Timo Kotipelto är sannerligen en finne av det trevligare slaget, men samtidigt en rejält härdad hjälte som tagit sig ur det nattsvarta mörker som höll på att slutas kring honom. I den värsta timman var Timo plötsligt utan band, hade ett förhållande i kras och saknade motivation att orka göra något åt den ovissa framtid som drabbat honom…

TEXT: JACOB HOLMSTRÖM

Travel Through Time

Första gången jag bevittnade Timo Kotipelto var 2001 på Wacken Open Air. Timo hade precis släppt sin första soloplatta "Waiting For the Dawn" och spelade på stora True Metal Stage som en av öppningsakterna för hela festivalen. Det är en konsert jag aldrig kommer att glömma. I samband med att keyboarden slog an tonerna till Stratovarius "Eternity" så tornade mörka stormmoln upp sig ovanför scenen och i ett mäktigt skådespel tycktes den tidigare så blåa himlen slitas i stycken för att sedan gråta en het syndaflod över oss åskådare. Att samma storm sedan förvandlade hela festivalområdet till en enorm lerpöl som inte var alltför mysig att klafsa runt i är en helt annan historia.

Timo har likt många andra frontmän en stark personlighet och förmågan att äga en scen framför tusentals av vrålande fans. Till skillnad från Timo Tolkki, gitarrist och låtskrivare i huvudbandet Stratovarius, som besitter karisman av en redigt uttråkad säck potatis, så lever Kotipelto för att ge järnet på scen! Kotipelto gör sig till en jätte inför publiken, men när man träffar honom mellan fyra ögon har han krympt till en tillbakalutad hobbit med förmågan att hålla låda likt de största av retoriker. Måhända att den finska brytningen krampaktigt klamrat sig fast i engelskan, men ordförrådet är det inget fel på. Men sedan har densamme åkt jorden runt ett flertal gånger med sitt internationellt blandade band och blivit intervjuad fler gånger än man kan räkna:
- När jag var nere i Tyskland i samband med Waiting For the Dawn-släppet slog jag personligt rekord i intervjuer. Century Media hade bokat upp mig på 26 pratstunder under en och samma dag! Lyckligtvis blev en intervju inställd så jag hann med att glufsa i mig lite kalla McDonalds-pommes frites, annars hade jag nog svultit ihjäl under de fjorton timmarna jag tillbringade i lokalen. Mot slutet hade man förvandlats till en jäkla robot, knappt medveten om vad frågorna handlade om! Annat var det när man åkte runt på promotionresor med Jens (Johansson, keyboardist i Stratovarius) eller Tolkki, vilket brukade vara rena semestern! Minns en resa till Japan tillsammans med Tolkki då vi var askalas åtta nätter av nio. Vi hade rumlat runt i nöjeskvarteren i Tokyo till klockan 06 på morgonen då vi bestämde oss för att ta taxin tillbaka till hotellet. Sluddrande försökte Tolkki förklara för chauffören att vi skulle till hotellet, men vi fick endast frågande blickar tillbaka. Efter ett tag suckade japanen och körde de tjugo meter som var kvar till hotellets entré; vi hade varit så fulla att vi inte sett hotellskylten! Hursomhelst så kom vi fram och fick två timmars välbehövlig sömn innan det var dags för ett akustiskt framträdande klockan nio samma morgon. Vi skulle framföra "Father Time" och Timo vägrade att ta ner låten utan menade att jag skulle sjunga den lika högt som vanligt. Efter en natts supande kan det inte ha låtit annat än bedrövligt, men det finns förhoppningsvis inga inspelningar kvar från den tillställningen så vi får nog aldrig veta exakt hur illa det lät…

