Exodus - The Atrocity Exhibition: Exhibit A

[2007][Nuclear Blast]

Så har det då hänt igen; jag har överträtt min regel om att inte läsa recensioner av plattor som jag ännu inte recenserat själv. Men i vissa fall är det väldigt lätt att falla till föga. Exempelvis när det gäller något så angeläget som ett nytt Exodus-släpp.

Efter att ha plöjt den genomgående ljumma kritiken av "The Atrocity Exhibition: Exhibit A" i nyligen utkomna Sweden Rock Magazine, känns det dessutom som min förbannade plikt att ställa saker och ting till rätta en aning. Och det skriver jag inte för att jag nyligen gjort en intervju med en genomtrevlig Gary Holt. Frågan handlar snarare om vilken del av thrash-historien man knäböjer inför. Något säger mig att posörerna på SRM och undertecknad står på helt olika sidor om diket.

Ingen som placerar "Bonded By Blood" överst i Exodus-diskografin kan på fullt allvar mena att gnällspiken Zetro Souza i något avseende överglänser nytillträdde Rob Dukes. Må så vara att Zetro på "Tempo Of The Damned" tvangs dricka aceton för att alls matcha den pånyttfödda ilskan i musiken, men vem lät sig egentligen luras. Plattan skrevs med Baloffs röst som referens. Det är bara att lyssna på valfritt alster mellan "Pleasures Of The Flesh" och "Force Of Habit " för att förstå vad jag menar.

Med Rob Dukes bakom micken har bandet funnit en ersättare så nära Baloff man rimligtvis kan begära. Därför är det man ytterst har att ta ställning till här om låtmaterialet når upp till rätt standard. Och efter den första genomlyssningen var jag alls inte säker. Jämfört med förra vredesutbrottet "Shovel Headed Kill Machine" kändes den helt enkelt en aning återhållen och sansad.

Efter ytterligare ett gäng varv i såväl lurar, bilstereo som på fullt ös i den på ungar och fru tömda bostaden är jag dock böjd att ompröva min initiala skepsis. Samtliga spår på plattans första hälft äger, förutom Gary Holtsk riffglädje av yppersta klass, en helt egen identitet vilket, handen på hjärtat, knappast varit fallet med de två senaste albumen. Det finns helt enkelt genomgående mer av det groove och individuella låtstyrka som gjort debuten till den tidlösa klassiker den alltjämt är. Detsamma kan delvis även sägas gälla för plattans övriga låtar med avslutande "Bedlam 1-2-3" som pricken över i.

Mina enda invändningar rör egentligen bara titelspåret och "The Garden Of Bleeding" som till vissa delar bryter helt med den old-school-vibb som bandet i övrigt förvaltar så väl. Detta innebär poängavdrag i slutänden men ger ändå vid handen att Exodus fortsätter att leverera toppresultat inom ett fack där många anser sig kallade men bara ett fåtal har något att bidra med. Hör man inte det gör man nog säkrast i att hålla sig till ofarliga kort som Belladonna-Anthrax och Megadeth.

Betyg: 9/10

Martin Lee


<< Tillbaka till Skivrecensionerna | Start