Lördag - Bandens dag.
[5-6/05/2005][Hultsfred]
Lördag
Morgonen vädrar lämpligare väderlek. Jag spenderar närmare en timme på den leriga parkeringen för att försöka kränga av min biljett, vilken jag ju inte längre har användning för då jag sent omsider fått pressackreditering. Det går segt, trots att ett gäng killar har vänligheten att ringa inte mindre än tre av sina bekanta för att höra om de är intresserade. Det är de inte… Slutligen blir jag dock av med lappen och känner mig genast i aningen bättre ekonomisk status.
Efter en snabb frukost bestående av mackor med skinkost vandrar jag mot festivalområdet, första bandet för dagen är Moonsorrow och när jag väl har intagit festivalområdet ska det dröja fram till midnatt innan jag lämnar det. Finnarna verkar hemmastadda på scen och det nedblodade bandet bjuder på härlig melankolisk folk/black. Att de flesta i bandet har stämband som fungerar renderar ett litet plus i min bok, tyvärr ter sig musiken aningen slö bitvis och detta drar ner helhetsintrycket. (Moonsorrow 6/10)
Nöjd i hågen knatar jag in på området för att se slutet av Moonsorrow. De blodiga finnarna levererar väl ungefär vad man hade kunnat förvänta sig. Dark Tranquillity är annars dagens första riktiga programpunkt. Jag såg dem helgen innan på Metaltown, då med den mycket blygsamma speltiden 40 minuter. Nu skulle de få mer än det dubbla till sitt förfogande, vilket känns mer rimligt. Kanske till och med lite i överkant. I efterhand är det många som har kommenterat att de inte tyckte att göteborgarna höll hela vägen. Kanske ligger det något i det, när jag själv går och köper korv en stund in i andra halvan. Nu ligger ju visserligen allt så tätt inom det gemytliga festivalområdet att man gott och väl kan handla korv utan att för den sakens skull missa alltför mycket av en spelning på Stora Scenen. Men en viss symbolik kan ju inte bortses ifrån. Till min glädje får jag denna gången även till spis den på Metaltown utelämnade ”Monocromatic Stains”. Frontman Stanne ska än en gång prisas för sin energistinna scennärvaro! (Dark Tranquillity 7/10)
Dark Tranquillity har jag hunnit bevittna ett antal gånger tidigare och har med tiden fått se att de är ett riktigt stabilt liveband. Stanne ruskar hår, springer runt, söker ögonkontakt med publiken och hans röst är det absolut inget fel på. Efter ett tag ter det sig dock lite enformigt och man vet ungefär vad som ska hända. Sabaton är däremot fulla av överraskningar och låtlistan för dagen är alldeles, alldeles underbar. Det varvas friskt från nya "Primo Victoria" och den halvobskyra "Fist for Fight" som idag representeras av låtarna "Hellrider", "Thunderstorm" och "Masters Of The World" i vilken de har lagt in en liten bit från sin megahit - i mina öron - "Metal Machine". I nämnda låt drar bandet även av en förträfflig kort version av den skandalomsusade Joacim Hilson´s låt "Vacker utan spackel". Bandet är förpassade till Stora Dansbanan som är i minsta laget för ett sådant namn. Det är knökfullt där inne och publiken är taggade till tusen. I trudelutten "Primo Victoria" drar bandet ner en imponerade allsång och när man tror det är över börjar inledningen på den fantastiska - kanske nu mera - obligatoriska covern på Svenne Rubins "Långa Bollar På Bengt". Fantastisk spelning som till och med slog bandets kanonbra Sweden Rock-uppträdande. (Sabaton 9/10)
Jag börjar bli smått orolig för min egen likgiltighet. Senaste tidens alla konserter har tydligen gjort mig minst sagt svårflirtad. Men de flesta knutarna löses upp effektivt av Sabaton. Deras spelglädje på Stora Dans-scenen är minst sagt smittsam. ”Stora” är förresten ett helt malplacerat ord i sammanhanget. Scenen var så liten att bandmedlemmarna nästan får turas om att stå på den… Efter det lyckade framträdandet på Sweden Rock tidigare under sommaren har ryktet gjort många nyfikna på dalmasarna. Dansbanan är välfylld, och när det hoppas i takt till var och varannan låt gungar det friskt i plankvirket. Frontmannen Freddy Mercury (eller var det Joakim Brodén?) är också på friskt humör. Höjdpunkten blir mäktiga metallrökaren ”Panzer Battalion”, som beroende på hur man tolkar texten kan handla om Irakkriget, …eller om att knulla. (Sabaton 8/10)
Masterplan har jag inga direkta förväntningar på men deras spelning på Sweden Rock för två år sedan utgjorde en av det årets bästa på festivalen så man vet ju att de kan leverera. Det gör de dock inte denna lördag och halvbesviken lommar jag iväg för att se bandet på håll och samtidigt kunna föra ett par diskussioner med några bekanta. Någon som däremot verkar gilla deras spelning är Dark Tranquillitys frontman Mikael Stanne som verkar kunna varenda textrad och sjunger med för full hals. Det är intressant.
