Intervju med Leo Leoni del II

Taskig timing och slappt skivbolag.

Leo återkommer gång på gång under intervjun till hur grungen tog död på hårdrocken under 90-talets andra hälft. Men framförallt verkar han vara synnerligen bitter på förra skivbolaget BMG. Han betraktar Gotthard som ett hard working band som fått lära sig att överleva den hårda vägen…d v s genom att göra allt själva. Numera har de sin egen label men låter Nuclear Blast sköta distributionen. Kanske en lite udda samarbetspartner för ett så pass melodiöst rockband?

   - Jag kan tänka mig att de försöker hitta ett sätt att nå radiostationerna och en lite mer mainstreambetonad marknad. Och det är rätt tydligt att de hoppas en hel del på att plattan ska snurra en del på radio.

Vad har ni för förväntningar på plattan?
   - Det är väl kort och exakt vad jag har väntat på i några år nu. Eller rätt många år egentligen. Vi (som grupp) vill väl gärna tro att folk fortfarande har ett intresse för den här typen av musik. Efter brytningen med BMG bestämde vi oss för att starta vårt eget skivbolag. Och efter det har vi inlett samarbeten med olika distributionskanaler (Nuclear Blast) och folk som jobbar med att få in plattan på radiostationerna.

Betyder det att ni även har fått loss rättigheterna till ert tidigare material?
   - De sista plattorna är fortfarande i BMGs händer. Men vissa rättigheter har vi fått tillbaka. Planen är väl att få tillbaka det mesta så småningom. Alltså, om BMG hade gjort sitt jobb, hade vi kanske spelat på arenor istället för klubbar idag. Nu får vi starta om från början igen. Men, du vet, hoppet är det sista som överger en. Ni har ett ganska tufft schema i sommar med en hel del festivalspelningar. Festivaler och även en del andra gig. Men förmodligen är inte timingen den bästa egentligen eftersom folk inte har kunnat höra plattan än. Så kanske att det blir ännu enklare (att fixa spelningar) när fler har hört den.

Ni har spelat både på arenor och klubbar, vad föredrar du peronligen?
   - Det bästa är att spela överallt. Oavsett var eller hur stort det är. Men självklart är det ju en fördel om det är publik på plats (ha, ha). Det är kanon att göra arenaspelningarna med stor produktion och massor av publik. Samtidigt kan det ibland vara en betydligt större utmaning att spela på ett litet ställe. Du kommer närmare publiken vilket gör det hela lite mer nervöst, men det gör att det ofta blir en annan nerv också.

Festivaler?
   - Festivaler är kanon men man får se till att verkligen leverera medan man har tid. Oftast har man bara en timme, och då gäller det att leverera det man tror passar just den festivalpubliken.

Har du några minnesvärda ögonblick från alla turnéer med storheter som AC/DC, Deep Purple och Bon Jovi?
   - Alla kvällar som bjuder på något nytt stannar kvar i minnet. Men det är klart att man som barn hoppades och drömde om att bara få nudda idolerna som satt på affischerna på väggen. Och plötsligt spelar man ihop med dem. Det är ju helt fantastiskt när de stora grabbarna kommer fram till en efter spelningen och säger saker som ”You rock” och ”Keep up the good spirit”. Det kommer alltid att kännas väldigt speciellt när de här personerna verkligen tar sig tid och tittar på vad vi gör. När vi spelade med AC/DC bad jag Angus att signera min gitarr längst ut på huvudet. Namnteckningen sitter så att bara jag kan se den (när jag spelar). Och visst jag spelar på den fortfarande. Jag sade till min gitarrtekniker att det är okej om han putsar gitarren, men nåde dig om du sabbar autografen!

<< Tillbaka till Intervjuer | Fortsättning på intervjun... >>