Intervju med Stefan Molander, aka Tin Star, från Gemini Five 2005.09.07.

TEXT: MARTIN LEE

Ska man tro Gemini Fives hemsida har inget dramatiskt hänt på sista tiden förutom att ”Black Anthem” får USA-release på Sveriges nationaldag. Det kan så klart bli skitstort. Eller pyttelitet.
Den som lever får se. Personligen vet jag inte mycket mer om framtiden än någon annan, så du får hålla till godo med det som har varit istället (även om ovanstående utläggning såklart är en bedrövlig omskrivning för att den här intervjun har blivit liggande i oredigerat skick en halv evighet). Tillåt mig därför backa bandet ca 8 månader. Närmare bestämt till den 7:e september några minuter efter att Zlatan avgjort mot Ungern på övertid i VM-kvalet.

Jekyll And Hyde och om att gilla 80-tals hårdrock på 90-talet.

Jag blir uppringd av Stefan från en knastrig mobiltelefon och det går inte att ta miste på att mannen är förtjust i sport - han låter nästan lite andfådd, trots att han liksom jag inte gjort mycket mer än suttit i soffan med en pilsner. Efter diverse matchreflektioner och lite snick-snack kring rockklubbar och gemensamma vänner, bestämmer vi oss raskt för att spola tillbaka ytterligare ett tiotal år.

– Jekyll And Hyde var ju det första stora där det hände någonting. Plattor och turnéer och så där. Jakob (Jake Samuel) hade ju kört med Talisman, Totem och Yale Bate tidigare medan det för oss andra väl var det första ”riktiga” bandet med skivkontrakt och så.

Jag ber Steffe beskriva scenen som den såg ut i början av 90-talet (och nämner ”Schizophrenia” som var den första klubben han körde i Stockholm).

– På den tiden så var det ju absolut inte inne med hårdrock på något sätt. Då spelade man ju hårdrock för att det var det man kunde och det man ville. Om man jämför med nu, så är det ju helt sjukt. När vi startade Jekyll & Hyde så var det ju grunge och såna grejer som gällde. Det var ju jävligt underground med hela 80-tals hårdrocken på den tiden. Sen fick vi ett erbjudande om att starta Jekyll & Hyde Bar.

Baren, som sedemera kom att kallas Schizophrenia, var som ett ”vardagsrum” där bandet kunde hänga med polare och lyssna på den musik man själva gillade. Dessutom fanns en scen för ”husbandet”, d v s Jekyll & Hyde, att stå på.

– Ja vi spelade ju första kvällen. Men jag tror inte att det egentligen var något releaseparty för plattan (som hette just Schizophrenia) utan mer att det var just första kvällen. Men det var lite kul på den tiden, vi bokade ju band som Drain och Backyard Babies mot gratis fylla istället för gage.

Efter debuten kom ytterligare två skivor med Jekyll & Hyde – ”Heavenly Creatures” och ”Fallen Angels” – där bl a Pontus Norgren (Great King Rat, Humanimal,Poodles) medverkade.

– Den andra (Heavenly Creatures) var ju den klart bästa. Vi var inrepade, hade turnerat mycket och hade en bra studio och producent. Överhuvudtaget var det hela väldigt genomarbetat med bra låtar. Sen lite senare efter det där slutade jag och Pete, men kom tillbaka i ungefär ett halvår för att göra en Englandsturné.

Hoppade av för att spela pop.

Sista plattan ”Fallen Angel” var en ganska spretig historia med överblivna låtar och nyinspelningar, vilket också präglade klimatet i bandet rätt tydligt:

– Vi drog åt olika håll musikaliskt vilket i slutänden blev en jävla misch-masch. Men det var egentligen ingen dramatik över det mer än att jag och Peter bestämde oss för att göra något helt annorlunda. Och så startade vi Plaster (som var mer av ett pop-band i stil med Kent eller Wannadies). Men det gick ju bra det med och vi spelade in en hel platta. Men sen när vi skulle släppa den var vi inte riktigt nöjda med resultatet och tänkte att ”okej, vi släpper en femspårs EP nu och repar vidare och släpper en fullängdare efter sommaren”. Sen blev det lite att det byttes ut någon medlem här och där och, ja sen var man tillbaka i hårdrocksträsket igen (ha, ha). Man kände ju lite att; ”Visst det var en kul grej, men det går inte att hålla på så här. Nu jäklar måste vi starta Sveriges Mötley Crüe, så är det bara!”.

Jekyll & Hyde gjorde ett återföreningsgig på en fest för något år sedan. Därefter har det pratats lite fram och tillbaka men fallit på att medlemmarna har fullt upp med sina nuvarande band.

– Vi har ju haft lite intresse från vårt japanska skivbolag som ville släppa någon form av ”Best of Jekyll & Hyde”. Men nu vet jag inte, det har varit snack i lite över ett år och det verkar som att ingen riktigt orkar ta tag i det.

Med tanke på att plattorna i fråga, sedan länge är utgångna, vore det kanske ändå en bra idé för att få ut materialet igen.