Masterplan består ju som bekant av stommen som låg bakom Helloweens mästerverk ”The Dark Ride”, levererade sedan en knäckande debutplatta och var mycket sevärda på SRF 03. Tyvärr var andra plattan ett litet bakslag i den spikraka karriärskurvan, ”Aeronautics” är helt enkelt en ganska grå och trist historia. Trots detta är förväntningarna höga på den tysk-norska konstellationen den här eftermiddagen. Åtminstone hos mig. Publiken är nämligen ganska gles. Det börjar dock riktigt illa. Ljudet är bedrövligt. Uli Kuchs trummor är det enda som basuneras ut ordentligt och mer därtill. Jorn Landes så hyllade stämma hörs svagt krampaktigt någonstans i bakgrunden. Roland Grapows gitarr verkar inte inkopplad överhuvudtaget. Det fortsätter bedrövligt. Jorn Lande ser mest ut som om han håller på att göra i byxorna. Grapow har tydligen hämtat dagens inspiration från den forne kollegan Michael Weikath och står således och halvsover. Övriga bandmedlemmar verkar också i bästa fall allmänt bakis. Jorns ständigt återkommande lustigheter över att han kan tala norska till publiken så att inte tyskarna i bandet förstår, är inte alls så roliga som han verkadr tycka själv. Låtarna framförs utan energi, utan själ och utan minsta lilla överraskning. Stundtals låter det riktigt otight. Låtar som ”Crawling From Hell” och ”Soulburn”, som kunde höjt stämningen slarvas bort totalt. Bandpresentationen måste vara tidernas segaste… Nej, det här är riktigt taffligt och uselt faktiskt. Årets besvikelse! (Masterplan 3/10)
Jag blev överlycklig när Brainstorm ersatte tråk-Dream Evil. Men efter att ha bevittnat deras spelning med "Inside A Monster" som höjdpunkt är det inte lika kul. Visst, Andy B. Franck är en duktig frontman som klättrar och har sig. Men bandet är lite väl stela på scenen och detta drar ner betyget nämnvärt och att de dessutom inte trappar upp tempot gör det hela ännu mer snöpligt. Bandet kan bättre än så här. (Brainstorm 5/10)
Brainstorm är väl något av ett bonusband i den starka lineupen. Det går inte att hålla full koncentration en hel dag och jag har svårt att ta till mig Brainstorm fullt ut. De når heller inte riktigt upp till den energi de bjöd på under förra årets SRF, även om Andy B. Franck gör sitt bästa. Å andra sidan är gensvaret från den glesa publiken inte heller detsamma. Men ”Shiva’s Tears” är en höjdpunkt. (Brainstorm 5/10)
Finska Bodom-barnen ställer till med rejält nacksving i publikhavet. Enligt uppgift var det även denna konsert som drog mest folk framför stora scenen. Alexi och grabbarna ser riktigt nöjda ut över att vara på svensk mark och ger järnet från hela deras katalog av skivor. Mycket spex blir det med och det mest minnesvärda måste ha vara när de lirar en liten snutt av Dio-klassikern "Holy Diver". Mellansnacket består av ord som fuck, fuck och - oväntat va? - fuck samt "I wanna see every metalfinger pointing to the damn sky", hårt. Bra spelning men den slår inte den som jag bevittnade på Kåren i Göteborg för två år sedan. (Children Of Bodom 7/10)
Det var inte mycket som tydde på att Children of Bodom skulle bryta mönstret av lite halvgäspiga spelningar. Jag känner mig inte riktigt på humör och de bakfulla bodombarnen var minst sagt sega och brötiga på förra årets SRF. Men desto roligare blir det när man verkligen direkt märker en markant skillnad mot nämnda spelning. Ett väsentligt piggare band levererar en helt annan upplevelse än då. Vad bättre är, man kan faktiskt skilja låtarna från varann denna gången. Finnarnas svaghet är väl annars ett något likriktat låtmaterial. Även om jag äger samtliga studioplattor (det var som fan, det där hade jag inte en aning om red. anm.), måste jag erkänna att jag knappast skulle kunna anteckna en setlista… Alexi Laiho sprider energi från scenkanten. Dock blir det närmast pinsamt när vartannat ord han uttalar i mellansnacket är ett ”fuck”. Låtar som ”Everytime I Die” och ”Angels Don’t Kill” läggs till aftonens topplista. Mitt humör stiger. (Children of Bodom 8/10)
