Svenska killarna i Sabaton imponerade i våras på min skribentkollega Johan som slog till med en nia i betyg på debuten "Primo Victoria". Jag var lite mer tveksam till deras hurtiga melodiska metall. På SRF gör de emellertid ett schysst jobb. Sångaren i krullig mohikan-frill, som uppenbarligen har tomten i Kalle Ankas Julprogram som vokal förebild, brister vid flera tillfällen ut i ett brett leende. Inte så märkligt, då den långt ifrån oansenliga publiken ger mycket positiv respons.
Att de avslutar sitt set med "Långa Bollar På Bengt", tyder på ett överflöd av skojfriskhet.
Lite mindre skämtsamma är Kansas, en av pionjärerna inom progressiv rock. Av mig en av de absolut mest emotsedda akterna på årets festival, vars skivor spunnit många varv på min vinylspelare de senaste veckorna. Gruppen har en förmåga att skapa fabulösa melodier som etsar sig in i trumhinnorna, melodier som skapas med hjälp av gitarr, keyboard och violin. Robby Steinhardt, mannen som sköter det sistnämnda och en del av sången, är den som kan tituleras frontman. Han ser ut som en åldrad hippie i sitt långa, buskiga skägg där han vandrar omkring. De övriga är tyvärr inte särskilt rörliga på scen och ger ett introvert och lite trist intryck. Steve Walsh på klaviatur, har under perioder lidit av en svag röst. Nu briljerar han inte, men för att citera en kompis: - Det duger!
Något som absolut inte går av för hackorna är låtvalet som, till min förtjusning, främst koncentreras på vaxen "Point of Know Return" och "Leftoverture" . Mest anmärkningsvärt är att de vågar sig på att spela episka mastodontspåret "Magnum Opus".
Extranumret bestående av "Carry On Wayward Son" och "Dust In The Wind" är lika väntade som Scream-masker på Halloween.
Ett band som nästan är synonymt med genren progressiv metall är Dream Theater. När de nu "endast" har nittio minuter speltid , bara drygt hälften av deras vanliga, utelämnas många av mina favoriter i låtskatten, till förmån för de senare verken, T.ex. spelas endast balladen "The Spirit Carries On" från mästerverket "Scenes From a Memory", men att de klämmer in "A Fortune In Lies" från debuten gläder mig. Två låtar från purfärska alstret "Octavarium" hinns med och ger mig hopp om att plattan ska kunna slå föregående "Train of Thought" på fingrarna.
Drömteatern är i vanlig ordning snortajta, men någon stor visuell upplevelse? Nej, fokusen ligger på instrumenthanteringen snarare än publikkontakt.
Sångaren James LaBrie gör en klart godkänd insats och ger ett lite piggare intryck än den zombie jag beskådade på skivsigneringen några timmar tidigare.
När Hammerfall tar Festival Stage i besittning är det med stort självförtroende och spelglädje. Omgivna av en dekor av låtsasisblock bjuder Sveriges största hårdrockband på en stabil och underhållande föreställning med inövade klassiska poser. Joakim Cans sjunger bättre och starkare än någonsin och t.o.m. annars ganska otajta gitarristen Oscar Dronjak verkar sätta de flesta solomelodierna. Lite fåneri bjuds det på när Cans trycker på Elmgrens gitarrpedaler för att se vad för musik effekterna ger. Strängbändaren klämmer fram snuttar ur "2 Minutes To Midnight, "Enter Sandman" och "Rising Force". En liten publikfriare som får en att dra lite i mungiporna.
Status Quo har förärats den tacksamma tiden 21:45 för sitt gig, då publikens intag av alkoholhaltiga drycker är runt sin topp. Boogierockens gudfäder får därför med lätthet med sig sina åskådare i sitt skönt glada gung och levererar precis det som man förväntar sig. Man blir på bra humör helt enkelt!
Få bekräftelser av headlinerband har mötts med sådan skepsis som Sammy Hagar. En föredetting som inte spelade i den division som krävs för den uppgiften, har det sagts.
Sammy och hans Wabos gör ändå sitt bästa för att bjuda på en sprudlade show, något som lyckas. Med sig har han bl.a. en man på kongas, ett trettiotal fans på en piedestal som tillbringar hela spelningen på scen, och lättklädda blondiner som spatserar fram mot Sammy och serverar honom drinkar med jämna mellanrum. Inte konstigt att den röde rockern i trekvartslånga byxor verkar trivas, trots att antalet människor som letat sig hit och responsen från den är i blygsammaste laget. Inte förrän det bli dags att plocka fram gamla hits från hans tid i Van Halen, i synnerhet "Why Can't This Be Love", vaknar publiken till på allvar.
Tempot håller beklagligt inte i sig hela vägen och den välsmakande och friska drinken som sällskapet bjuder oss på , blir till slut en ljummen, avslagen slatt som dock går ner.