IG i svenska

Trots att det finns väldigt stor andel svenskspråkiga i Finland så är det inte många finska band som bländar den svenska publiken med sina kunskaper i vårt modersmål, ej heller Stratovarius:
- Om jag skulle använda min knaggliga svenska här så skulle nog publiken snarare bli förolämpad än smickrad. På turnéerna får man lov att hålla sig till engelskan både på och vid sidan av scenen; vår crew är nästintill uteslutande tysk. När vi vill hålla saker inom bandet så vill vi ju att Jens ska förstå, så vi försöker oss på lite finlandssvenska och även om det sällan blir särskilt begripligt så fattar Jens. Jens är en av de mest intelligenta människor jag någonsin träffat, han är fantastiskt talangfull och förstår en hel del finska utan att någonsin tagit några lektioner, vilket är enastående med tanke på att finska är ett så svårt språk. När det gäller Jörgs (trummis i Stratovarius) kunskaper så har vi bara lärt honom det viktigaste: svärorden!

En solokarriär från ljus till mörker

Just nu är det svårt att få tiden att räcka till för Kotipelto. Det är promotion och inspelningar om vartannat vilket sliter en del på en, men samtidigt är att föredra om man jämför med hur det kunde ha varit…
- När jag släppte mitt första soloalbum "Waiting For the Dawn" så var det för att jag ville komponera och släppa mina egna låtar. Alla sånger jag skrivit för Stratovarius har hamnat som japanska bonusspår förutom en ("Uncertainty" från Episode) och jag hade väldigt mycket melodier som jag ville göra något av, vilket resulterade i en debutplatta som både jag själv och fansen gillar. Men i samband med andra plattans, "Coldness", skapande höll hela världen runtomkring mig att rämna. Tolkki fick en knäpp, kastade ut mig ur Stratovarius, samtidigt som jag bröt med min dåvarande flickvän. Allt gick käpprätt åt helvete! Låtarna jag skrev under denna period var mörka och deprimerande och jag orkar inte med att lyssna på dem längre, bortsett från ett par stycken. Om det är några låtar från den här tiden vi kommer att lira live så är det väl "Seed of Sorrow", "Take Me Away" och "Reasons" som är klart bättre än de andra…

"Stratovarius" suger

- Med "Serenity" är känslan helt annorlunda och för första gången känns det som jag har mitt eget band! På de tidigare skivorna har jag lånat in duktiga musiker som gjort strålande ifrån sig, men först nu är sättningen densamma skivan igenom och både Janne (Wirman, Children of Bodom) och Tuomas (Wäinölä) har hjälpt till att arrangera låtarna. Det här är inget power metal-album; det finns två snabbare låtar som skulle kunna gå under den genren och kanske även den avslutande, bombastiska "Last Defender", som utan svårighet skulle ha smält in på Stratovarius-plattan "Episode", men i övrigt är det melodisk hårdrock det handlar om. Det är den typen av musik som Kotipelto handlar om numera. Mina egna favoriter är fortfarande Iron Maiden, Dio, Rainbow och Deep Purple och när jag ändå sjunger power metal-låtar i Stratovarius så känns det meningslöst att göra samma sak och försöka kopiera Tolkkis musik i min solokarriär…

Här måste man som nyfiken reporter flika in att Stratovarius senaste självbetitlade album var ett rejält avstamp från kraftmetallen, vilket ger gensvar direkt:
- Jag gillar inte det senaste albumet överhuvudtaget, det har ingenting att göra med vad Stratovarius handlar om. När Tolkki skapade låtarna till "Stratovarius"-plattan så hade han inte alla hästarna i stallet. Han ville skapa något annorlunda då han var så förbannad på allt och alla, inkluderad sig själv, bandet och musiken. Nu är vi på rätt spår igen, demolåtarna som jag sjungit in för Stratovarius kommande skiva påminner om "Visions"-tider! Man kan direkt höra att det är Tolkki, och en friskare sådan, som komponerat de nya låtarna.

Stjäl inte min mobil!

