Intervju med Björn Gelotte -
gitarrist i In Flames

Här kommer nu fortsättningen på interjun...

"Folket är uppe i facet på en och sliter i strängarna"

Att spela i ett större band är ett privilegium som bara ett fåtal får äran att dela. Spelningar anses vara det viktigaste för att nå ut till folket och vad gör man inte det bättre än på en festival under solens värmande strålar, men hur är det att spela på en klubb, gentemot de ovannämnda och vad är att föredra?
- Det är ju två skilda saker som är jäkligt svåra att svara på, säger Björn bekymrat. Det finns ju fördelar med båda. Hade du frågit vad som är roligast att spela på, en liten klubb eller stor klubb eller en liten festival eller en stor festival hade jag kunnat svara. På en liten klubb är det så jäkla intimit, folket är uppe i facet på en och sliter i strängarna och svetten stänker, det är jävligt roligt. På en festival kan man ju spränga bomber och grejer men folket är ju så långt bort, så det blir inte samma känsla. Det är lika kul att spela för tre exalterade fans som 30 000 personer. Jag väljer båda, avslutar Björn meningen. Vårt land Sverige, blomstrar ju av festivaler, på sommaren dyker de ju upp som ogräs i rabatten men mitt i allt ogräs finns det en vacker blomma, vilken blomma i Sverige kan mitt intervjuoffer finna mest vacker? Björn utgör ett tänkande "hmm", men svarar sedan.
- Wacken, för där är ju allt inom hårdrock och metal? Inte AOR, svarar jag som på rutin.
- Nej, men gillar man sådant får man åka till Sweden Rock, skrattar sextsträngshanteraren. Av hans svar att döma kan han inte ha förstått frågan riktigt så jag ställer den igen. Vilken festival är bäst av de svenskrotade då?
- Sweden Rock Festival är ju bäst om man gillar hårdrock, sedan var ju den festivalen som vi hade här (Göteborg förf anm) nu i somras trevlig. Metaltown svarar jag mer poängterande än en fråga. - Ja, den är ju bra belägen och så, synd bara att det var så dåligt väder, säger Björn besviket. Jodå, de som var där vet vad han snackar om, det var bitande hällregn under i stort sett hela festivalen. Han fortsätter.
- Piteå dansar och ler är en jäkligt trevlig festival, dit skulle jag kunna tänka mig att åka bara för att vara där. Det är en bra skönt ordnad festival. Vi har ju spelat där några gånger och det har varit mycket kul, Björn låter riktigt drömmande när han säger det sista och det verkar som om han bara har bra minnen därifrån.

"Nej för fan, inte reggae"

Det avlånga fortskaffningsmedlet har fört flammorna många mil och jag talar givetvis om bussen, som enligt Björn är hans hem under långa turnéer. Jag blev därför nyfiken på vad man kan tänkas höra om man kliver in i deras turnébuss.
- Allt, till och med hip-hop, säger Björn men han säger att det lyssnar inte h a n på. Hur är det med reaggae då, lyssnar han på det? Svaret jag får är faktiskt riktigt roande.
- Nej för fan, inte reggae (Björn låter som han hade blivit erbjuden en bit från en möglig pizza ) hade vi varit ett gräsrökarband band så... men det är vi inte, understryker han starkt. Svensk musik som Kent. Han tar till orda igen. Det känns jävligt gott om man är på turné i staterna och drar på lite svensk musik, då blir inte hemlängtan lika stor. Okej, svensk musik för all del, hur är det med 80-tals hårdrock då?
- Ja, vi lyssnar gärna på 80-tals hårdrock, mycket thrash, m y c k et thrash, säger han roat. Malevolent Creation är ett band jag gillar starkt, helt suveräna, skivan "Retribution", riktigt fet döds. Misery Index måste jag nämna också.

<< Tillbaka till Intervjuer | Fortsättning på intervjun... >>