De tyska gravgrävarna intar teaterladan till tonerna av introlåten "Passion", rockar röven av publiken med "The Last Supper", mäktiga "The Dark Of The Sun", "The Grave Dancer" och allsångsvänliga "Excalibur". Överraskar med "The Curse Of Jaques" får publiken att gunga med "Grave In The No Man's Land", fortsätter allsången med "Valhalla" - publiken skriker ut platsen där de avlidna hamnar. Chris Boltendahl - den jag tycker ser ut som en blandning av Dio och Hansi Kürsch - äger scenen med en ljuvlig närvaro, spelglädje och en fantastiskt bra publikkontakt. Hans döda röjer på ganska bra de med och de mest ögonhöjande under spelningen är själva gravgrävaren själv som sitter - under hela spelningen - högt ovanför slagverksektionen och "leker" med en Apple-lap-top för att föra ut de förinspelade ljuden i vissa låtar. Spelningen förflyter med bravur. I de sista spåren "Knights Of The Cross", "The Grave Digger", "Rebellion" och den mäktigaste allsångslåten på hela festivalen, "Heavy Metal Breakdown” - inte en mun var stängd - visar tyskarna sannerligen var graven skall ligga. (Grave Digger 8/10)
Nästa anhalt blir Dansbanan igen, för mogendans med God Among Insects. Ja, egentligen är det mest gitarrhanteraren Kenth ”Lord K” Philipsson jag är nyfiken på. Tydligen är jag inte ensam om det, för ”Kentha” har en egen hejarklack på plats. GAI levererar dock tre mycket tighta och tryckande dödsmetallbitar, innan jag manar mig själv vidare för att se Grave Digger. De tyska veteranerna är ännu ett i raden av band som jag nu ser för andra gången. Första gången, givetvis även det på SRF (2001), var de så trista att jag övergav dem för Dokken… Förväntningarna är alltså blygsamma. Men här kommer dagens andra totala överraskning. Det rockar riktigt skönt! Chris Boltendahl må se ut som ett mordlurigt gammalt troll, men här levererar han en imponerande stark sånginsats, med sin ganska egna stil. Bandet visar också upp den så viktiga spelglädjen som gör minst halva liveupplevelsen. Grave Digger rycker med mig så till den milda grad att de genast åker upp åtskilliga snäpp på inköpslistan för framtida skivjakter. (Grave Digger 8/10)
Aftonens höjdpunkt, för min del, ska bli hårdrockens motsvarighet till gladporr - Edguy. Att de är ett stabilt liveband visste jag ju sen innan. Och visst levererar de. Scenbygget är snyggt redan det, med en stor ful djävulsgestalt hukandes i bakgrunden. Tobias Sammet är en av världens nuvarande främsta frontmän och verkar vara på ett strålande humör (börjar tro att det inte är någon tillfällighet…). Dagens tema i mellansnacket är att driva med Manowars ”true metal”-image. Egentligen är det väl dock mer en form av avancerad självironi, ett sätt för Edguy att säga ”fuck off” till de som anser dem vara en symbol för den övermelodiösa, lite småtöntiga avarten av power metal. Edguy är en stark liveakt, som nästan stundtals gränsar till komisk teater. Det kan nästan bli för mycket snack, skuttande och pajaserier av Sammet ibland. Faktum är att jämfört med när de hade en timmes speltid på förra årets Metaltown, så har det inte tillkommit särskilt många låtar på den extra halvtimmen de här hade till sitt förfogande i Hultsfred. I stället fylls tiden ut med ett i vanlig ordning segt trumsolo och lite mer snack av Sammet. Det är faktiskt inte godkänt! Lite överraskningar kan man kräva. Mer än hälften av låtarna är dessutom hämtade från senaste ”Hellfire Club”. Förvisso en strålande platta, men jag hade definitivt föredragit en större blandning ur hela backkatalogen. Eller varför inte någon låt från Avantasia-plattorna? Men, men, bortsett från dessa detaljer är det en stor och väldigt smittosam fest som utspelar sig på stora scenen. Felix ”Boom Boom” Bonhke bankar bättre skinn än någonsin och Jens ”DiLeva” Ludwig bjuder på ett par skapliga solon. Det märks att bandet har utvecklats kraftigt sen jag såg dem som förband till Hammerfall 1999. (Edguy 8/10)
