EN LEKTION I METAL, DROGER
OCH VÅLD
INTERVJU MED GARY HOLT - EXODUS - 07.10.03
TEXT: MARTIN LEE
Exodus är tillbaka. "Heavier than ever"
om man får tro frontmannen och gitarristen Gary Holt. Dessutom med
mer inspiration och låtar än på många år. The
Power Of Metal tog ett snack med legenden från Bay Area inför
släppet av det första av två album med titeln "The
Atrocity Exhibition".
- Till en början funderade vi på att göra ett dubbelalbum
men det blev helt enkelt inte vettigt ur ett rent ekonomiskt perspektiv.
Kostnaderna för inspelning och förpackning och annat hade blivit
så höga att det inte hade blivit mycket kvar till oss i bandet.
Så vi valde ut ett gäng låtar till den här plattan
och resten sparar vi till nästa. Utifrån det bestämde vi
att göra en platta i två delar.
Fyra låtar är redan inspelade och klara till det album som så
småningom kommer att få titeln "The Atrocity Exhibition:
Exhibit B". Men enligt Gary är det inte fråga om något
stort ambitiöst konceptverk.
- Näe inte i egentlig mening. Det finns ett par låtar som har
vissa gemensamma teman och när båda albumen är klara kommer
det att finnas element som länkar dem samman. Men det är inte
fråga om vår egen version av (Rush's) "2112" eller
något sådant.
Men kommer det att finnas delar textmässigt som håller ihop de
två delarna?
- Ja i ett par av låtarna, visst. Men de fyra som är färdiga
inför uppföljaren har inget med vare sig varandra eller några
andra låtar att göra. utan är helt fristående sinsemellan.
Albumets titel å sin sida anspelar på organiserad religion och
alla grymheter som sker i religionens namn. Det finns en låt som heter
"Children Of A Worthless God" som hanterar radikal islamism liksom
"Iconoclast" som hanterar det värdelösa i överdriven
organiserad religiositet. Dessa båda länkar väl i viss mån
till en låt som "As It Was, As It Soon Shall Be" som adresserar
den jävla soppa som USA har hamnat i nere i Irak.
Ett mer komplext Exodus
Efter ett par genomlyssningar, får man en känsla
av att det nya albumet kanske är en aning långsammare och tyngre
än den förra våldsspiralen "Shovel Headed Kill Machine".
Det är dock något som Gary inte riktigt vill hålla med
om.
- Nja, jag tror snarare att det är betydligt mer tempoväxlingar
på den här plattan. Om jag går igenom plattan i huvudet
så är i princip allt på plattan förutom "Children
Of A Worthless God" och "As It Was, As It Soon Shall Be"
snabbt på ett eller annat sätt. "Riot Act" är
ösig rakt igenom, "Funeral Hymn" är snabb och i mellanpartiet
efter det första solot rent av ruskigt snabbt och även titelspåret
"The Atrocity Exhibition" har supersnabba verser men har även
långsamma doomiga partier, så jag känner väl snarare
att det handlar om en större variation, med flera riff och tempväxlingar
än tidigare.
Hade ni ett annat sätt att ta er an låtskrivandet på den
här plattan än tidigare?
- Jag tror inte att vi någonsin har något särskilt förhållningssätt
till det vi gör annat än att det ska kännas naturligt. Processen
är densamma som alltid, jag försöker helt enkelt komma upp
med några schyssta riff att jobba med. Och den här gången
hade vi så mycket kreativa idéer att det slutade med rätt
långa nästan episka låtar i vissa fall. Det var inget medvetet
utan föll sig bara naturligt. Vi insåg inte ens hur långa
vissa av låtarna var förrän vi spelade in dem, och sen när
vi såg tidkoden på dataskärmen insåg vi att "jävlar,
den var lång!" (skratt). Men vi är supernöjda med slutresultatet
hur som helst.
Gary har i vanlig ordning skrivit merparten av låtarna men han talar
ändå gärna om ett mer demokratiskt arbetssätt i dagens
Exodus. Något som vi lär höra ännu mer av på
nästa platta.
- På den här skrev jag allt utom en låt "Children
Of A Worthless God" som Rob (Dukes) skrev texten till och Lee (Altus)
det mesta av musiken. Det är å andra sidan en av mina absoluta
favoritlåtar på plattan. Men den stora skillnaden nu är
att, även om jag skriver det mesta av materialet på egen hand,
får jag verkligen massor med input från resten av bandmedlemmarna.
