Machine Head - The Blackening

[2007][Roadrunner]

Att adderandet av gamla Vio-Lence-kollegan Phil Demmel var ett genidrag, står alltmer klart när han nu för andra gången bidrar med sina thrashkunskaper under Machine Heads flagg. För även om den här plattan har varit aningen svårare än föregångaren "Through The Ashes Of Empires" att ta till sig, har den vuxit något helt enormt på sistone.

Liksom Metallica på sin tid anammade ett betydligt mer progressivt och komplext uttryck på "Master Of Puppets", tillåter sig Machine Head detsamma på denna sin sjätte giv. Och precis som för föregångarna har det också nu höjts många kritiska röster mot tilltaget. Framförallt när det gäller längden på låtarna som i ett par fall klockar in på över 10 minuter.

Kanske är det ett uttryck för dagens alltmer snabba ladda-ner-kultur, där själva mängden i utbudet gör mer fördjupad lyssning till en utopi. Vad vet jag?
Tydligt är i alla fall att detta är Machine Heads mest ambitiösa platta hittills. Måhända är den inte lika direkt och banbrytande som debuten, men vid en direkt jämförelse med exempelvis "The More Things Change" har varenda komponent spetsats till det yttersta. Det är hårdare, mer nyansrikt, snyggare, tyngre…ja, kort och gott bättre enligt varje mätbar aspekt.

Öppnande "Clenching The Fists Of Dissent" innehåller egentligen allt som definierar en modern thrash-klassiker. Från de aggressiva Vio-Lence-riffen till de mer US-power-minnande körerna i mittpartiet (inte helt olika Triviums dito i "Anthem"). I vissa lägen faller dock Rob Flynn tillbaka i den lite introverta sångstilen som han började med på "The Burning Red", men det är väl också det enda frågetecknet kring "The Blackening". Faktum är att låtarna genomgående är så väl balanserade att jag nästan börjar tro att den funkar (sången alltså).

Bäst på plattan är toktunga "Slanderous" och thrashrökaren "Wolves" som efter 5:34 nästan får mig att börja extasgrina. Detta mina vänner är ta mig fan rent och skärt Bay Area-rens som det lät förr i tiden!

Det som Machine Head gör 2007 är både en kraftig tillbakablick mot det 80-tal som 2/4 av bandet tillhörde, samtidigt som man faktiskt flyttar fram gränserna för hur modern metal generellt kan låta. Mycket imponerande.

Betyg: 9/10

Martin Lee


<< Tillbaka till Skivrecensionerna