Ett muntergöks-hårdrocksband som verkar gå på speed, åtminstone sångaren Tobias Sammet som är en showmästare av rang. Det är min fjärde livespelning med germanerna och showmässigt kan det vara den bästa, låtmässigt, den sämsta. Sammet och hans vänner låter publiken sjunga de första raderna i gulli-gull-balladen "Land Of The Miracle", driver skämtsamt om Manowar och när vokalisten lyftar armarna över huvudet och formar "Sign Of The Hammer" (Manowars metalltecken; man håller båda armarna över huvudet, tar tag med ena handen, till exempel höger och klämmer runt den vänstra handleden.) viker jag mig dubbel av skratt. Att han inte har funderat på stand-up. Som sagt är det låtlistan som är trist. Det är på tok för många låtar från nya albumet "Hellfire Club" och inte en enda Avantasia-låt. När de sedan slänger in ett trumsolo är måttet rågat. Det som kunde vara så bra, blir sådär. Spelglädjen är det dock absolut inget fel på och bortser man från låtvalet är det en lysande spelning. Edguy vinner nog många fler anhängare ikväll. (Edguy 7/10)
Förra året stannade regnet upp en timme under Metaltown just när Edguy spelade. Nu ger Gud igen och sätter igång pissandet under samma bands spelning. Någon gång måste man ju ta en paus också och när den fuktiga kvällskylan börjar krypa inpå kroppen så är det dags att ta en tur till tältet och få på sig lite varmare kläder. Det innebär tyvärr att jag missar större delen av Amon Amarths spelning. Bandet tillhör dem som jag varit ganska nyfiken på en längre tid, men som det bara inte blivit av att man kollat upp närmare. Sent omsider anländer jag i alla fall till en fullkomligt knökafull Teaterlada. Största publiken där under festivalen, förmodar jag. Beror det på regnet måntro? Nja, efter någon låt med de skäggiga vikingarna inser jag att detta är en riktigt stark liveakt. En viss ångerfullhet över att jag inte kvickat på lite mer i depåstoppet infinner sig,, men det är så det är på festivaler. Man hinner inte se allt. Jag är i stället tacksam över att jag fick uppleva de sista tjugo minuterna av detta makalösa melodiösa dödsröj. Vilken publikrespons! Nästa gång tillfället ges kommer jag att vara beredd på Amon Amarth, var så säkra. (Amon Amarth 8/10)
Då jag redan har bevittnat Amon Amarth är det de finska ynglingarna i Twilightning som lockar. Bandets power metal-spelning (med en sångare som sjunger jäkligt fränt) är en riktig allsångsmässa. Tyvärr är det inte många som verkar vara så inne på bandet, "valda" delar av publiken sjunger dock för fulla muggar. Spelglädjen är på topp och efter bandets egna låtar där "Diamonds Of Mankind" och "Victim Of Deceit" lyser starkast bjuds vi på Guns ´N Roses-hiten "You could be mine". Dugligt och mer där till. (Twilightning 7/10)
Festivalen avslutas med ett riktigt antiklimax. Man kan inte annat än undra lite över valet av ”Dumma Birger” som headline. Visserligen anses de väldigt mainstream av de riktigt sanna svartmetallfansen, men jag har svårt att se att de skulle fungera som en bred publikmagnet av samma kaliber som till exempel Rammstein i Göteborg helgen innan. Publiken är också ganska gles för att vara sista spelningen på festivalen. Jag ska villigt erkänna att det här inte är min grej alls, men jag har samtidigt svårt att sätta mig in i att det rent objektivt skulle kunna anses som bra. Ljudet är brötigt och den slitna klyschan ”allt låter likadant” har väl sällan passat bättre. Bandets liksminkade igelkottsutstyrsel var i alla fall lite effektfull när jag såg dem första gången (Metaltown 2004), men nu känns den mest fånig. Nej, varför stå här och plåga sig själv i onödan? Jag ger upp och återvänder till campingen. På vägen dit träffar jag på en glad och nöjd Freddy Mercury (eller var det Joakim Brodén i alla fall…?) från Sabaton. Han bryr sig inte heller nämnvärt om Dimmu Borgir, men festivalområdet erbjuder ju även öltält… (Dimmu Borgir 4/10)
Natten är ung… och fuktig! Jag funderar på om jag ska röja loss ett par timmar till. Men ingen av mina bekanta syns till, förutom den tältlöse och trötte polaren som jag erbjudit inkvartering i min trea. Efter en stunds funderande känner jag att det faktiskt vore rätt skönt att få en natts rejäl sömn innan en ny arbetsam vecka ska inledas. Ryggen och magen har också tagit rejält stryk av ännu en mödosam och småstressig konserthelg. Som sagt, man börjar bli gammal… Jag lämnar de efterfestande camparna åt sitt öde och slumrar in för denna gången.
Johan Karlsson - normal text
David Bergström - kursiv text