EN HÄRDAD HJÄLTE
Timo Kotipelto är sannerligen en finne av det trevligare slaget,
men samtidigt en rejält härdad hjälte som tagit sig ur
det nattsvarta mörker som höll på att slutas kring honom.
I den värsta timman var Timo plötsligt utan band, hade ett förhållande
i kras och saknade motivation att orka göra något åt
den ovissa framtid som drabbat honom
TEXT: JACOB HOLMSTRÖM
Travel Through Time
Första gången jag bevittnade Timo Kotipelto
var 2001 på Wacken Open Air. Timo hade precis släppt sin första
soloplatta "Waiting For the Dawn" och spelade på stora
True Metal Stage som en av öppningsakterna för hela festivalen.
Det är en konsert jag aldrig kommer att glömma. I samband med
att keyboarden slog an tonerna till Stratovarius "Eternity"
så tornade mörka stormmoln upp sig ovanför scenen och
i ett mäktigt skådespel tycktes den tidigare så blåa
himlen slitas i stycken för att sedan gråta en het syndaflod
över oss åskådare. Att samma storm sedan förvandlade
hela festivalområdet till en enorm lerpöl som inte var alltför
mysig att klafsa runt i är en helt annan historia.
Timo har likt många andra frontmän en stark personlighet och
förmågan att äga en scen framför tusentals av vrålande
fans. Till skillnad från Timo Tolkki, gitarrist och låtskrivare
i huvudbandet Stratovarius, som besitter karisman av en redigt uttråkad
säck potatis, så lever Kotipelto för att ge järnet
på scen! Kotipelto gör sig till en jätte inför publiken,
men när man träffar honom mellan fyra ögon har han krympt
till en tillbakalutad hobbit med förmågan att hålla låda
likt de största av retoriker. Måhända att den finska brytningen
krampaktigt klamrat sig fast i engelskan, men ordförrådet är
det inget fel på. Men sedan har densamme åkt jorden runt ett
flertal gånger med sitt internationellt blandade band och blivit
intervjuad fler gånger än man kan räkna:
- När jag var nere i Tyskland i samband med Waiting For the Dawn-släppet
slog jag personligt rekord i intervjuer. Century Media hade bokat upp
mig på 26 pratstunder under en och samma dag! Lyckligtvis blev en
intervju inställd så jag hann med att glufsa i mig lite kalla
McDonalds-pommes frites, annars hade jag nog svultit ihjäl under
de fjorton timmarna jag tillbringade i lokalen. Mot slutet hade man förvandlats
till en jäkla robot, knappt medveten om vad frågorna handlade
om! Annat var det när man åkte runt på promotionresor
med Jens (Johansson, keyboardist i Stratovarius) eller Tolkki, vilket
brukade vara rena semestern! Minns en resa till Japan tillsammans med
Tolkki då vi var askalas åtta nätter av nio. Vi hade
rumlat runt i nöjeskvarteren i Tokyo till klockan 06 på morgonen
då vi bestämde oss för att ta taxin tillbaka till hotellet.
Sluddrande försökte Tolkki förklara för chauffören
att vi skulle till hotellet, men vi fick endast frågande blickar
tillbaka. Efter ett tag suckade japanen och körde de tjugo meter
som var kvar till hotellets entré; vi hade varit så fulla
att vi inte sett hotellskylten! Hursomhelst så kom vi fram och fick
två timmars välbehövlig sömn innan det var dags för
ett akustiskt framträdande klockan nio samma morgon. Vi skulle framföra
"Father Time" och Timo vägrade att ta ner låten utan
menade att jag skulle sjunga den lika högt som vanligt. Efter en
natts supande kan det inte ha låtit annat än bedrövligt,
men det finns förhoppningsvis inga inspelningar kvar från den
tillställningen så vi får nog aldrig veta exakt hur illa
det lät
IG i svenska
Trots att det finns väldigt stor andel svenskspråkiga
i Finland så är det inte många finska band som bländar
den svenska publiken med sina kunskaper i vårt modersmål,
ej heller Stratovarius:
- Om jag skulle använda min knaggliga svenska här så skulle
nog publiken snarare bli förolämpad än smickrad. På
turnéerna får man lov att hålla sig till engelskan
både på och vid sidan av scenen; vår crew är nästintill
uteslutande tysk. När vi vill hålla saker inom bandet så
vill vi ju att Jens ska förstå, så vi försöker
oss på lite finlandssvenska och även om det sällan blir
särskilt begripligt så fattar Jens. Jens är en av de mest
intelligenta människor jag någonsin träffat, han är
fantastiskt talangfull och förstår en hel del finska utan att
någonsin tagit några lektioner, vilket är enastående
med tanke på att finska är ett så svårt språk.
