EN LEKTION I METAL, DROGER OCH VÅLD

INTERVJU MED GARY HOLT - EXODUS - 07.10.03

Exodus

TEXT: MARTIN LEE

Exodus är tillbaka. "Heavier than ever" om man får tro frontmannen och gitarristen Gary Holt. Dessutom med mer inspiration och låtar än på många år. The Power Of Metal tog ett snack med legenden från Bay Area inför släppet av det första av två album med titeln "The Atrocity Exhibition".

-
Till en början funderade vi på att göra ett dubbelalbum men det blev helt enkelt inte vettigt ur ett rent ekonomiskt perspektiv. Kostnaderna för inspelning och förpackning och annat hade blivit så höga att det inte hade blivit mycket kvar till oss i bandet. Så vi valde ut ett gäng låtar till den här plattan och resten sparar vi till nästa. Utifrån det bestämde vi att göra en platta i två delar.

Fyra låtar är redan inspelade och klara till det album som så småningom kommer att få titeln "The Atrocity Exhibition: Exhibit B". Men enligt Gary är det inte fråga om något stort ambitiöst konceptverk.
- Näe inte i egentlig mening. Det finns ett par låtar som har vissa gemensamma teman och när båda albumen är klara kommer det att finnas element som länkar dem samman. Men det är inte fråga om vår egen version av (Rush's) "2112" eller något sådant.

Men kommer det att finnas delar textmässigt som håller ihop de två delarna?
- Ja i ett par av låtarna, visst. Men de fyra som är färdiga inför uppföljaren har inget med vare sig varandra eller några andra låtar att göra. utan är helt fristående sinsemellan. Albumets titel å sin sida anspelar på organiserad religion och alla grymheter som sker i religionens namn. Det finns en låt som heter "Children Of A Worthless God" som hanterar radikal islamism liksom "Iconoclast" som hanterar det värdelösa i överdriven organiserad religiositet. Dessa båda länkar väl i viss mån till en låt som "As It Was, As It Soon Shall Be" som adresserar den jävla soppa som USA har hamnat i nere i Irak.

Ett mer komplext Exodus

Efter ett par genomlyssningar, får man en känsla av att det nya albumet kanske är en aning långsammare och tyngre än den förra våldsspiralen "Shovel Headed Kill Machine". Det är dock något som Gary inte riktigt vill hålla med om.
- Nja, jag tror snarare att det är betydligt mer tempoväxlingar på den här plattan. Om jag går igenom plattan i huvudet så är i princip allt på plattan förutom "Children Of A Worthless God" och "As It Was, As It Soon Shall Be" snabbt på ett eller annat sätt. "Riot Act" är ösig rakt igenom, "Funeral Hymn" är snabb och i mellanpartiet efter det första solot rent av ruskigt snabbt och även titelspåret "The Atrocity Exhibition" har supersnabba verser men har även långsamma doomiga partier, så jag känner väl snarare att det handlar om en större variation, med flera riff och tempväxlingar än tidigare.

Hade ni ett annat sätt att ta er an låtskrivandet på den här plattan än tidigare?
- Jag tror inte att vi någonsin har något särskilt förhållningssätt till det vi gör annat än att det ska kännas naturligt. Processen är densamma som alltid, jag försöker helt enkelt komma upp med några schyssta riff att jobba med. Och den här gången hade vi så mycket kreativa idéer att det slutade med rätt långa nästan episka låtar i vissa fall. Det var inget medvetet utan föll sig bara naturligt. Vi insåg inte ens hur långa vissa av låtarna var förrän vi spelade in dem, och sen när vi såg tidkoden på dataskärmen insåg vi att "jävlar, den var lång!" (skratt). Men vi är supernöjda med slutresultatet hur som helst.

Gary har i vanlig ordning skrivit merparten av låtarna men han talar ändå gärna om ett mer demokratiskt arbetssätt i dagens Exodus. Något som vi lär höra ännu mer av på nästa platta.