Och jag lyssnar verkligen på dem. Ibland föreslår någon
att man kanske borde kasta om ordningen i en låt eller byta ut något
riff mot ett annat och så vidare. Tidigare gjorde jag allt på
egen hand och lärde de andra i bandet hur låtarna gick och sen
var det inte mer med det. Tittar man på vi håller på med
nu (till uppföljaren "Exhibit B") så har Lee skrivit
en och jobbar just nu på ytterligare två, medan Rob har skrivit
två av de fyra som är klara. Så nästa album kommer
att bli ännu mer av en gruppgemensam platta. Att det blev som det blev
den här gången handlade bara om sättet som vi valde låtar
på och hur de balanserade upp varandra.
Skriver låtar hemma i sovrummet
Exodus verkar tillhöra det fåtal band som inte
anammat tekniken med att skicka midifiler till varandra när man skriver.
Gary framstår rent av vara något av en puritan när det
kommer till själva låtskrivarprocessen.
- Lee har en liten digital inspelningsstudio hemma. Men för egen del
har jag världens uslaste gamla fyrakanals-porta med inbyggd mikrofon
på ovansidan, så när jag spelar in trycker jag in rec-knappen
och ställer den framför stärkaren. Vi talar verkligen old-school-dinosaurie-skit
här, men det funkar för mig. Jag använder inte ens de olika
kanalerna utan har den mer för att spara idéer som jag kanske
skulle glömma annars. Sen när vi träffas för att repa
presenterar jag en del låtar som är klara medan annat är
halvfärdigt och kräver mer jobb för att bli något.
Ibland träffas jag och (trummisen) Tom på tu man hand innan de
andra kommer för att på så sätt kunna presentera mer
färdiga låtar. Ofta blir det helt enkelt mer gjort när man
bara är två än att alla står och för oväsen
samtidigt. Men på det stora hela så jobbar jag precis som jag
gjorde 1985. Jag sitter i sovrummet med en stärkare och försöker
komma upp med sköna riff och trycker in rec-knappen på det gamla
skrället som knappt spelar in, men det funkar och låtarna blir
gjorda.
Thrashmagister Holt
Gary har i dagarna släppt sin första instruktions-DVD.
Något vi uppenbarligen kan tacka Internet för.
- Den heter "Gary Holt's Lesson In Guitar Violence" och det
hela startade på en message board där gitarr-geeks som jag
själv brukar hänga och diskutera trista prylar som distpedaler
och sån skit. Det var några där som tyckte att jag borde
göra den eftersom ingen egentligen har gjort någon om thrash
metal. Så jag pratade med min manager och han tyckte att "ja,
va fan kör på". Så jag började med att titta
på ett gäng existerande instruktions-DVDs. Vissa var riktigt
bra, som t ex Paul Gilberts som verkligen är en duktig gitarrist,
vilket nästan fick mig att låta bli. Men det jag plockade upp
från honom var hur rolig han var och hur det faktiskt var underhållande
att titta på. Annat som jag tittade på, som vissa jazz-killar,
fick mig bokstavligt talat att somna när jag tittade på det.
Det var så kliniskt och trist, som att sitta på en jävla
biologilektion. Det var bara jäkligt tråkigt att kolla på,
så jag ville göra min kul och underhållande och det blev
riktigt bra. Men det var mycket hårt arbete bakom som både
handlade om att bygga en vettig dialog och spela grejerna man visar utan
att göra fel. Samtidigt måste gitarren vara rätt stämd
hela tiden vilket var svårt som fan. Det var betydligt mer jobb
än jag kunde föreställa mig. Men det är möjligt
att jag gör ytterligare en någon gång nästa år.
Världens bästa thrashplatta
Exodus debut "Bonded By Blood" släpptes
1985 och betraktas allmänt som något av en referensplatta i
hur äkta thrash metal ska låta. De mest inbitna (undertecknad
inräknat) hävdar styvnackat att den alltjämt förblir
oöverträffad både av bandet och alla genrekollegor, något
som Gary är synnerligen medveten om.
