gör vad vi vill.

Tobias Sammet är den starkaste lysande stjärnan i Edguy. På nya skivan har han till och med skrikit in ett gitarrsolo med distad röst genom gitarrförstärkare och under influens av en överdos öl. Som sångare, låtskrivare och textförfattare undrar man lätt om de andra i bandet har musikaliska visioner som vill komma ut:
   - Alla i bandet tillför såklart egna saker på våra låtar, men bortsett från ”Eggi” (basisten som även spelar i Taraxacum) så har ingen några planer på att göra något vid sidan av Edguy, inte jag själv heller för tillfället. Jens har en hel del egna prylar, mer moderna stycken, som ofta inte passar in Edguy. Han kan komma upp med en del hyggliga saker, men gillar jag det inte så säger jag ifrån. Eggi skriver också låtar, men det är så långt ifrån Edguy man kan komma. Han avskyr egentligen power metal i samma stil som den Helloween och Stratovarius spelar!

<< Tillbaka till Intervjuer | Fortsättning på intervjun >>