HUSET AV METALL
Umeås plats på metalkartan är lika
självklar som att vissa av banden kommunen hyser alltid har borgat
för kvalitet. Det är likaledes en suberb idé att låta
hålla en hårdrocksfestival mitt i smällkalla vintern.
Att den snöklädda studentstaden även har lyckats med en
så otroligt stark line-up som debuterande festival är smått
fantastiskt. Det vore således klart oartigt att inte befinna sig
där när portarna öppnas.
TEXT: Johan Karlsson
Fredag
"Under 18 - utgång är lika med hemgång" den
svarta texten på det gula plakatet är hård men rättvis.
Givetvis är det bättre med strikt alkoholservering än att
stänga ute minderåriga fans. Dessvärre super de antagligen
som tokar före de äntrar lokalen. Utanför ingången
ser jag en ung tjej vomera, tragiskt nog var hennes kväll säkerligen
förstörd efter detta. Där inne är det desto lugnare,
fylleriet är på en lagom nivå och den största delen
av individerna som har hittat hit, denna kalla fredagsnatt, verkar vara
på ett ypperligt humör.
De stora scenerna som banden har blivit utvalda att få utöva
sin konst på, var de bästa jag någonsin har fått
äran att bevittna. Heed som var första band ut på scenen
Äpplet, vars destination var belägrad mellan två barer
där väggarna gick i en vit färg och en allmän launchstämning
råder, axlar sin mantel exemplariskt.
Kvintetten, med den mästerliga demonsångaren
Daniel Heiman, avtecknas i ett grönskimrande ljus medan de levererar
solida metal-dängor. När ex-medlemmen i Lost Horizon, ylar sig
genom slutet på "Ashes" kan man nästan tro att glasen
i baren ska spricka av hans fenomenala stämma. Göteborgarnas
setlist består, av naturliga skäl, till största del av
bandets debutalbum men de hinner även med att presentera två
nya låtar. Den ena, "Running Through The Shadows", inleds
som värsta thrashsmällen sedan är det "Heed-metal"
för hela slanten. Batteristen, Ufuk Demir har bara repat en gång
med grabbarna men hans insats är mer än hedervärd. Avslutningsvis
överlämnar de en allsångskryddad version av balladen "Nothing",
scenen badar i ett rött ljus.
Idun heter den andra stora scenen och detta är även huvudarenan.
Själva rummet liknar mer en biograf än en konsertlokal och detta
beror på att det normalt sett är en teater. Att slå sig
ned i de blåfärgade mjuka stolarna och bevittna konserter kan
var det mest lysande jag upplevt i konsertväg. Chansen att somna
är dessvärre ganska påfallande.
Dream Evil, ett annat Göteborgsband, står redan på podiets
golv och förmedlar taktfast heavy metal - samt en hel del humor.
Senare ger Dödsmetall-veteranerna Entombed järnet på platån,
publiken är salig. L-G Petrov ränner fram och tillbaka, sjungandes
med grov röst samtidigt som huvudet far upp och ner. Musiken är
aggressiv, tung och Stockholmarna bjuder på en uppskattad tillställning.
Tysk-svenska konstellationen Savage Circus har under olika omständligheter
inte kunnat repa tillsammans många gånger och det är
allt annat än en tight grupp musiker vilka serverar Blind Guardian-metal
pre "Nightfall In Middle Earth". Låtmaterialet är
dessbättre så pass starkt att spelningen inte går helt
åt helvete. En hel del folk går iväg halvvägs in
i setet och i slutet står det endast ett fåtal tappra kvar.
Bandet avslutar med "Born Again By The Night" och det är
hur som, jäkligt kul att höra Jens Carlsson sjunga Iron Savior-låten
"Brave New World". Faktum kvarstår, det är festivalens
största besvikelse för många.
Det norska svartmetallarna Satyricon med deras nära nog Danzig-porträttlika
sångare underhåller Idun och våra nordiska grannar visar
sig vara välbekanta med att uppträda inför en publik. Folkmassan
nedanför ser ut att stormtrivas under headbangings- och riffmötena.
Efteråt kan man fastslå att Satyricon-giget tillhör en
av festivalens bästa uppvisningar enligt ett flertal personer som
jag språkar med under kvällens slut
Lördag
Hypocrisy-mannen Peter Tägtgren har teatern i ett järngrepp.
De vilsna själarna prisar honom som en gud och avslutande "Shut
Your Mouth" kompletteras med ett basistiskt-stagedive. Pain ryktades
vara på pång till Sweden Rock Festival nu i år men vid
en konfrontation med sångaren i VIP-baren står det klart att
det inte blir så.
Savage Circus-Emil och unge-Hansi-kopian Jens lirar även med "Young
Metal Gods"-vinnarna Persuader. Om herrarna var besvikna över
uppslutningen dagen före var de nog gladare under denna spelning.
Hemmapubliken är med på noterna redan från start och
det ges stående ovationer efter varje låt. Lägg därtill
ett rejält taggat band och en klart bra setlist som spänner
över samtliga av bandets musik-kollektioner.
Sleaze-kvoten på festivalen fylldes upp av de hypade Hardcore Superstar
och denna var rejält befogad. Detta är sannerligen ett band
som får en publikklump att koka. Micktrakterare Adde äts formligen
upp av de unga tjejerna som beskådar denna utomordentliga liveakt
och killarna i publiken sväljer bandets partyhårdrock med både
fett och svål. I slutet av spelningen river de bokstavligen talat
scenen, makalöst! När jag hookar upp med min hitresta vän
från huvudstaden, Nicklas, berättar han - efter idel lovord
om bandets prestation - smilande:
- Alltså, fan, jag hånglade med två brudar där
inne. Sedan såg jag den ena med hennes kille, he he skrattar han
skadeglatt. Det är skitlätt att hitta brudar på konsert,
du bara lägger armen om henne, tittar henne i ögonen och ler.
Gör hon likadant är det fritt fram, fortsätter han triumferande
på härlig stockholmska.
Helsingborgs metal-stoltheter Soilwork har fått äran att avsluta
hela schabraket. Publiken är hungriga för hård metall
och det är precis sådan skåningarna skänker. "Stabbing
The Drama" är en härlig slägga och när vokalist
Adde från Hardcore Superstar gästar känns stämningen
på topp. Björn Strid, sång ,uppmanar till en moshpit
och piskar upp publiken till bristningsgränsen. Björn lovordar
publiken och jag lovordar festivalen. När jag talar med artistansvarige
Mats Björklund och påpekar hur väl festivalen föll
ut och hur ypperligt arrangerad den är säger han att det värmer
i hela hans hjärta, att fler än mig har sagt det och det värmer
lika mycket varje gång. Festivalen blev en succé och kanske
hamnar man i Umeå nästa år också. Vi får
väl se.
Bilder i urval
<< Tillbaka till Reportage
|