- Först och främst känner jag stolthet. Jag menar, att
ha spelat in ett album som efter tjugofem år fortfarande betraktas
som en referens inom genren är en jäkla stor bedrift. Jag är
verkligen enormt hedrad över att folk tillmäter plattan den
vikt som alla verkar göra. Det är verkligen suveränt. Om
vi kan göra en platta som folk kan referera till som det bästa
vi gjort sedan "Bonded By Blood" så är jag hur nöjd
som helst med det.
När ni spelade in plattan i fråga, förstod ni då
vilken enorm påverkan den skulle komma att få?
- I helvete. Vi var bara ett gäng grabbar som drack alldeles för
mycket sprit och rökte alldeles för mycket gräs som gjorde
låtar som vi visste var stenhårda och gick hem hos vår
våldsfixerade publik. Visst fattade vi att låtarna var grymma.
Men visste jag då att jag skulle få frågor om plattan
tjugofem år senare? Nej definitivt inte. Allt jag brydde mig om
handlade om var jag skulle få mitt nästa sexpack öl ifrån.
Appropå stolthet. Vilken av alla Exodus-låtar som du någonsin
har skrivit är du mest stolt över?
- Om jag måste välja en blir det "No Love". För
mig är den enormt sammanhållen (seamless). Trots alla tempobyten
flyter den liksom ihop från ett steg till nästa, från
en skala in i nästa parti. Den flyter liksom fram som en enda jävla
"river of metal", jag vet inte hur jag ska beskriva det bättre
(skratt). Det är hur som helst en av mina favoritlåtar.
Finns det någon du är mindre stolt över?
- Nja, det vore att ångra sig i efterhand. Det finns inga speciella
låtar jag är mindre stolt över, däremot finns det
mindre lyckade val vi gjort. "Force Of Habit" är en platta,
om jag måste välja någon, men som ur ett gitarrperspektiv
är bland det bästa jag gjort. Men vi gjorde några misstag
med alla dessa onödiga covers och att försöka få
Zetro att "sjunga" lite för mycket. Och jag tror att det
hade att göra med att vi lyssnade lite för mycket på folk.
Efter att Capitol Records blåste oss med "Impact Is Imminent"
sa alla att den här plattan blir annorlunda samtidigt som de viskade
i örat "lite mer melodiskt", "lite mer så här",
så det slutade med att vi gjorde plattan på helt fel premisser.
Inte för att vi ville fippla runt med alla dessa melodier utan för
att folk sa till oss att det var vad vi behövde göra.
Den eftertraktade liveplattan från 1991
Det finns en väldigt speciell platta
som är vida eftersökt och som går för helt knäppa
pengar det fåtal gånger den dyker upp på eBay, nämligen
en mixerbordsupptagning av hela Studio 54-spelningen från "The
Ultimate Revenge". Vad var det egentligen som hände, den drogs
i princip tillbaka i samma ögonblick som den släpptes?
- Jag är inte riktigt säker på att jag vet vad du pratar
om…det finns en video med oss Slayer och Venom som heter "The
Ultimate Revenge".
Det är alltså
Combat-släpp ("A Lesson In Violence", combat 88561-8226)
som slank ut mer eller mindre av misstag…
- Den har jag aldrig hört talas om…eller det jag tror att du
tänker på är en platta som jag tror hette "Lessons
In Violence" med bland annat "Pleasures Of The Flesh"-demon
och lite annat.
Ungefär så ja…
- I korthet så kände vi vid den tidpunkten att vi inte ville
att de skulle mjölka pengar ur det gamla som varit. Så vi kom
överens med Combat om att dra tillbaka den mot att vi gav dem liveplattan
"Good, Friendly, Violent, Fun". En platta som i sin tur aldrig
var tänkt som ett livealbum då den var en billig radioinspeling
där inte ens våra egna tekniker var inblandade. Så vi
sa att "kolla här, vi har de här mastrarna som ni kan få
om ni slutar ge ut den där andra plattan". Men jag känner
till att den går för dyra pengar, jag har den inte ens själv
(skratt). Jag hade ett exemplar en gång i tiden.
…som du sålde på eBay?
- (skratt) Om jag kunde hitta den så vore det alls ingen dum idé.
