Tysk galenskap.

Eftersom Nuclear Blast släppte båda Afflicted-plattorna, och dessutom Face Downs andra skiva, leder samtalet in på något som diskuterats i flera intervjuer med bandet. Nämligen att skivbolaget ville att Face Down skulle låta mer som Dimmu Borgir.

   (JC): – Han skickade en skiva, Dimmu Borgirs första skiva!
   (MA, med tysk bratwurst-accent): –
MAYBE YOU WOULD LIKE SOME OF THIS PRODUCTION?
   (JC): – Han var så jävla nöjd med Tägtgrens produktion, så jävla mäktigt med feta keyboards och sånt…
   (MA, med bratwurst-stämman): –
YOU HAVE TO SOUND POWERFUL!
   (JC): – Jag sa det redan innan vi skrev på för Nuclear Blast eftersom jag visste hur jäkla illa det kunde vara. Sen när vi väl stod där hade vi inget val. Vi blev dumpade av Roadrunner och hade bokat studion så det var bara att ta det som dök upp. Det där med Roadrunner var för övrigt en riktig kalkonhistoria. Soundfront som signade oss i Sverige gick ju i tvärkonkurs för att de hade blåst en massa pengar på egentligen ingenting. Och de hade väl kostat en otrolig massa pengar med sina dyra produktioner. Förutom oss hade de ju Lost Souls och Crawley och det gick ju inget vidare. Det var ju inte någon speciellt lättarbetad situation där i slutet av 96. Vi hade ju bara Mike (managern, som f ö hade jobbat på just Soundfront) som vi hängde upp all vår tillit på. Han sa att ”Nuclear Blast degar så här mycket, vill ni ha det?”. Jag hade ju redan bokat med Tomas Skogsberg 6 veckor, så det var inte så mycket att diskutera egentligen.

Det finns uppenbarligen många anekdoter om hur skivbolagen, och kanske i synnerhet Nuclear Blast, har blandat sig i hur banden ska låta. Kanske är den mest hårresande när just NB fick höra mastringen av Dismembers platta via telefon och krasst konstaterade att (med tysk bratwurst-accent) ”IT DOESN’T SOUND GREAT, DO SOMETHING!”, varvid bandet skickade ned en exakt kopia av samma datband och fick det hela godkänt.

Återutgiven skåpmat.

Ett annat skivbolag, Relapse, släppte i dagarna en gammal Afflicted-demo ”Wanderland” som en del i sin ”singles collection”-serie.    - Ja, det gjorde de med General Surgery också. Det är väl roligt att de kan tjäna lite pengar på något som de inte har betalat ett öre för. Jag träffade faktiskt Relapse-snubbarna för första gången i mitt liv alldeles nyligen i maj. Innan dess mailade vi lite för typ tre år sedan och då skulle han skicka över någon slags ”statement” typ. Sen dök det upp tjugo såna här ”Underground Single Series” CD; ”här får ni som tack”. Men vi har ju strukit streck över det där, man orkar ju liksom inte till slut.
General Surgery ligger just nu på franska Listenable, som även huserar bland annat Scarve och klassiska death metal-gänget Immolation. Är det ett seriöst band eller bara en hobbysyssla?
   - Det är ganska seriöst när vi väl gör något men det var ett tag sen sist. Det har ju legat nere jävligt mycket nu i och med att jag har gjort så mycket med Face Down precis. Det har självklart lägre prioritet. Fast allting går ju, det är samma sak som med Erik och Construcdead.

Med missunnsamhet som drivkraft.

Med tanke på dels allt strul som spräckte bandet i första vändan, dels Marcos beslut att lämna musiken samt det faktum att övriga medlemmar var aktiva i andra band; vad var det som gjorde att Face Down återuppstod?
   (MA): – Det var Purjo! Av ren missunsamhet! (ha, ha) Han blev så jävla förbannad när han var med i Construcdead att alla hade sina sidoprojekt och ”det gick ju så jävla bra”, så han tänkte att ”jag ska fan visa er era jävlar!”.
   (JC): – Ja det var faktiskt precis så det började, det var exakt så han sa till mig. Vi har ju snackat under hela den tiden Construcdead har kört.
Var ”Flinta” någonsin påtänkt inför återföreningen?
   (MA): – ”Vem var det som kom på den jävla dumma idén då?” var hans spontana reaktion när jag frågade. Men skämt åsido; han hade lovat hemma att han skulle börja skära ner på musiken en aning. Och med turbulensen i Entombed sista tiden är det väl inte riktigt läge ändå. Han är dessutom pappaledig nu. Sen kommer ju Krux-plattan och så har han ju sitt Damnation plus att han fortfarande är sessiontrummis i Nifelheim.
   (JC): – Han har sina pinnar i många trumset skulle man kunna säga. Men vi frågade i alla fall.
   (MA): – Och vi frågade nu igen, som stand-in, ut ifall det skulle hända något.
   (JC): – Vi frågade vår första trummis också.
   (MA): – Men det var inte riktigt det vi sökte för det här nya.
   (JC): – Det var ju därför han fick sluta också. Han är ju en skitbra ”Tommy Lee”-trummis. Rock’n’roll med Pantera-influenser, men det stannar där.
   (MA): – Men sen var det Erik. Och Erik känner jag är det bästa valet för det här bandet. Han är lättlärd och han vill jävligt mycket.
   (JC): – Han har ju den här ungdomliga ”under 30”-energin fortfarande (skratt).
   (MA): – Han är ju ett gammalt Face Down-fan dessutom, vilket också underlättar en hel del så klart.