- På den här skrev jag allt utom en låt "Children Of A Worthless God" som Rob (Dukes) skrev texten till och Lee (Altus) det mesta av musiken. Det är å andra sidan en av mina absoluta favoritlåtar på plattan. Men den stora skillnaden nu är att, även om jag skriver det mesta av materialet på egen hand, får jag verkligen massor med input från resten av bandmedlemmarna. Och jag lyssnar verkligen på dem. Ibland föreslår någon att man kanske borde kasta om ordningen i en låt eller byta ut något riff mot ett annat och så vidare. Tidigare gjorde jag allt på egen hand och lärde de andra i bandet hur låtarna gick och sen var det inte mer med det. Tittar man på vi håller på med nu (till uppföljaren "Exhibit B") så har Lee skrivit en och jobbar just nu på ytterligare två, medan Rob har skrivit två av de fyra som är klara. Så nästa album kommer att bli ännu mer av en gruppgemensam platta. Att det blev som det blev den här gången handlade bara om sättet som vi valde låtar på och hur de balanserade upp varandra.

Skriver låtar hemma i sovrummet

Exodus verkar tillhöra det fåtal band som inte anammat tekniken med att skicka midifiler till varandra när man skriver. Gary framstår rent av vara något av en puritan när det kommer till själva låtskrivarprocessen.

- Lee har en liten digital inspelningsstudio hemma. Men för egen del har jag världens uslaste gamla fyrakanals-porta med inbyggd mikrofon på ovansidan, så när jag spelar in trycker jag in rec-knappen och ställer den framför stärkaren. Vi talar verkligen old-school-dinosaurie-skit här, men det funkar för mig. Jag använder inte ens de olika kanalerna utan har den mer för att spara idéer som jag kanske skulle glömma annars. Sen när vi träffas för att repa presenterar jag en del låtar som är klara medan annat är halvfärdigt och kräver mer jobb för att bli något. Ibland träffas jag och (trummisen) Tom på tu man hand innan de andra kommer för att på så sätt kunna presentera mer färdiga låtar. Ofta blir det helt enkelt mer gjort när man bara är två än att alla står och för oväsen samtidigt. Men på det stora hela så jobbar jag precis som jag gjorde 1985. Jag sitter i sovrummet med en stärkare och försöker komma upp med sköna riff och trycker in rec-knappen på det gamla skrället som knappt spelar in, men det funkar och låtarna blir gjorda.

Thrashmagister Holt

Gary har i dagarna släppt sin första instruktions-DVD. Något vi uppenbarligen kan tacka Internet för.

- Den heter "Gary Holt's Lesson In Guitar Violence" och det hela startade på en message board där gitarr-geeks som jag själv brukar hänga och diskutera trista prylar som distpedaler och sån skit. Det var några där som tyckte att jag borde göra den eftersom ingen egentligen har gjort någon om thrash metal. Så jag pratade med min manager och han tyckte att "ja, va fan kör på". Så jag började med att titta på ett gäng existerande instruktions-DVDs. Vissa var riktigt bra, som t ex Paul Gilberts som verkligen är en duktig gitarrist, vilket nästan fick mig att låta bli. Men det jag plockade upp från honom var hur rolig han var och hur det faktiskt var underhållande att titta på. Annat som jag tittade på, som vissa jazz-killar, fick mig bokstavligt talat att somna när jag tittade på det. Det var så kliniskt och trist, som att sitta på en jävla biologilektion. Det var bara jäkligt tråkigt att kolla på, så jag ville göra min kul och underhållande och det blev riktigt bra. Men det var mycket hårt arbete bakom som både handlade om att bygga en vettig dialog och spela grejerna man visar utan att göra fel. Samtidigt måste gitarren vara rätt stämd hela tiden vilket var svårt som fan. Det var betydligt mer jobb än jag kunde föreställa mig. Men det är möjligt att jag gör ytterligare en någon gång nästa år.

Världens bästa thrashplatta

Exodus debut "Bonded By Blood" släpptes 1985 och betraktas allmänt som något av en referensplatta i hur äkta thrash metal ska låta. De mest inbitna (undertecknad inräknat) hävdar styvnackat att den alltjämt förblir oöverträffad både av bandet och alla genrekollegor, något som Gary är synnerligen medveten om.

- Först och främst känner jag stolthet. Jag menar, att ha spelat in ett album som efter tjugofem år fortfarande betraktas som en referens inom genren är en jäkla stor bedrift. Jag är verkligen enormt hedrad över att folk tillmäter plattan den vikt som alla verkar göra. Det är verkligen suveränt. Om vi kan göra en platta som folk kan referera till som det bästa vi gjort sedan "Bonded By Blood" så är jag hur nöjd som helst med det.