Paul Baloff, 1960.04.25-2002.02.02
Ett mycket viktigt skäl till att "Bonded By
Blood" förmodligen är ett av världens genom tiderna
mest brutala skivsläpp, kan utan omsvep tillskrivas den numera avlidne
originalsångaren Paul Baloff. Med en kombination av en fullständigt
vettlös rösthantering och en likaledes unik personlighet, betraktas
Paul fortfarande av många som en lika oersättlig legend i Exodus
som någonsin Bon Scott i AC/DC. Något som knappast försvagats
av de otaliga historier som finns om mannen. Gary minns när de träffades
första gången:
- Vi blev rekommenderade Paul av en gemensam vän till oss, Rich Burch,
han med det ökända citatet på baksidan av "Kill 'Em
All" (Bang That Head That Doesn't Bang). Så han kom ner till
vår replokal som låg i mina föräldrars garage alldeles
intill en stor park. Men vi hade slutat repa när Paul dök upp,
så vi två tog bilen till parkeringen i andra änden av parken
och satt där i två timmar och drog i oss kokain och lyssnade
på Angel Witch. Jävla idiotiskt! (skrattar hjärtligt)
Och det räckte för att han skulle få sin plats i bandet?
- Ja självklart! (skratt) Du vet han fick mig att börja lyssna
på all möjlig metal. Han levde för metal mer än någon
annan jag träffat innan, efter eller någonsin däremellan.
Jag har aldrig träffat någon som älskar metal som den
snubben.
Hur fick du reda på hans död?
- Jag fick ett telefonsamtal om att Paul hade fått en stroke och att
jag skulle klä på mig och komma till sjukhuset. Därefter
var vi hos honom hela tiden in i det sista. Vi visste att han var hjärndöd
men tänkte ändå att vi skulle spela "2 Minutes To Midnight"
med Iron Maiden innan vi kopplade ur respiratorn. Fast han klarade sig inte
så länge.
Jag tycker mig höra spår av Baloffs sångstil hos er nya
vokalist Rob Dukes, finnns det en medvetenhet i det?
- Du är faktiskt en av få människor som har uppmärksammat
det. Det festliga är att det kan komma upp 15-åriga snorungar
och snacka om att "han suger, han låter som nån modern
snubbe", när vi bokstavligt talat, i lägen där vi söker
en speciell känsla, ber Rob att ge oss mer Baloff. Och jag tycker att
han sätter Baloffs röstläge perfekt. Fast med timing. Pauls
känsla för timing var den värsta i hela rockhistorien, ibland
undrade man ju nästan om han kunde räkna till fyra (skrattar hjärtligt).
Men visst, det finns en hel del Baloff i hans röst och jag tycker mig
även kunna höra några av Zetros bättre drag, tillsammans
med Robs egen distinkta ton. Jag tycker att han fångar det bästa
av allt och när han sjunger det gamla materialet låter det bättre
än någonsin.
Det ryktas att Paul fortfarande var i livet när ni började skriva
"Tempo Of The Damned".
- Sanningen är att vi var totalt nerknarkade vid den tidpunkten. Vi
talade visserligen om att skriva ett album. Grejen med att vara drogberoende
är att du pratar om att göra en massa saker utan att egentligen
åstadkomma något. Visst hoppades vi på att kunna göra
det, men faktum är att jag inte skrev en endaste låt innan jag
blev fri från drogerna.
Så "Tempo Of The Damned" blev så att säga försenad?
- Jag skulle inte säga försenad eftersom det skulle insinuera
att det fanns en konkret plan på att göra något. Det fanns
aldrig något att försena. Vi var bara fyra knarkare, och Jack
som inte håller på med droger, som satt och pundade i ett rum
och sa att "hey, ska vi inte göra en platta nån dag?".
Sure, sen slutar det bara med att man sitter och tänder på ännu
mer. Du vet, det var inte förrän i december 2002 som jag blev
fri från drogerna och fick tillbaka någon form av kreativ gnista.
Det var först då som det alls blev möjligt för mig
att skriva något igen, det var då förmågan kom tillbaka.
Årets julklapp: Double Live Dynamo
Jag hinner knappt ställa frågan kring om vi
kan vänta oss något material från bandets Baloff-era innan
Gary går i spinn.
- Vi har en dubbel-DVD på gång som heter "Double Live Dynamo"
som bör komma ut inom ett par månader. Den innehåller aldrig
tidigare visat materiel från vår spelning på Dynamo Club
1985 som var en av två headline-spelningar vi gjorde medan vi var
ute på turné med Venom. Sen innehåller den vår
festivalspelning på Dynamofestivalen från 1997. Det är
den första, andra och enda spelningarna som Paul någonsin gjorde
i Eindhoven. Den tillverkas just nu så den bör finnas ute innan
årsskiftet.
