Manticora - 8 Deadly Sins

[2004][Massacre]

Danmark och hårdrock har länge varit halvamerikanerna Lars Ulrich och King Diamond. Men nu har man äntligen fått till ett någorlunda färskt tillskott, Manticora, som lirar episk powermetal. Det är ju en genre som blivit allt mer urvattnad på senare tid och därmed krävs det något särdeles extra för att fånga mitt intresse med denna musik. Manticora balanserar på gränsen, men lyckas hålla sig över ytan hela plattan igenom. De åtta dödssynderna är en tämligen jämn skapelse, kanske utan de där riktigt omedelbara topparna som hamnar på repeat. Tempot är genomgående ganska högt och man kompromissar inte med tyngden bara för att få in tralliga melodier. Faktiskt får låtar som ”It Feels Like the End” mig att tänka på Blind Guardian. Ju längre plattan lider blir det faktiskt mer och mer av Hansi och Co. över det hela. Främst kanske det framträder i de mäktiga körerna.

Inledande ”King of the Absurd” är ett ganska progressivt stycke med många tempoväxlingar mellan de olika partierna. Påföljande ”Playing God” är däremot en riktig stänkare från start till mål. Den följs av en rad låtar i samma stil. Bombastiskt och snabbt på samma gång. Dubbeltrampet står på för fullt, även om det kanske hamnat väl anonymt i ljudbilden. ”Enigma” återvänder till en mer varierande struktur, i stil med första spåret. ”Fall From Grace” är en ännu något stillsammare bit, som funkar alldeles utmärkt som avbrott i det furiösa tempot. Som kanske framgår av titeln är det här en konceptplatta. En man ligger på sin dödsbädd och reflekterar över sina snedsteg i livet. Sångaren Lars F. Larsen har en kraftfull stämma som övertygar stort. Keyboarden är inspelad av inlånade Finn Zierler från Beyond Twilight. Den tar plats, men lyckas ändå vara behaglig. Lite säreget, så kanske bästa spåret kommer genom det mäktiga outrot, ”What If, Then”. Det hade mycket väl kunnat byggas ut till en fullvärdig låt.

Jag antog automatiskt att Manticora var en ny bekantskap för mig, men efter en stund slog det mig att jag borde ha sett åtminstone en del av deras spelning på Sweden Rock Festival 2002. Dags för en repris snart hoppas jag! Det här är en grym platta vid första lyssningen och den har definitivt potentialen att växa. Egentligen hittar jag ingen svag punkt, utom möjligen avsaknaden av den där givna ”hitlåten”.

David Bergström

Betyg: 9/10


<< Tillbaka till Skivrecensionerna