När ni spelade in plattan i fråga, förstod ni då vilken enorm påverkan den skulle komma att få?

- I helvete. Vi var bara ett gäng grabbar som drack alldeles för mycket sprit och rökte alldeles för mycket gräs som gjorde låtar som vi visste var stenhårda och gick hem hos vår våldsfixerade publik. Visst fattade vi att låtarna var grymma. Men visste jag då att jag skulle få frågor om plattan tjugofem år senare? Nej definitivt inte. Allt jag brydde mig om handlade om var jag skulle få mitt nästa sexpack öl ifrån.

"Bonded By Blood" två olika omslag

Appropå stolthet. Vilken av alla Exodus-låtar som du någonsin har skrivit är du mest stolt över?

- Om jag måste välja en blir det "No Love". För mig är den enormt sammanhållen (seamless). Trots alla tempobyten flyter den liksom ihop från ett steg till nästa, från en skala in i nästa parti. Den flyter liksom fram som en enda jävla "river of metal", jag vet inte hur jag ska beskriva det bättre (skratt). Det är hur som helst en av mina favoritlåtar.

Finns det någon du är mindre stolt över?

- Nja, det vore att ångra sig i efterhand. Det finns inga speciella låtar jag är mindre stolt över, däremot finns det mindre lyckade val vi gjort. "Force Of Habit" är en platta, om jag måste välja någon, men som ur ett gitarrperspektiv är bland det bästa jag gjort. Men vi gjorde några misstag med alla dessa onödiga covers och att försöka få Zetro att "sjunga" lite för mycket. Och jag tror att det hade att göra med att vi lyssnade lite för mycket på folk. Efter att Capitol Records blåste oss med "Impact Is Imminent" sa alla att den här plattan blir annorlunda samtidigt som de viskade i örat "lite mer melodiskt", "lite mer så här", så det slutade med att vi gjorde plattan på helt fel premisser. Inte för att vi ville fippla runt med alla dessa melodier utan för att folk sa till oss att det var vad vi behövde göra.

Den eftertraktade liveplattan från 1991

Det finns en väldigt speciell platta som är vida eftersökt och som går för helt knäppa pengar det fåtal gånger den dyker upp på eBay, nämligen en mixerbordsupptagning av hela Studio 54-spelningen från "The Ultimate Revenge". Vad var det egentligen som hände, den drogs i princip tillbaka i samma ögonblick som den släpptes?

- Jag är inte riktigt säker på att jag vet vad du pratar om…det finns en video med oss Slayer och Venom som heter "The Ultimate Revenge".

Det är alltså Combat-släpp ("A Lesson In Violence", combat 88561-8226) som slank ut mer eller mindre av misstag…

- Den har jag aldrig hört talas om…eller det jag tror att du tänker på är en platta som jag tror hette "Lessons In Violence" med bland annat "Pleasures Of The Flesh"-demon och lite annat.

Ungefär så ja…

- I korthet så kände vi vid den tidpunkten att vi inte ville att de skulle mjölka pengar ur det gamla som varit. Så vi kom överens med Combat om att dra tillbaka den mot att vi gav dem liveplattan "Good, Friendly, Violent, Fun". En platta som i sin tur aldrig var tänkt som ett livealbum då den var en billig radioinspeling där inte ens våra egna tekniker var inblandade. Så vi sa att "kolla här, vi har de här mastrarna som ni kan få om ni slutar ge ut den där andra plattan". Men jag känner till att den går för dyra pengar, jag har den inte ens själv (skratt). Jag hade ett exemplar en gång i tiden.

…som du sålde på eBay?
- (skratt) Om jag kunde hitta den så vore det alls ingen dum idé.