När det gäller det egna komponerandet är Kotipelto som många andra en "nynnare". Helt plötsligt har man fått en slinga på hjärnan och då är det ju tur att man lever i den digitala åldern:
-Alla mina låtar ligger i sin urversion på mobilen. Så fort jag kommer på något, en sångmelodi, ett riff eller en slinga, så nynnar jag direkt in den på mobilen för annars så försvinner dem. När jag så småningom bestämmer mig för att skapa något som liknar hela låtar så för jag direkt över grejerna till datorn där jag med gitarr eller keyboard lyckas binda ihop det hela till något man kan visa för andra. Givetvis bidrar sedan alla musiker med sin egen lilla touch, eller vissa, som Lauri (Porra, basist), skiter helt i vad jag säger och spelar något helt annat, men i slutändan brukar det låta strålande. Jag har haft tur med mina medmusiker, de är alla otroligt skickliga och väldigt lätta att arbeta med. De flesta har redan sina egna band, många som Stratovarius har giggat ihop med, vilket har gjort att man känner varandra sedan lång tid tillbaka och vet vilka det är roligast att häva öl tillsammans med! När det gäller texterna är de mer förknippade med mina tankar om livet och olika känslor som härstammar ur platser på jorden jag varit på. Det är visserligen inga gladlynta dikter jag plitat ner denna gång, men inte heller lika nattsvart lyrik som på förra plattan och inte utan glimten i ögat. "King Anti-Midas" handlar exempelvis om mig, de dagarna då allting man tar i förvandlas till skit…

Finlands nye rikskändis?

Numera är det dock inte bara stämbanden som får jobba. Timo har inte bara sitt eget skivbolag, vars huvudverksamhet visserligen är att släppa sångarens egna skivor; han har dessutom blivit ett känt ansikte i finsk media. Nu gör han succé som frispråkig värd för finska MTVs Headbanger's Ball, ett program som spelas in i Sverige: - Vi har studion här i Stockholm, där alla skandinaviska MTV-produktioner äger rum, där jag presenterar hårdrocksvideos och tar emot gäster. Det är en väldigt klichéartad studio med döskallar, en djävulstron och nåt skumt plastbord med ljusstakar som jag inte gillar något vidare, men det kanske mest är för norrmännen som använder samma plats för deras show.

Timo har även dykt upp en snabbis i finska Idol, som också sändes i Sverige på tittarstormkanalen Yle, då en ung grabb vid namn Ari i senare delen av säsongen bestämt sig för att tolka "Hunting High and Low". Kotipelto gav lite tips som möjligtvis kan ha gjort nytta för Ari tog hem hela tävlingen senare under våren. Timo har även givit sånglektioner i ett annat finskt tv-program och verkar hett eftertraktad i media utan att egentligen gjort något för att bli det. Ja, förutom att vara sångare i Finlands tidigare mest kända metalband Stratovarius förstås:
- En gång i tiden kanske vi var det största bandet i Finland, men numera har vi ju HIM, Nightwish, The Rasmus, Lordi bland andra och jag missunnar dem verkligen ingen framgång. Mr Lordi är för övrigt en vän till mig och jag tycker om deras grej, även om Lordi knappast baseras på musiken de skapar. I årets upplaga av den finska melodifestivalen så kom mina gamla kompisar i Thunderstone på andra plats. Det är kul att det händer saker på finska metalmarknaden. På den tiden när det enbart var Stratovarius, Waltari och Amorphis som vågade sig ut i Europa, så var det mycket svårare att bli väl bemött i de olika länderna. Alla som inte hört oss hade föreställningen att finsk hårdrock måste vara värdelös, nu är det en helt annan grej. Att dessutom lira på festivaler med landsfränder och festa tillsammans efteråt är toppen!

Nu bär det av på turné med Chris Caffery (Savatage), som tyvärr missar Sverige, men nästa år finns det planer att supporta ett större, ännu hemligt band och då lär vi bli inbjudna. Stratovarius får vi troligen vänta längre på, det är tydligen ett rejält råkurr på gång med det enligt Kotipelto värdelösa och bankrutta skivbolaget Sanctuary. Men till dess kan ni läsare roa er med "Serenity", en platta som även om den inte slår debuten innehåller en hel del sötsaker att tillfälligt mätta hungern med!



<< Tillbaka till Start