Iron Maiden - Dance Of Death

[2003][EMI]

Okej, så nu sitter jag här med Järnjungfruns trettonde studioalbum. Ett av de mest efterlängtade skivsläppen på flera år. Efter den lysande Brave New World ´00 så var mina förväntingar högt ställda och de infriades nästan. Maiden visar som vanligt upp en kraftlektion inom "New Wave Of British Heavy Metal" och de gör det med äran i behåll.

Det första som slår mej när jag kollar på skivan är det groteska skivomslaget, det var länge spekulationer om att det skulle vara ett fake-konvolut, men så var tyvärr inte fallet. Men ni har väl hört ordspråket som säger att man aldrig ska döma en bok ifrån dess omslag.

Första låten (Wildest Dreams) är en klassisk NWOBHM-dänga som handlar om Steve Harris skilsmässa. Låten är synnerligen mycket tråkigare än förra plattans öppningsspår "The Wickerman".
En kraftig urladdning i klassiskt Maiden-snitt. Det som jag stör mej mest på i Wildest Dreams, är den något tjatiga refrängen. Vilken jag tycker saknar en riktig melodi. Nåväl, andra låten är mycket bättre och tillhör även ett av plattans bästa spår. låten heter Rainmaker och jag får nästan lite power metal-vibbar av den, mysigt. No More Lies följer upp och efter en väldigt lugn men bra öppning brakar refrängen igång. Refrängen är i sej inget märkvärdigt egentligen, mer än att Bruce sjunger No More Lies fler gånger än vad som är tillåtet. Trots den något konstiga refrängen så utgör även denna låt en av skivans absoluta toppskick.

Dagens Maiden består av tre gitarrister (Murray, Gers och Smith) och detta är första skivan då man verkligen kan höra allas gitarrmelodier tydligt, vilket ger en starkare ljudbild. Bruce sjunger som vanligt, de vill säga väldigt bra och det finns egentligen inte så mycket nytt att komma med. Steve Harris dundrar på bakom basen och Mcbrain är lika galen som vanligt bakom trumsetet. Montsegur är nästa låt på listan och denna doftar 80-tal, närmare bestämt "Powerslave"-eran. Men sedan händer något intressant, titellåten är en episk låt med folkmusik-känsla och man kan riktigt känna hur det är att dansa runt med diverse demoner och annat pack.

Om vi sedan hoppar över några spår så kommer vi till låten Paschendale. Denna sparkar bokstavligen röv! En episk låt om ett slag under första världskriget, detta visar Maiden ifrån deras allra bästa sida och kommer troligen vara en favorit i flera år framåt. En av Maidens bästa låtar någonsin!

Låten börjar lugnt för att sedan explodera i en tung blandversion av "Alexander The Great" och "Rime Of The Ancient Mariner", underbart. Face In The Sand är lite annorlunda. För första gången(?) någonsin så använder Nicko dubbelpedal, låten är i alla fall jäkligt bra och refrängen är något utöver det vanliga. Det som får avsluta skivan är en ballad (Journeyman). Denna är bra, riktigt bra. Låten är "unplugged" och man kan riktigt känna hur man står ute på vidderna och bara njuter av utsikten, otroligt! Detta vill jag höra mer av. Iron Maiden år 2003 gör förhoppningsvis ingen besviken, ett givet köp.

Up The Irons!

Johan

Betyg: 8/10


<< Tillbaka till Skivrecensionerna