|
Into The Pit, november 2006 November är de stora bandens månad i huvudstaden med snudd på krock mellan ett par av höstens absolut största konsertpaket. Slayer eller Maiden eller både och, det är frågan? För en heltidsarbetande småbarnsfarsa är det antingen eller som gäller, och då drar faktiskt Iron Maidens uppvärmare Trivium det längsta strået. Förutom detta, har undertecknads hjärna framför allt förundrats över att death metal verkar ha fått en ordentlig skjuts framåt. Dels i och med att en massa nya ytterst potenta band släpper plattor i parti och minut, men framförallt då gamla hjältar tagit sig i kragen och åter börjar leverera efter år av stiltje. Det började med David Vincents återförening med Morbid Angel vilken följdes av Karl Willets tillbakagång till Bolt Thrower, Behemoths ändrade färdriktning på hyllade ”Demigod”, Deicides nytändning i och med nya mästerverket ””The Stench Of Redemption”…och så vidare. Men framförallt handlar det om att Nicke Andersson åter tagit upp trumstockarna och att den gamle Repulsion-hjälten Scott Carlsson äntligen beträtt en svensk scen. När Death Breath spelade inför ett i det närmaste utsålt Debaser Medis i slutet av månaden, var det som om death metal på ett nästan ologiskt sätt flyttat in i salongerna. Kanske beror det på att flera av oss som lyssnar börjar närma oss 40 (och faktiskt har en del av både ansvar och inflytande idag), eller kanske är det helt enkelt så att gränserna för hur snabbt, brutalt och skitigt man kan spela, mot alla odds, har fortsatt att flyttas? Death metal känns hur som helt inte alls särskilt farligt idag. Istället var ”Stinking Up The Night” precis lika ”catchy” och ”välljudande” live som på kassett. Men för säkerhets skull slängde bandet ändå in några väl valda covers av Celtic Frost, Bathory, G.B.H. Discharge och (så klart) Repulsion. Att spela death metal idag handlar följaktligen inte längre om att bara låta brutalt. Det ska låta bra också. Unleashed har förstått och släppte i dagarna sitt starkaste album sedan debuten. Entombed har av allt att döma också förstått och har därför senarelagt släppet av kommande fullängdaren till våren 2007, med den något kryptiska förklaringen att ”vi måste fixa lite med ljudet”. Av detta kan man bara dra slutsatsen att konkurrensen hårdnat, och att det även inom en så smal genre som death metal, nu börjar bli väldigt mycket upp till bevis. Kul så klart, men samtidigt jävligt konstigt. Ett annat death metal-band som visat sig från sin bästa sida nyligen är polska Vader i och med färska våldsdådet ”Impressions In Blood”. Den 19/11 står de på Fryshusets lilla scen, vilket så klart är betydligt coolare än isladornas sterila interiörer. Än coolare hade dock varit om man hade lagt spelningen i en lokal som serverar vuxnare drycker än folköl. Vi gamlingar som lyssnar på Vader har ju som sagt redan vant oss vid livet i salongerna. Väl mött vid scenkanten.
|