Jag ser ut över människorna som har samlats kring campet. En högljudd bandare vrålar från en långhårig killes knäparti. Han presenterar sig som Simon och inom kort blir jag introducerad för hela gänget på, mycket fyndiga, Camp Ingen.
Med van hand bygger jag därefter ihop tältet samt knäpper upp den första giftiga gula drycken. Dagen förlöper i ett evigt festande, en uppladdning inför att festivalen ska slå upp portarna och låta banden stiga ut på scenernas platåer.

Klockan är runt kvart i två på eftermiddagen när det amerikanska folk-punk-rockarna Flogging Molly intar Pampas-scenen. Jag och Simon knör oss fram i den sardinpackade folkmassan och när tonerna från musikanternas intstrument börjar ljuda förvandlas pubilkhavet till en virvlande storm. Det hoppas, klappas och struparna från några tusental festivalbubblande partyglada, till mesta del ungdomar dränks av den härliga musiken - vilken sprutar ut från Pampas. Dave King på sång tillägnar en ny låt, "Requiem For A Dying Song", i negativ anda till deras president - Bush. "Within A Mile From Home" från plattan med samma namn höjer tempot ännu mer och svetten tränger ut från min t-shirt. Efter att spelningen tar slut ser området ut som en liten tornado dragit fram och slitit upp varenda gruskorn. Stoftet ligger som en dimma i luften och kombinationen damm och svett bildar en svart sörja på besökarnas hud. Jag skrattar hjärtligt åt ett par damer vilkas ansikten ser ut att ha blivit krigsmålade.

Lite senare på Hawaii-scenen bjuder gamla rockrävar på en mysig hårdrockstimma med en ölmagefet Slash och vi får till och med några Guns N´ Roses-låtar. Scott Weiland är vokalistiskt sett njutbar och är iklädd en frän hatt. På det hela taget en klart godkänd spelning från Velvet Revolver. Hottisarna från Robertsfors är tajta, snygga och lirar skön rockmusik med influenser såväl från punk som pop och givetvis rock. Det är ju trots allt det som Sahara Hotnights handlar om.
Korn har jag aldrig riktig fastnat för men bestämmer mig i alla fall för att spana in lite av deras spelning - och det ger utdelning - döm av min förvåning när de drar av en del från Metallicas "And Justice For All". Trevligt, mycket trevligt. Rock blir det på Stora Dans när The Drones från känguruland vältrar sig i depression och feta tunga riff. Kvällen avslutas för min del med en mäktig konsert av Timbuktu efter en öl i backstagebaren med min camp-vän Jesper. Eller vänta nu - "Attero Dominatus", "Primo Victoria"! Sabaton står för kvällens sista hårdrocksspelning i en, trots kylan, svettig Teaterlada. Jocke drar som vanligt pubertala skämt och bandet visar på stor spelglädje. Falumetallarna känns tightare och tightare för varje gång jag ser dem och denna spelning är givetvis inget undantag. "Metal Machine" vävs snyggt ihop tillsammans med "Metal Crüe" och efter att bandet tackar för sig svänger jag förbi baren igen och knäpper ett riktigt "metal"kort på Timbuktu. Dessvärre är bildbeviset för evigt borta. På väg till campingen ser jag en dansande folkmassa. Svenska Akademien står för den absolut sista spelningen för min del denna natt och deras sköna reggaebeats uppskattas stort av publiken.