När det gäller Jörgs (trummis i Stratovarius) kunskaper
så har vi bara lärt honom det viktigaste: svärorden!
En solokarriär från ljus till mörker
Just nu är det svårt att få tiden att
räcka till för Kotipelto. Det är promotion och inspelningar
om vartannat vilket sliter en del på en, men samtidigt är att
föredra om man jämför med hur det kunde ha varit
- När jag släppte mitt första soloalbum "Waiting For
the Dawn" så var det för att jag ville komponera och släppa
mina egna låtar. Alla sånger jag skrivit för Stratovarius
har hamnat som japanska bonusspår förutom en ("Uncertainty"
från Episode) och jag hade väldigt mycket melodier som jag
ville göra något av, vilket resulterade i en debutplatta som
både jag själv och fansen gillar. Men i samband med andra plattans,
"Coldness", skapande höll hela världen runtomkring
mig att rämna. Tolkki fick en knäpp, kastade ut mig ur Stratovarius,
samtidigt som jag bröt med min dåvarande flickvän. Allt
gick käpprätt åt helvete! Låtarna jag skrev under
denna period var mörka och deprimerande och jag orkar inte med att
lyssna på dem längre, bortsett från ett par stycken.
Om det är några låtar från den här tiden vi
kommer att lira live så är det väl "Seed of Sorrow",
"Take Me Away" och "Reasons" som är klart bättre
än de andra
"Stratovarius" suger
- Med "Serenity" är känslan helt
annorlunda och för första gången känns det som jag
har mitt eget band! På de tidigare skivorna har jag lånat
in duktiga musiker som gjort strålande ifrån sig, men först
nu är sättningen densamma skivan igenom och både Janne
(Wirman, Children of Bodom) och Tuomas (Wäinölä) har hjälpt
till att arrangera låtarna. Det här är inget power metal-album;
det finns två snabbare låtar som skulle kunna gå under
den genren och kanske även den avslutande, bombastiska "Last
Defender", som utan svårighet skulle ha smält in på
Stratovarius-plattan "Episode", men i övrigt är det
melodisk hårdrock det handlar om. Det är den typen av musik
som Kotipelto handlar om numera. Mina egna favoriter är fortfarande
Iron Maiden, Dio, Rainbow och Deep Purple och när jag ändå
sjunger power metal-låtar i Stratovarius så känns det
meningslöst att göra samma sak och försöka kopiera
Tolkkis musik i min solokarriär
Här måste man som nyfiken reporter flika in att Stratovarius
senaste självbetitlade album var ett rejält avstamp från
kraftmetallen, vilket ger gensvar direkt:
- Jag gillar inte det senaste albumet överhuvudtaget, det har ingenting
att göra med vad Stratovarius handlar om. När Tolkki skapade
låtarna till "Stratovarius"-plattan så hade han
inte alla hästarna i stallet. Han ville skapa något annorlunda
då han var så förbannad på allt och alla, inkluderad
sig själv, bandet och musiken. Nu är vi på rätt spår
igen, demolåtarna som jag sjungit in för Stratovarius kommande
skiva påminner om "Visions"-tider! Man kan direkt höra
att det är Tolkki, och en friskare sådan, som komponerat de
nya låtarna.
Stjäl inte min mobil!