Paul Baloff, 1960.04.25-2002.02.02

Ett mycket viktigt skäl till att "Bonded By Blood" förmodligen är ett av världens genom tiderna mest brutala skivsläpp, kan utan omsvep tillskrivas den numera avlidne originalsångaren Paul Baloff. Med en kombination av en fullständigt vettlös rösthantering och en likaledes unik personlighet, betraktas Paul fortfarande av många som en lika oersättlig legend i Exodus som någonsin Bon Scott i AC/DC. Något som knappast försvagats av de otaliga historier som finns om mannen. Gary minns när de träffades första gången:

- Vi blev rekommenderade Paul av en gemensam vän till oss, Rich Burch, han med det ökända citatet på baksidan av "Kill 'Em All" (Bang That Head That Doesn't Bang). Så han kom ner till vår replokal som låg i mina föräldrars garage alldeles intill en stor park. Men vi hade slutat repa när Paul dök upp, så vi två tog bilen till parkeringen i andra änden av parken och satt där i två timmar och drog i oss kokain och lyssnade på Angel Witch. Jävla idiotiskt! (skrattar hjärtligt)

Och det räckte för att han skulle få sin plats i bandet?

- Ja självklart! (skratt) Du vet han fick mig att börja lyssna på all möjlig metal. Han levde för metal mer än någon annan jag träffat innan, efter eller någonsin däremellan. Jag har aldrig träffat någon som älskar metal som den snubben.

Hur fick du reda på hans död?

- Jag fick ett telefonsamtal om att Paul hade fått en stroke och att jag skulle klä på mig och komma till sjukhuset. Därefter var vi hos honom hela tiden in i det sista. Vi visste att han var hjärndöd men tänkte ändå att vi skulle spela "2 Minutes To Midnight" med Iron Maiden innan vi kopplade ur respiratorn. Fast han klarade sig inte så länge.

Jag tycker mig höra spår av Baloffs sångstil hos er nya vokalist Rob Dukes, finnns det en medvetenhet i det?

- Du är faktiskt en av få människor som har uppmärksammat det. Det festliga är att det kan komma upp 15-åriga snorungar och snacka om att "han suger, han låter som nån modern snubbe", när vi bokstavligt talat, i lägen där vi söker en speciell känsla, ber Rob att ge oss mer Baloff. Och jag tycker att han sätter Baloffs röstläge perfekt. Fast med timing. Pauls känsla för timing var den värsta i hela rockhistorien, ibland undrade man ju nästan om han kunde räkna till fyra (skrattar hjärtligt). Men visst, det finns en hel del Baloff i hans röst och jag tycker mig även kunna höra några av Zetros bättre drag, tillsammans med Robs egen distinkta ton. Jag tycker att han fångar det bästa av allt och när han sjunger det gamla materialet låter det bättre än någonsin.

Det ryktas att Paul fortfarande var i livet när ni började skriva "Tempo Of The Damned".

- Sanningen är att vi var totalt nerknarkade vid den tidpunkten. Vi talade visserligen om att skriva ett album. Grejen med att vara drogberoende är att du pratar om att göra en massa saker utan att egentligen åstadkomma något. Visst hoppades vi på att kunna göra det, men faktum är att jag inte skrev en endaste låt innan jag blev fri från drogerna.

Så "Tempo Of The Damned" blev så att säga försenad?
- Jag skulle inte säga försenad eftersom det skulle insinuera att det fanns en konkret plan på att göra något. Det fanns aldrig något att försena. Vi var bara fyra knarkare, och Jack som inte håller på med droger, som satt och pundade i ett rum och sa att "hey, ska vi inte göra en platta nån dag?". Sure, sen slutar det bara med att man sitter och tänder på ännu mer. Du vet, det var inte förrän i december 2002 som jag blev fri från drogerna och fick tillbaka någon form av kreativ gnista. Det var först då som det alls blev möjligt för mig att skriva något igen, det var då förmågan kom tillbaka.


Årets julklapp: Double Live Dynamo

Jag hinner knappt ställa frågan kring om vi kan vänta oss något material från bandets Baloff-era innan Gary går i spinn.

- Vi har en dubbel-DVD på gång som heter "Double Live Dynamo" som bör komma ut inom ett par månader. Den innehåller aldrig tidigare visat materiel från vår spelning på Dynamo Club 1985 som var en av två headline-spelningar vi gjorde medan vi var ute på turné med Venom. Sen innehåller den vår festivalspelning på Dynamofestivalen från 1997. Det är den första, andra och enda spelningarna som Paul någonsin gjorde i Eindhoven. Den tillverkas just nu så den bör finnas ute innan årsskiftet.