Mjuka toner från en vän stämma strömmar ut från Atlantis-tältet. Sophie Zelmani omfamnar oss i en varm kram med lugna låtstycken, pockande på gitarrer och sköna anekdoter från när hon själv besökte Hultsfred - som liten tonåring. Fredagen börjar således lugnt, men det blir det väldigt snart ändring på. Med stora kliv störtar jag iväg till Teaterladan där ärke-rockern Zakk Wylde håller hov. Black Label Society är ett kraftpaket. Den manliga, svettiga motorhårdrocken får hela stället att vråla ut sina lustar och skaka sina huvuden, mitt på ljusa dagen. Jag och min polare Jonathan har slagit oss ner vid ett ölhak. Minutvisaren börjar närma sig kvart i nio på kvällen och spänningen är stor. Vi sitter med varsin kall och blickar utöver publiken som har samlats framför Pampas. Den Australienska överhypade, hårdrockande power trion intar golvet och det svänger rejält. Retro 70-tals-hårdrock börjar kännas mer och mer välkommet i vardagen och Wolfmother är riktiga fanbärare. Någon annan som är fanbärare av hårdrock är: "The Dark Prince Himself" - Ozzy Osbourne. Legendaren har lite problem med rösten men annars är spelningen klart bra. Setlisten bjuder på både Sabbath-material och eget där "Crazy Train" och "Mama, I´m Coming Home" verkar gå hem bäst hos fansen. Ozzy verkar vara på bra humör och interagerar väl med publiken. Det amerikanska hardcore-metal-bandet Suicidal Tendencies ångar på för fullt under Atlantis vackra tältduk. Det moshas för fulla muggar på marken och på scenen är det galet, galet intensivt. Dark Tranquillity's härliga dödsmetall öser ut ur festivalhögtalarna och ett glatt gäng metalldyrkare har dykt upp för kvällens sista metallslinga. Mikael Stanne sköter som vanligt frontmannandet med bravur och det är som liveband Göteborgarna spelar ut sin fulla rätt.

Minns ni Lisa Miskovsky som lånade ut sin röst till In Flames skiva "Come Clarity"? Tänkte väl det.
Hon skiner likt en sommarsol när hon skuttar ut med gitarren under armen denna lördagseftermiddag.
Hitsen avverkas på rad och precis när jag tänker gå därifrån lirar hon Lost Patrol-dängan "Alright".
Jonas, en gammal festivalpolare, drar med mig till en husvagn där jag blir bjuden på vin, grogg och Roky Erickson. Hela lördagen är egentligen ett enda stort uppladdande inför den legendariska konsert vi ska få komma att se.

Helt plötsligt får Jonas tag i en gitarr och börjar klinka på den samtidigt som han sjunger: "Jag skriver alltid mycket låtar, men jag vet inte hur de ska låta, för det är så jävla dåligt". Förutom jag och Jonas påträffas även Daniel, Mia och Aurora. Jonas fortsätter: "Å Daniel där med sitt skägg, han vet ju precis vad han ska skriva, det är nästan som en helt ny skiva. Jag ser på Johan, han är så fin, han är som ett årgångsvin. Jag känner så här, jag blir ju nästan kär, jag har spriten i min själ". Vackert, så vackert.

Turbonegro är alltid ett stort kalas och just denna dag fyller Hank Von Helvete 35. "All My Friends Are Dead" sitter som en keps! När jag ska fota upptäcker jag ett av de värsta scenario som kan utspelas under en festival - min kamera är borta! Spårlöst försvunnen. Stulen, antar jag. Borttappad, kanske. Detta tar ju så klart hårt på en arbetande skribent men jag försöker se det på ljusa sidan. Jag kunde ju ha blivit akut sjuk istället. Det viktigaste är ju trots allt att jag inte får missa… "Roky,Roky, Roky" skanderar det fullsatta tältet Atlantis. Spänningen är olidlig som Peter Harryson skulle ha sagt och enligt uppgifter fanns medlemmar av så skilda grupper som Sahara Hotnights, Thyrfing och The Cardigans i publiken. Alla ville vara där. Ett fåtal var kallade. Så kommer han då. Roky Erickson, han vinkar lite försynt, står med armarna i kors och hänger på sig gitarren, eller rättare sagt hans lead gitarrist hjälper honom på med gitarren. Efter denna lilla procedur bär det av. "It´s A Cold Night For Alligators" inleder urstarkt och följs sedan av fantastiska "White Faces" och så fortsätter det! Hit, efter hit efter hit. Det mesta materialet kommer från "The Evil One" men vi serveras även 13th Floor Elevators-hiten "You´re Gonna Miss Me" bland annat. Rokys röst är gjord av granit och kompbandet är förträffligt. Spelningen kulminerar med "Night Of The Vampire" och innan dess har redan "Bloody Hammer" gjort hela publiken tokig. Spelningen bör gå till historien. Det var inte bara bra. Det var magi.