Luca Turilli´s Dreamquest - Lost Horizons

[2006][Magic Circle Music]

Ställd mot skyhöga förväntningar från inbitna fans, däribland undertecknad, kan även den mest skicklige krigare stupa. Många hoppade säkerligen högt av lycka när den italienske maestron från Rhapsody annonserade att han minsann inte bara skulle släppa ett utan två soloalbum under 2006 och som om inte detta vore nog skulle även det vittberesta slagskeppet, med det nyförskaffade tillmälet ”of Fire”, avfyra ännu en bombastisk kanonad framåt hösten. Med fyra albumsläpp på ett drygt halvår (om man inkluderar Rhapsodys livealbum), så är det inte utan att man oroar sig för att kvaliteten upprätthålls och denna oro visade sig tyvärr befogad…

Efter Turillis två första plattor, mästerverk inom den europeiska powermetallen med tyske ylvargen Olaf Hayer vid rodret, kom den ytterst mediokra midtempo-plattan ”Wonders of Creation”. Borta var allt vad dubbelkaggar och energi hette samtidigt som sagor om drakar och rymdskepp var utbytta mot sliskig naturromantik, matematiska formler och en olustig delfin-fetisch. Kvinnosången signerad tidigare körsångerskan Bridget Fogle var dock inte helt oäven och fungerade stundtals väldigt bra som ett komplement till Hayers som alltid magnifika sånginsats. Nu i Dreamquest, där vokalissan är dold under epitetet ”Myst”, är det för första gången i Turillis karriär endast kvinnosång som gäller.

Dreamquest är en pretentiös och viljestark flirt med den kvinnoanförda gothvågen som böljar fram över västvärlden; ett tidsfashionabelt projekt med klara ambitioner att ta upp kampen med band som Nightwish, Within Temptation, Evanescence och den samlade norska dysterkvistfloran. Turilli maler vidare på det inslagna spåret och det märks faktiskt inte mycket av att han här bytt gitarren mot keyboards. Plinkandet är stundtals väldigt elektroniskt, som i ”Virus” eller som i eurodisco-doftande ”Energy”, men annars relativt anonymt vilket tragiskt nog gäller låtarna också. Klart högst smäller faktiskt bonusspåret ”Gothic Vision”, där Turilli återgått till kombinationen klassisk musik och metal, mixen som han behärskar allra bäst!

Det hjälps inte att det är snyggt framfört när det inte finns något krut i melodierna. Turillis tidigare skivor har varit ett refrängfyrverkeri av episka mått, men här känns det mest som en liten fesen ett-öres-smällare när refrängen väl slinker in. Trenden är oroväckande, vi får hoppas att Luca snart tar sitt förnuft till fånga, skapar lite tryck och glöd i musiken igen. Utnyttja Mysts fulla register, ös på med mer spännande keyboardslingor, mer genuina gitarrsolon och överskölj oss med allsångsrefränger för katten! Och sen är drakar otroligt mycket tuffare än delfiner!

Jacob Holmström

Betyg: 5/10

<< Tillbaka till Skivrecensionerna