Iron Maiden - Scandinavium GBG

Göteborg - 15/11/03

Maiden, Maiden, Maiden!

Detta var vad vi möttes av när jag med sällskap anlände till Scandinavium. En rejäl hop med folk hade redan samlats vid dörrarna till arenan, arenan som senare skulle fyllas med jublande och fanatiska hårdrocksfans! Vissa var ju redan där, andra inte.

Problem Uppstår

När vi står där i kylan och väntar på att bli insläppta, hör jag en röst bakifrån. - Har du biljetten?
Jag vänder mej om och ser en kompis, vars biljett jag tillhandahöll, en isande fasa sjuder i mej då det går upp för mej att jag har glömt hans biljett. Okej, ingen fara skedd vi går lugnt tillbaka till lägenheten och hämtar biljetten. När vi kommer tillbaka har kön växt avsevärt. Vi finner dock en plats bredvid några av våra vänner och så börjar väntan.

Insläppet

Runt omkring 18-snåret öppnas dörrarna, det blir en väldig trängsel i kön, men det är en sansad skara folk som kliver in i Scandinavium. Min första tanke blir att gå till Merchandise-bordet, då jag missade att köpa en tröja på Maiden i somras, ville jag inte bli utan tröja den här gången också. Efter tröjköpet bär det av ner till ståplatssektionen. Nere på golvet träffar jag idel bekanta och sådant är alltid trevligt. Jag finner en plats, ljuset släcks ner och det är dags för?

Pop V.S Dödsmetall

De som utövar den här kombinationen heter Funeral For A Friend. De är inte sämre än Murderdolls (de som var på Maiden i somras i Stockholm vet vad jag snackar om) men det är inte långt ifrån. Showmässigt så är det ganska okej, sångaren liknar svenska Bob Hund vid flera tillfällen och drar även mot sångaren i Rage Against The Machine.

Musiken då, jodå det är här skon klämmer, sångaren låter bitvis aggressiv nästan growlandes och bitvis som värsta popnörden! Trummisen growlar även han och detta är verkligen inte bra. Det är en sådan skam att vi i Sverige inte kunde få Gamma Ray som förband? Det hade gjort denna upplevelse fem resor runt jorden roligare. Nåja nu var vi ju inte här för förbandet utan snarare för huvudbandet. Just det, Järnjungfrun!

Dödens slott

Tonerna ifrån UFO´s Doctor, Doctor ljuder ut ur högtalarna och alla vet vad som snart ska hända. Än en gång släcks ljusen ner, en bombastisk introlåt följer och skynkerna som tidigare har döljt Maidens scenanordning dras undan. Ett vackert grått slott uppenbarar sej.

Ljudet av Wildest Dreams följer sedan upp med alla sex bandmedlemmar på scen. Enligt mej känns öppningen aningen tråkig (The Wickerman 2000 var en mycket bättre öppningslåt), detta ändras dock då andra låten Wratchild ifrån Killers-skivan kommer igång. Publiken skriker för full hals "Wratchild" och nävarna i luften står som spön i backen.

Maiden kör vidare med klassiska låtar och efter Can I Play With Madness samt The Trooper, är det dags för första mellansnacket. Bruce hinner knappt få en syl i vädret innan publiken skanderar Maiden, Maiden, frontmannen blir alldels spattig, härligt.

Herr Dickinson förklarar att i de närmaste 40 minuterna ska vi få hänga med i The Dance Of Death. Titellåten ifrån nya albumet är nästa låt på listan och denna är verkligen en bra livelåt, Bruce klär ut sej till någon narr eller något och sedan till liemannen, detta är mäktigt men mäktigare ska det bli.

Efter ett par andra låtar byggs scenen om till en krigsscen, med stängsel, taggtråd och dylikt. Bruce kommer ut i stridskläder med en stor hjälm på huvudet. Ett inspelat tal får fungera som intro till denna mycket, mycket storslagna låt, låten är Paschendale, och i 8 minuter är det bara ren njutning och jag utser denna låt till den bästa på hela konserten, så mäktig och så bra!

No More Lies gillar jag verkligen på skiva och live blir den ännu bättre, dess underbara vers verkar som en av Maidens mest röjvänligaste låtar och refrängen ger en ännu bättre känsla när hela Scandinavium tar i för kung och fosterland och skriker No More Lies(!), upprepade gånger. Jag skulle nog utse denna till Maidens röjvänligaste låt sedan The Number Of The Beast ifrån ´82!

Hallowed Be Thy Name och Fear Of The Dark är två av Järnjungfruns mest älskade låtar och vad vore en Maiden-konsert utan dem, just det, nada. Hallowed Be Thy Name är en otroligt bra live-låt och Bruce sjunger fantastiskt. Fear Of The Dark däremot, den slår nog allt och alla när det gäller allsång, underbart var ordet. Även Eddie dyker upp i form av en lieman, otroligt snyggt gjord och han ser ond ut och mäktig ut. Iron Maiden spelar i vanlig ordning låten Iron Maiden innan de går av scenen, men det lämnar väl oss inte utan extranummer, eller?

Hoppetossan Janic Gers, dundrande basen Steve Harris, sirenen Bruce Dickinson, härligt gitarrspel Adrian Smith, gladfisen Dave Murray och galningen bakom trumsetet Nicko Mcbrain kommer alla ut igen för att påbörja den akustiska låten Journeyman. Vilken låt sedan, jag tror inte det är någon som inte sjunger med i den mycket tänkvärda refrängen, vackert.

Introt till The Number Of The Beast hörs nu ur högtalaren och publiken blir som tokig, 666 vrålas det och när sedan Eddie kommer ut på scen vrålas det ännu mer. När introt till Run To The Hills körs igång, ja då har konserten nått sin kulm. Jag vet inte vad ni säger men Maiden levererar alltid. Detta var min tredje Maidenkonsert och jag ser dem gärna om och om igen. Alla som var på konserten gick förhoppningsvis därifrån med ett leende på läpparna och till vi ses igen - Up The Irons!

Setlist

01. Wildest dreams
02. Wratchild
03. Can I play with madness
04. The Trooper
05. Dance of death
06. Rainmaker
07. Brave new world
08. Paschendale
09. Lord of the flies
10. No more lies
11. Hallowed be thy name
12. Fear of the dark
13. Iron Maiden
14. Journeyman
15. The Number of the beast
16. Run to the hills


Johan

Betyg: 8/10


<< Tillbaka till Liverecensionerna