HULTSFRED
´07 TEXT: JOHAN KARLSSON En glödande boll högt uppe i skyn steker hyn, min packning känns tyngre för var minut som går. Kommer jag komma fram till campingen snart, eller rättare sagt mitt camp, där jag ska bo de följande dagarna? Jag kikar nyfiket på folket som har bestigit festivalens mark. Punkare, hårdrockare, indiepoppare och helt vanliga Svenssons sitter och sippar på berusningsdrycker i nästan varje hörn och i ett annat kan man se några som dansar. Jag känner mig hemma. Efter idogt smsande och ringande, ser jag henne, min informatör som ska föra mig till sällskapet. Hon är klädd i alldeles för små jeansshorts - för en vanlig dödlig - och på överkroppen stoltserar hon med en camouflagefärgad-bikinitop. Hennes röda hår fladdrar stiligt i vinden, hon ler och kisar lite besvärat. - Fan, här är så jävla varmt säger hon på en dialektal blandning av fagersta-mål och västeråsiska. Vi utbyter en vänskaplig kram varpå hon tar mig mot sina vänner, alkoholen och sovplatsen. Åsa, eller Nygren som hon kallas, leder mig med van hand längs den grusiga stigen, förbi bajamajorna och den uppsjö av tält besökarna har bidragit med. När vi till slut anländer till målet kan jag pusta ut. Jag ser ut
över människorna som har samlats kring campet. En högljudd
bandare vrålar från en långhårig killes knäparti.
Han presenterar sig som Simon och inom kort blir jag introducerad för
hela gänget på, mycket fyndiga, Camp Ingen. Klockan är
runt kvart i två på eftermiddagen när det amerikanska
folk-punk-rockarna Flogging Molly intar Pampas-scenen. Jag och Simon knör
oss fram i den sardinpackade folkmassan och när tonerna från
musikanternas intstrument börjar ljuda förvandlas pubilkhavet
till en virvlande storm. Det hoppas, klappas och struparna från
några tusental festivalbubblande partyglada, till mesta del ungdomar
dränks av den härliga musiken - vilken sprutar ut från
Pampas. Dave King på sång tillägnar en ny låt,
"Requiem For A Dying Song", i negativ anda till deras president
- Bush. "Within A Mile From Home" från plattan med samma
namn höjer tempot ännu mer och svetten tränger ut från
min t-shirt. Efter att spelningen tar slut ser området ut som en
liten tornado dragit fram och slitit upp varenda gruskorn. Stoftet ligger
som en dimma i luften och kombinationen damm och svett bildar en svart
sörja på besökarnas hud. Jag skrattar hjärtligt åt
ett par damer vilkas ansikten ser ut att ha blivit krigsmålade.
Mjuka toner
från en vän stämma strömmar ut från Atlantis-tältet.
Sophie Zelmani omfamnar oss i en varm kram med lugna låtstycken,
pockande på gitarrer och sköna anekdoter från när
hon själv besökte Hultsfred - som liten tonåring. Fredagen
börjar således lugnt, men det blir det väldigt snart ändring
på. Med stora kliv störtar jag iväg till Teaterladan där
ärke-rockern Zakk Wylde håller hov. Black Label Society är
ett kraftpaket. Den manliga, svettiga motorhårdrocken får
hela stället att vråla ut sina lustar och skaka sina huvuden,
mitt på ljusa dagen. Jag och min polare Jonathan har slagit oss
ner vid ett ölhak. Minutvisaren börjar närma sig kvart
i nio på kvällen och spänningen är stor. Vi sitter
med varsin kall och blickar utöver publiken som har samlats framför
Pampas. Den Australienska överhypade, hårdrockande power trion
intar golvet och det svänger rejält. Retro 70-tals-hårdrock
börjar kännas mer och mer välkommet i vardagen och Wolfmother
är riktiga fanbärare. Någon annan som är fanbärare
av hårdrock är: "The Dark Prince Himself" - Ozzy
Osbourne. Legendaren har lite problem med rösten men annars är
spelningen klart bra. Setlisten bjuder på både Sabbath-material
och eget där "Crazy Train" och "Mama, I´m Coming
Home" verkar gå hem bäst hos fansen. Ozzy verkar vara
på bra humör och interagerar väl med publiken. Det amerikanska
hardcore-metal-bandet Suicidal Tendencies ångar på för
fullt under Atlantis vackra tältduk. Det moshas för fulla muggar
på marken och på scenen är det galet, galet intensivt.
Dark Tranquillity's härliga dödsmetall öser ut ur festivalhögtalarna
och ett glatt gäng metalldyrkare har dykt upp för kvällens
sista metallslinga. Mikael Stanne sköter som vanligt frontmannandet
med bravur och det är som liveband Göteborgarna spelar ut sin
fulla rätt. << Start | Artiklar |