Falconer - Grime vs. Grandeur

[2005][Metal Blade]

Året är 2002, Falconers mästervokalist Mathias Blad, hoppar av bandet. Fansen gråter blod av förtivlan. Vem ska nu sjunga i den högst då originella konstellationen? In kommer Destinys sångare, Kristoffer Göbel. Vissa lämnar bandet av besvikelse, andra tillkommer och folk som mig står kvar med huvudet högt. Att herr Göbel inte var någon Mathiaskopia märktes direkt, men med en egen röst förgyllde han bandets musik på ett bra sätt. Det var således med stora förväntningar jag lyssnade på svenskarnas senaste skiva, Grime vs Grandeur, och till en början infann sig känslan av besvikelse.

Falconer hade inte bara snott introt (medvetet, eller omedvetet) till Helloweens "Murderer" och använt röstförvrängning,utan även lånat av sig själva. Nu, så här en tio genomlyssningar senare, har jag kommit över detta och det visar sig att grabbarna kan än. Heavy/Power-metal varvas snyggt med folkmelodislingorna som vi har lärt känna sedan tidigare och låtmässigt så drar musiken mer åt första plattan än de andra två.

Bandet har även rekryterat en ny gitarrist samt basist och den förstnämnda presenterar förstklassiga slingor och femstjärniga solon. När vi ändå är inne på medlemmarna så måste jag säga att Kristoffer sjunger bättre än någonsin och leverar mycket välstämda falsettskrik. Stefan och Karsten har än en gång lyckats att prestera ett mycket välgjort hantverk, men lika bra som de föregående, det är det inte. Inte långt därifrån dock.

Johan Karlsson

Betyg: 7/10

Falconer - Grime vs. Grandeur

[2005][Metal Blade]

Ja, jösses…Om inte detta orsakar ett ramaskri inom egna fanskaran så vet jag inte vad. Falconer har skrittat ur den mörka medeltidsskogen, skrotat rustningen och slaktat hästen för slutligen skaffa sig ett metallmonster till truck för att preja de andra power-metalbanden av 2000-talets motorväg! Åtminstone var det känslan man fick efter första genomlyssningen…

”Grime versus Grandeur” brakar loss med en tyngd sällan förknippad med Falconer, och om det inte vore för Stefan Weinerhalls säregna gitarrljud hade man knappast kunnat ana att detta var samma band. ”Emotional Skies” heter inledande spåret och här finns gott förändring. Vad vi hör här är svängigt och rivigt i vers och brygga till klockrent klyschigt med hockeykörer i den maffiga refrängen. Med färskt blod i sättningen och delat låtskrivande från Weinerhalls sida har Falconer fått helt nya sätt att uttrycka sig. Lyssna bara på ”I Refuse”, som med sitt moderna tung-gung förmodligen inte skulle låta helt bortkommen på en Black Label Society-platta!

De här låtarna är dessutom som gjorda för att spelas live, något som Falconer inte alls skulle syssla med i början. Refränger som dem i ”Humanity Overdose” och ”Purgatory Time” sitter som en smäck. Med tekniska solon, elakt riffande och hurtigt trumspel hittar Falconer ett sound som ligger klart närmare klassisk hårdrock besläktat med band som Judas Priest, Running Wild och Hammerfall!
På förra plattan ”Sceptre of Deception” introducerades Kristoffer Göbel som ny sångare och det blev stor uppståndelse bland fansen. Att axla Mathias Blads, musikalsångaren som förärat de första två verken sin fantastiska röst, mantel var något av den mest otacksamma uppgift man kan tänka sig. Göbel var verkligen inte den skolade röst som gruppen förknippats med tidigare, snarare en klar heavy metal-stämma som gav gruppen mer ilska. Då var musiken väldigt lik de tidigare plattorna, men på nya albumet finns många nya element och Göbel får spela ut hela sitt ruskigt breda register. Från hans aggressiva grymtande i snabba ”Purgatory Time” och Halford-falsetten i tunga ”Power” till Ozzy-gnället i något psykadeliska ”The Return”, där även growls förekommer, och den mjuka Blad-stämman i det vackra mellansticket på episka ”Child of the Wild”. Låtarna på ”Grime vs Grandeur” är skrivna för Göbels röst och skulle förmodligen inte göra sig lika bra med Blad på sång.

På en mångsidig skiva är det uppenbart att alla låtar inte faller en i smaken såsom snabba, häftiga ”Purgatory Time” och ”The Assailant” har gjort. Musiken låter mer som traditionell heavy/power och berör inte på samma sätt som tidigare, men samtidigt finns det en gnista i den här plastbiten som de andra plattorna saknat. Faktum är att spåret som kanske låter mest som gamla, hederliga Falconer: ”Jack the Knife”, också är plattans sämsta spår. Nya Falconer håller hög klass, men kommer att lämna många fans besvikna. Ett nyfött Falconer har sadlat om och tagit plats bland de förnämsta hingstarna i power metal-stallet.

Jacob Holmström

Betyg: 8/10


<< Tillbaka till Skivrecensionerna