– De få ex som finns är väl såna som folk lägger ut på eBay och så. Det är ju olika skivbolag på varje platta och i vissa fall finns väl knappt bolagen kvar längre. Man hade ju önskat att de skulle skickat över ett par lådor, i synnerhet av andra plattan (Heavenly Creatures) som ju är den plattan som alla frågar efter.

Lever av att arrangera rockklubbar.

Efter Schizophrenia flyttade Stefan över klubbverksamheten till Hard Rock Café, vilket väl får betraktas som den tiden i ”familjerestaurangens” historia då man fortfarande gjorde skäl för namnet. Därefter har han i princip levt av att spela musik och att arrangera rockklubbar. Mest känd är nog fortfarande Star Bar vid Mariatorget, en klubb som kom till helt och hållet på Stefans och, dåvarande parhästen, Jeppes initiativ.

– Vi fick syn på den där trappan ner i källaren och undrade vad det var för något. Så vi knallade in på restaurangen och fick höra att de hade tänkt öppna nattklubb, men att det för tillfället inte var någonting. Vi tjatade oss till att få testköra en kväll och det blev fullt ös redan första fredagen, så då utökade vi till att köra lördagar också. Och sen fortsatte det i fyra år till.

– Han som ägde Café Tivoli (vars källare Star Bar huserade i) ägde även en mindre krog på Götgatspuckeln, och eftersom Star Bar gick så bra undrade han om vi inte kunde göra något där också. Så vi satte upp en scen och köpte sånganläggning och körde band där varje onsdag under namnet Sparks. Så det blev något halvår där också.
– På Star Bar har vi bara kört akustiska spelningar. Tyla ( från Dogs D’Amour), Gilby Clarke (ex. Guns’n’Roses, Kill For Thrills) och Dregen och Nicke Andersson. Grannarna har ju klagat bara genom att det är klubb så att köra stärkt har inte varit att tänka på.

Från smink och glam till svart latex.

Stefans andra lön kommer från bandet Gemini Five som just (nåja) släppt en ny platta. En betydligt mer lyckad
utgåva en föregångaren enligt mig.

– Vi tyckte själva att första plattan blev lite för mjäkig. Så vi är själva också betydligt mer nöjda med den nya. Om den förra var mer klassisk i sitt uttyck så har vi försökt att blanda in lite mer moderna toner den här gången också. Samtidigt finns det inte någon direkt medvetenhet i det, utan handlar mer om vad man inspireras av och lyssnar på själv. Det är ju inte så att man sätter sig ner och försöker låta som Marilyn Manson eller Him, för då skulle det bara bli konstlat.

Jag påpekar att det finns partier som påminner en hel del om modernare sleazeband som Buckcherry, Queer For Girls och så klart Velvet Revolver.

– Det är andra som säger det också. Ändå har jag inte hört något av de två första bandet du nämner. Men visst, Velvet Revolver har jag ju lyssnat mycket på och det kommer ju alltid influenser från lite här och var. Och även om man inte vill låta sig påverkas så blir man på något sätt lite eggad när man hör något riktigt bra istället för det vanliga skvalet.

Låten ”Black Anthem” har å andra sidan en hel del Paradise Lost i sig.

– Ja, det har du alldeles rätt i. Jag har lyssnat väldigt mycket på HIM också under en period. Men det känns som om Paradise Lost uppfann det här soundet; hårt med piano och bra refränger (”One Second”).

Publik i alla åldrar.

Gemini Five har turnerat flitigt ända sedan debutplattan släpptes. I somras genomfördes bl a en spelning på Sweden Rock Festival, där även The Ring med gamla Jekyll & Hyde-polarna Jakob och Pontus ingår.

– Det var grymt! Vi körde på samma scen (Rockklassikertältet) fast olika dagar. Vi var ju lite nervösa eftersom det krockade tidsmässigt med Sebastian Bach, men när vi klev på scenen så var det ju fullt i det där tältet, så det var bara att gasa på.

Okej-dagen?!

– Det var faktiskt coolt. Vi lirade i och för sig bara en låt, men det var jättemycket folk. Vi var med i Okej strax före sommaren, och när det skulle göra den här grejen på Grönan så ringde de och frågade om vi kunde tänka oss att vara med. Och det går ju inte att hålla på att ha åsikter om hur gammal publiken är. Grejen är ju att man själv mer eller mindre har vuxit upp med Poster och Okej. Sen har vi ju spelat en del gig för publiken som är något äldre än dem på Okej-dagen, men är lite för unga för att komma in på rockklubbarna. Och där är ju intresset helt enormt just nu. För att inte tala om vilket jäkla drag det är på de spelningarna. Det är nästan så att man försöker boka in så mycket som möjligt nu medan det varar.

Under hösten planerade bandet ett antal ströspelningar nere i europa. Om de blev av och hur dessa gick vet jag inte. Däremot vet jag att Gemini Five besitter den rätta kombinationen av ödmjukhet och attityd som krävs för att kunna lyckas i ett större sammanhang. Om det räcker för ett genombrott på andra sidan atlanten återstår
dock att se. Efter sommaren vet vi mer. Fram till dess kan du hälsa på Stefan torsdag-lördag på klubben Roxx som håller till i gamla Star Bar-lokalerna vid Mariatorget.

<< Tillbaka till Intervjuer