Det låter ju som årets julklapp.
- Ja absolut. Konserten på Dynamofestivalen 1997 är lätt den häftigaste spelningen jag någonsin gjort. Det var Pauls första konsert i Europa sedan turnén med Venom 12 år tidigare och vi spelade inför 80.000 personer! Fast när vi först tittade på den innan själva mixningen tyckte vi att "gud, vi är taffliga". När vi däremot tittade på konserten från 85 på Dynamo Club kunde jag inte sluta le. Vi var bara ungar men vi var som maskiner, varenda not satt perfekt. Det var verkligen häftigt att inse att " fan, vi var begåvade grabbar". Jag bara log hela tiden.

Thrash Of The Titans

När Chuck Billy i Testament dignostiserades med cancer 2001 anordnades en stödkonsert, med ett flertal av de gamla klassiska Bay Area-banden återförenade, under namnet Thrash Of The Titans. Vems initiativ var det från början?
- Jerry Allen (som bland annat givit ut videomagasinet Tales From The Pit) och Walter Morgan (som ligger bakom Testaments officiella video bootlegs) organiserade det hela och Walter ringde upp och frågade om vi kunde tänka oss att ställa upp. Jag sa ju Trash of the titansatt jag var tvungen att höra efter med de andra eftersom vi inte var aktiva som band längre och för egen del var jag fullt upptagen med att försöka rädda mitt kraschade äktenskap. Men de andra sa att "visst vi kör" så vi gjorde spelningen och det kändes riktigt bra att stå på scen igen. Jag var ju inne i en mörk period av mitt liv så det hjälpte både Chuck och mig kan man säga.

Det måste även ha känts rätt häftigt att få till den här stora "återträffen" av gamla Bay Area-band?

- Ja det finns folk som ser det som ögonblicket som inspirerade flera band att återförenas igen, men för vår del var det egentligen aldrig så att vi splittrades. Vi återförenades 1997 och sedan hade jag en massa problem på hemmaplan vilket ledde till att bandet låg i vila under en period. Men vi splittrades aldrig officiellt, vi pratade alltid om att droga lite till och kanske göra en platta till (skratt).

Det ryktas även att Jerry filmade hela ert Thrash Of The Titans-framträdande. Vad händer med den inspelningen?
- Det var framförallt en spelning där vi återförenades för att hjälpa Chuck. Men vi var rejält nerdrogade när vi gjorde den och jag kände att den spelningen helt enkelt inte höll måttet för att ge ut. Men Jerry tyckte att det var suveränt så jag kollade en låt från spelningen och det var faktiskt avsevärt mycket bättre än jag trodde att det skulle vara. Men från början kände jag att jag inte ville ha en dokumentation från ett tillfälle när vi förmodligen var som sämst, jag menar vi hade knappt repat inför den spelningen. Men som sagt, efter att ha tittat på delar av den så inser jag att det inte var helt värdelöst så kanske att den kommer ut någon gång.


Bay Area Thrash, den våldsamma revolutionen

Ingen annan del av världen förknippas lika tydligt med thrash metal som det så kallade Bay Area i San Fransisco. Praktiskt taget alla stora namn från tiden har en koppling hit (även om Metallica ursprungligen var från Los Angeles, innan de flyttade till den backiga bohemstaden). Men vad var det egentligen som födde den så legendariska scenen, hur startade det hela?

- Det är svårt att säga. Mycket hade att göra med saker utanför vår kontroll som Rampage Radio och The K.U.F.S. Metal Show. Det gav oss metalskallar i San Fransisco en medvetenhet om europeisk metal som saknade motstycke i någon annan del av USA. Vi fick helt enkelt möjlighet att höra all den här grymma europeiska musiken före alla andra. Och sen blev det en koncentration kring San Fransisco. När scenen i city dog ut en aning, i och med att flera klubbar stängde igen, blev Ruthie's Inn i Berkeley något av en samlingspunkt. Och det var väl i den vevan som det började bli riktigt blodigt för vår del. Jag menar, folk började praktiskt taget ta livet av varandra på våra spelningar. Det gick från fist banging till att folk hoppade på varandras huvuden från scenkanten.