Skivkontrakt avgörande för återföreningen.

Det var Purjo som ringde upp skivbolaget Black Lodge och kollade om intresse fanns. Och när det visade sig att man var villiga att signa bandet på stående fot, hörde han av sig till de andra för att kolla om de var intresserade.
   (JC): – Han ville inte ringa oss andra om han inte hade en deal.
   (MA): – Ja och i slutänden hade det knappast blivit något om det inte vore för det heller.

Face Down är ett rätt stort gäng numera. Marco har 3 barn, Jocke en son på 14 år, Purjo en hyfsat nyfödd och Erik en på väg. Mot den bakgrunden; hur ser framtiden ut med spelningar och annat?
   (JC): – Vi repar rätt sällan och vi tar ju inte så mycket spelningar.
   (MA): – Det är jävligt sporadiskt. Vi försöker hålla två gånger i veckan, men det blir väl 4-5 gånger i månaden. Men det är ju familjer och annat att ta hänsyn till nu också. Det är ju annorlunda jämfört med när vi började, då körde vi 5 dagar i veckan och bodde praktiskt taget i replokalen. Vi hade till och med mikrovågsugn på den tiden, så vi lämnade inte ens replokalen för att käka.
   (JC): – Vi var kända för att spela jävligt högt. Ljudet spred sig upp genom hissen till fiket våningen ovanför, så alla visste vilka vi var.
Det är inte tal om några längre turnéer då?
   (MA): – Vi har snackat om att sträcka oss till såna här torsdag till söndag-varianter. Alla som har turnerat vet ju att helgerna alltid är bäst. Och festivaler så klart. Där når man ju en större och ofta ny publik som inte dyker upp på småställena. En sån spelning ger ju mycket mer än en vecka i en van där man blir snorig och jävlig. Och vi har ju kommit till den punkten att saker och ting, åtminstone ekonomiskt, inte hänger på det längre.
   (JC): – Det är alltid kul att spela. Men det som jag har märkt, speciellt nu när man blivit äldre och har gjort fler spelningar, är ju att de flesta gigen är likadana. Plus att allting runt omrkring (med konkande av prylar, soundcheck o s v) känns jobbigare.

Kaotisk DVD-inspelning.

Face Down gjorde en spelning på årets Sweden Rock Festival, från vilken man plockat tre låtar till en bonus-DVD att följa med nya plattan. Dessförinnan gjorde man ett framträdande på Kolingsborg i Stockholm som var tänkt att spelas in för en kommande fullängds DVD.
   (MA): – Det var en riktig kalkonspelning. Fast tydligen gick det bättre än vi upplevde det. Men vi hade en ljudtekniker från helvetet. Hans grundinställning var att ”det är ju ett hårdrockband, så de behöver ju bara 12 kanaler”. Klubben har ju alltid hyrt hans utrustning, men aldrig anlitat honom, och den här gången såg han väl en chans att få sälja sin tid också. Resultatet var att hela publiken stod på ena sidan av lokalen för att ljudet var så mycket bättre där.
   (JC): – Det kommer nog att användas grejer därifrån till videon i alla fall, så slipper vi stå och playbacka i alla fall.
   (MA): – Jävligt kul att göra en video, men jag vet fan inte vad man har den till längre.
   (JC): – Det är ju skittråkigt att gamla Headbangers Ball försvann.
   (MA): – Men ganska bra att Vanessa Warwick försvann dock. Hon hade verkligen inte en aning om vad fan hon pratade om.

Ljudbilden på nya plattan är en helt annan än på de två föregångarna. Det låter nästan lite stockholmsdöds runt 90.
   (MA): – Mission accomplished!
   (JC): – Jag har väl alltid strävat efter att det ska låta ungefär så här. När vi skulle spela in första plattan så blev vi tillfrågade hur vi ville att det skulle låta. Jag gillar mycket symbaler, men har väl aldrig hört så lite symbaler på en platta. Men det var ju Fear Factory som gällde då.
   (MA): – Det låter så sterilt och trist. Han (Daniel Bergstrand) satt ju och körde ljudreferenser med Fear Factory och sin färdiga mix hela tiden. Och Meshuggah.
   (JC): – Det var ju katastrof att vi inte kunde spela som Meshuggah som han hade gjort ”Destroy Erase Improve” med.
   (MA): – Men vi var väl nöjda då, det var ju så jävla grymt att göra en platta. Det var ju det som var det stora då.

<< Tillbaka till Intervjuer | Fortsättning på intervjun >>