När det gäller det egna komponerandet är
Kotipelto som många andra en "nynnare". Helt plötsligt
har man fått en slinga på hjärnan och då är
det ju tur att man lever i den digitala åldern:
-Alla mina låtar ligger i sin urversion på mobilen. Så
fort jag kommer på något, en sångmelodi, ett riff eller
en slinga, så nynnar jag direkt in den på mobilen för
annars så försvinner dem. När jag så småningom
bestämmer mig för att skapa något som liknar hela låtar
så för jag direkt över grejerna till datorn där jag
med gitarr eller keyboard lyckas binda ihop det hela till något
man kan visa för andra. Givetvis bidrar sedan alla musiker med sin
egen lilla touch, eller vissa, som Lauri (Porra, basist), skiter helt
i vad jag säger och spelar något helt annat, men i slutändan
brukar det låta strålande. Jag har haft tur med mina medmusiker,
de är alla otroligt skickliga och väldigt lätta att arbeta
med. De flesta har redan sina egna band, många som Stratovarius
har giggat ihop med, vilket har gjort att man känner varandra sedan
lång tid tillbaka och vet vilka det är roligast att häva
öl tillsammans med! När det gäller texterna är de
mer förknippade med mina tankar om livet och olika känslor som
härstammar ur platser på jorden jag varit på. Det är
visserligen inga gladlynta dikter jag plitat ner denna gång, men
inte heller lika nattsvart lyrik som på förra plattan och inte
utan glimten i ögat. "King Anti-Midas" handlar exempelvis
om mig, de dagarna då allting man tar i förvandlas till skit
Finlands nye rikskändis?
Numera är det dock inte bara stämbanden som får jobba.
Timo har inte bara sitt eget skivbolag, vars huvudverksamhet visserligen
är att släppa sångarens egna skivor; han har dessutom blivit ett känt
ansikte i finsk media. Nu gör han succé som frispråkig värd för finska
MTVs Headbanger's Ball, ett program som spelas in i Sverige: - Vi har
studion här i Stockholm, där alla skandinaviska MTV-produktioner äger
rum, där jag presenterar hårdrocksvideos och tar emot gäster. Det är en
väldigt klichéartad studio med döskallar, en djävulstron och nåt skumt
plastbord med ljusstakar som jag inte gillar något vidare, men det kanske
mest är för norrmännen som använder samma plats för deras show.
Timo har även dykt upp en snabbis i finska Idol, som också sändes i Sverige
på tittarstormkanalen Yle, då en ung grabb vid namn Ari i senare delen
av säsongen bestämt sig för att tolka "Hunting High and Low". Kotipelto
gav lite tips som möjligtvis kan ha gjort nytta för Ari tog hem hela tävlingen
senare under våren. Timo har även givit sånglektioner i ett annat finskt
tv-program och verkar hett eftertraktad i media utan att egentligen gjort
något för att bli det. Ja, förutom att vara sångare i Finlands tidigare
mest kända metalband Stratovarius förstås:
- En gång i tiden kanske vi var det största bandet i Finland, men numera
har vi ju HIM, Nightwish, The Rasmus, Lordi bland andra och jag missunnar
dem verkligen ingen framgång. Mr Lordi är för övrigt en vän till mig och
jag tycker om deras grej, även om Lordi knappast baseras på musiken de
skapar. I årets upplaga av den finska melodifestivalen så kom mina gamla
kompisar i Thunderstone på andra plats. Det är kul att det händer saker
på finska metalmarknaden. På den tiden när det enbart var Stratovarius,
Waltari och Amorphis som vågade sig ut i Europa, så var det mycket svårare
att bli väl bemött i de olika länderna. Alla som inte hört oss hade föreställningen
att finsk hårdrock måste vara värdelös, nu är det en helt annan grej.
Att dessutom lira på festivaler med landsfränder och festa tillsammans
efteråt är toppen!
Nu bär det av på turné med Chris Caffery (Savatage), som tyvärr missar
Sverige, men nästa år finns det planer att supporta ett större, ännu hemligt
band och då lär vi bli inbjudna. Stratovarius får vi troligen vänta längre
på, det är tydligen ett rejält råkurr på gång med det enligt Kotipelto
värdelösa och bankrutta skivbolaget Sanctuary. Men till dess kan ni läsare
roa er med "Serenity", en platta som även om den inte slår debuten innehåller
en hel del sötsaker att tillfälligt mätta hungern med!
<< Tillbaka till Start
|