Så man kan säga att Bay Area-scenens uppkomst markerar det ögonblick när metal blev våldsamt?
- Ja, helt klart. Slayer kom hit för att göra sin första spelning som huvudakt tillsammans med oss på Ruthie's, så vi sa till dem att de måsta tvätta av sig sin make up (se omslaget till "Show No Mercy" för referens). Eftersom de spelade efter oss hade det inte spelat någon roll hur bra de var, med make up hade de råkat illa ut. Så de slutade sminka sig där och då och har aldrig använt make up efter det (skratt).

Problem att hålla sättningen intakt

På senare år har det varit rena svängdörren i Exodus. Den i det närmaste kompletta sättningen på "Tempo Of The Damned" höll bara över en platta. Därefter försvann i tur och ordning sångaren Zetro Sauza, gitarristen Rick Hunolt och trummisen Tom Hunting. Sistnämnda är dock åter på pallen efter ett gästspel av Paul Bostaph (Forbidden, Slayer, Testament) på förra plattan "Shovel Headed Kill Machine". När det gäller bryntingen med Zetro ryktas det att skälet till brytningen med Zetro hade att göra med hans ovilja eller oförmåga att turnera.

- En sak är att inte vilja turnera. Men vad du inte gör är att låta en turné bli bokad, för att tre dagar innan turnén startar tala om för managern att du inte tänker hänga med och sedan stänga av telefonen. Det var vad han gjorde. Så han lämnade oss i ett läge där vår sydamerikanska bokare hade förlorat någonstans mellan 30.000 och 40.000 dollar om vi bara hade ställt in. Vi hade nämligen bokat om två gånger redan för att det skulle passa Zetros schema. Han sa två gånger att han ville göra turnén senare så bokaren köpte nya flygbiljetter och reserverade nya hotellrum och så vidare. Så han lämnade oss i en för jävlig situation. Och då är det ändå samma kille som fick mer betalt än alla oss andra i bandet för att ställa upp. Så vi hittade andra som ställde upp i hans ställe och körde utan honom. Men vi har löst allt det där nu. Han har insett vad han ställde till med för oss och bett om ursäkt så det tillhör det förflutna nu. Men han satte oss i en rävsax helt klart.

Vad var det som hände med Rick Hunolt? (Garys parhäst fram till och med "Tempo Of The Damned" sedan Kirk Hammet lämnade Exodus för Metallica)

- Han hade en massa personliga problem som han var tvungen att ta tag i. Han har dessutom två underbara söner hemma som behöver honom. Han befann sig helt enkelt inte i ett läge, varken fysiskt eller psykiskt, där han kan ge oss 100%. Och han visste det och tog konsekvenserna av det. Men han hoppade av precis när vi skulle börja spela in ett nytt album vilket var rätt dålig timing.

Var Rob McKillop (originalbasisten) någonsin påtänkt vid återföreningen?
- När vi återförenades 1997 frågade vi honom eftersom vi åtminstone ville försöka göra vad vi kunde för att få med alla i originalsättningen. Men han var helt uppriktig, både mot sig själv och oss, och sa att "kolla, jag har inte spelat den här typen av musik sedan jag lämnade bandet". Du vet, han är elektriker och bor i villa och har ett helt nytt liv idag, och han kände väl helt enkelt att han inte fixar att spela låtarna längre.

Slutligen, hur ser turnéplanerna ut. Om jag räknar baklänges så har ni exempelvis inte varit i Stockholm sedan 1989. Dags för ändring nu?

- Vi planerar att komma tillbaka till Europa runt den första veckan i mars när vi har avslutat vår USA-turné. På den här sidan året är kommer vi göra en radda spelningar i Sydamerika med start den 23 oktober.

Men Stockholm då, har ni glömt oss här eller?

- Ja jag vet inte. Vi har alltid sålt bra där men för tillfället har det inte kommit upp några vettiga erbjudanden. Men så fort någon kommer med ett bra förslag så kommer vi, helt klart.

Det får vi verkligen hoppas. Dagens version av Exodus kan vara den bästa sedan Paul Baloffs dagar. Om "The Atrocity Exhibition: Exhibit A" (släpps den 26 oktober) är det bästa sedan "Bonded By Blood" återstår att ta ställning till. Recension kommer vid nästa uppdatering.



<< Tillbaka till Start
| Intervjuer