Det låter ju som årets julklapp.
- Ja absolut. Konserten på Dynamofestivalen 1997 är lätt
den häftigaste spelningen jag någonsin gjort. Det var Pauls första
konsert i Europa sedan turnén med Venom 12 år tidigare och
vi spelade inför 80.000 personer! Fast när vi först tittade
på den innan själva mixningen tyckte vi att "gud, vi är
taffliga". När vi däremot tittade på konserten från
85 på Dynamo Club kunde jag inte sluta le. Vi var bara ungar men vi
var som maskiner, varenda not satt perfekt. Det var verkligen häftigt
att inse att " fan, vi var begåvade grabbar". Jag bara log
hela tiden.
När Chuck Billy i Testament dignostiserades med
cancer 2001 anordnades en stödkonsert, med ett flertal av de gamla
klassiska Bay Area-banden återförenade, under namnet Thrash
Of The Titans. Vems initiativ var det från början?
- Jerry Allen (som bland annat givit ut videomagasinet Tales From The
Pit) och Walter Morgan (som ligger bakom Testaments officiella video bootlegs)
organiserade det hela och Walter ringde upp och frågade om vi kunde
tänka oss att ställa upp. Jag sa ju 
att
jag var tvungen att höra efter med de andra eftersom vi inte var
aktiva som band längre och för egen del var jag fullt upptagen
med att försöka rädda mitt kraschade äktenskap. Men
de andra sa att "visst vi kör" så vi gjorde spelningen
och det kändes riktigt bra att stå på scen igen. Jag
var ju inne i en mörk period av mitt liv så det hjälpte
både Chuck och mig kan man säga.
Det måste även ha känts rätt häftigt att få
till den här stora "återträffen" av gamla Bay
Area-band?
- Ja det finns folk som ser det som ögonblicket som inspirerade flera
band att återförenas igen, men för vår del var det
egentligen aldrig så att vi splittrades. Vi återförenades
1997 och sedan hade jag en massa problem på hemmaplan vilket ledde
till att bandet låg i vila under en period. Men vi splittrades aldrig
officiellt, vi pratade alltid om att droga lite till och kanske göra
en platta till (skratt).
Det ryktas även att Jerry filmade hela ert Thrash Of The Titans-framträdande.
Vad händer med den inspelningen?
- Det var framförallt en spelning där vi återförenades
för att hjälpa Chuck. Men vi var rejält nerdrogade när
vi gjorde den och jag kände att den spelningen helt enkelt inte höll
måttet för att ge ut. Men Jerry tyckte att det var suveränt
så jag kollade en låt från spelningen och det var faktiskt
avsevärt mycket bättre än jag trodde att det skulle vara.
Men från början kände jag att jag inte ville ha en dokumentation
från ett tillfälle när vi förmodligen var som sämst,
jag menar vi hade knappt repat inför den spelningen. Men som sagt,
efter att ha tittat på delar av den så inser jag att det inte
var helt värdelöst så kanske att den kommer ut någon
gång.
Bay Area Thrash, den våldsamma revolutionen
Ingen annan del av världen förknippas lika tydligt
med thrash metal som det så kallade Bay Area i San Fransisco. Praktiskt
taget alla stora namn från tiden har en koppling hit (även om
Metallica ursprungligen var från Los Angeles, innan de flyttade till
den backiga bohemstaden). Men vad var det egentligen som födde den
så legendariska scenen, hur startade det hela?
- Det är svårt att säga. Mycket hade att göra med saker
utanför vår kontroll som Rampage Radio och The K.U.F.S. Metal
Show. Det gav oss metalskallar i San Fransisco en medvetenhet om europeisk
metal som saknade motstycke i någon annan del av USA. Vi fick helt
enkelt möjlighet att höra all den här grymma europeiska musiken
före alla andra. Och sen blev det en koncentration kring San Fransisco.
När scenen i city dog ut en aning, i och med att flera klubbar stängde
igen, blev Ruthie's Inn i Berkeley något av en samlingspunkt. Och
det var väl i den vevan som det började bli riktigt blodigt för
vår del. Jag menar, folk började praktiskt taget ta livet av
varandra på våra spelningar. Det gick från fist banging
till att folk hoppade på varandras huvuden från scenkanten.
Så man kan säga att Bay Area-scenens uppkomst markerar det ögonblick
när metal blev våldsamt?
- Ja, helt klart. Slayer kom hit för att göra sin första
spelning som huvudakt tillsammans med oss på Ruthie's, så vi
sa till dem att de måsta tvätta av sig sin make up (se omslaget
till "Show No Mercy" för referens). Eftersom de spelade efter
oss hade det inte spelat någon roll hur bra de var, med make up hade
de råkat illa ut. Så de slutade sminka sig där och då
och har aldrig använt make up efter det (skratt).
Problem att hålla sättningen intakt
På senare år har det varit rena svängdörren
i Exodus. Den i det närmaste kompletta sättningen på "Tempo
Of The Damned" höll bara över en platta. Därefter försvann
i tur och ordning sångaren Zetro Sauza, gitarristen Rick Hunolt och
trummisen Tom Hunting. Sistnämnda är dock åter på
pallen efter ett gästspel av Paul Bostaph (Forbidden, Slayer, Testament)
på förra plattan "Shovel Headed Kill Machine". När
det gäller bryntingen med Zetro ryktas det att skälet till brytningen
med Zetro hade att göra med hans ovilja eller oförmåga att
turnera.
- En sak är att inte vilja turnera. Men vad du inte gör är
att låta en turné bli bokad, för att tre dagar innan turnén
startar tala om för managern att du inte tänker hänga med
och sedan stänga av telefonen. Det var vad han gjorde. Så han
lämnade oss i ett läge där vår sydamerikanska bokare
hade förlorat någonstans mellan 30.000 och 40.000 dollar om vi
bara hade ställt in. Vi hade nämligen bokat om två gånger
redan för att det skulle passa Zetros schema. Han sa två gånger
att han ville göra turnén senare så bokaren köpte
nya flygbiljetter och reserverade nya hotellrum och så vidare. Så
han lämnade oss i en för jävlig situation. Och då är
det ändå samma kille som fick mer betalt än alla oss andra
i bandet för att ställa upp. Så vi hittade andra som ställde
upp i hans ställe och körde utan honom. Men vi har löst allt
det där nu. Han har insett vad han ställde till med för oss
och bett om ursäkt så det tillhör det förflutna nu.
Men han satte oss i en rävsax helt klart.
Vad var det som hände med Rick Hunolt? (Garys parhäst fram till
och med "Tempo Of The Damned" sedan Kirk Hammet lämnade Exodus
för Metallica)
- Han hade en massa personliga problem som han var tvungen att ta tag i.
Han har dessutom två underbara söner hemma som behöver honom.
Han befann sig helt enkelt inte i ett läge, varken fysiskt eller psykiskt,
där han kan ge oss 100%. Och han visste det och tog konsekvenserna
av det. Men han hoppade av precis när vi skulle börja spela in
ett nytt album vilket var rätt dålig timing.
Var Rob McKillop (originalbasisten) någonsin påtänkt vid
återföreningen?
- När vi återförenades 1997 frågade vi honom eftersom
vi åtminstone ville försöka göra vad vi kunde för
att få med alla i originalsättningen. Men han var helt uppriktig,
både mot sig själv och oss, och sa att "kolla, jag har inte
spelat den här typen av musik sedan jag lämnade bandet".
Du vet, han är elektriker och bor i villa och har ett helt nytt liv
idag, och han kände väl helt enkelt att han inte fixar att spela
låtarna längre.
Slutligen, hur ser turnéplanerna ut. Om jag räknar baklänges
så har ni exempelvis inte varit i Stockholm sedan 1989. Dags för
ändring nu?
- Vi planerar att komma tillbaka till Europa runt den första veckan
i mars när vi har avslutat vår USA-turné. På den
här sidan året är kommer vi göra en radda spelningar
i Sydamerika med start den 23 oktober.
Men Stockholm då, har ni glömt oss här eller?
- Ja jag vet inte. Vi har alltid sålt bra där men för tillfället
har det inte kommit upp några vettiga erbjudanden. Men så fort
någon kommer med ett bra förslag så kommer vi, helt klart.
Det får vi verkligen hoppas. Dagens version av Exodus kan vara
den bästa sedan Paul Baloffs dagar. Om "The Atrocity Exhibition:
Exhibit A" (släpps den 26 oktober) är det bästa sedan
"Bonded By Blood" återstår att ta ställning
till. Recension kommer vid nästa uppdatering.