Masterplan - Aeronautics

[2005][AFM]

Vissa säger att det var en himla tur att Helloween sparkade två av sina stjärnskott, Uli Kusch och Roland Grapow. Om inte Weikath skulle ha fått storhetsvansinne skulle kanske inte den underbara gruppen Masterplan funnits idag. Det förstås, anledningen till kickandet var ju bland annat att de nämnda personerna ville starta ett sidoprojekt, men det är en annan historia. Masterplans debut slog ner som en bomb på skivdiskarna när den släpptes för två år sedan. Albumet blev myckat hyllat hos metalpressen och fansen till Helloween var överlyckliga över att det nu hade uppkommit två bra band från ett. Fast på frågan om Masterplan vände sig direkt till pumpornas folk, är svaret nej. Visst, vi kan skönja en del högtidsmetal men även mer svåråtkomliga och lite progressiva låtar fanns att tillgå på debuten.

Den platta som nu snurrar sades bli ännu mer progressiv och draknördarna som avskyr allt vad progressivitet heter, gjorde korstecken och bad om att... okej, jag skojade bara. Men poängen är den att Masterplan inte alls är mer progressiva sedan förra gången, snarare mer raka och lätttillgängliga. Det handlar förvisso inte om blyrak power metal, men ett stenhårt svärd genomborrar hela albumet och det enda som egentligen kan kallas genuin melodiös speed metal är den halvljumma "Wounds" - förövrigt sniffar plattan hårdrock i dess rätta bemärkelse.

"Aeronautics" påminner mer om Jörns soloplatta "Out To Every Nation" med stundtals mer tempo och kryddat med lite tyskmetallrefränger - ja, ni trodde väl inte att de hade kommit ifrån det helt? "Crimson Rider" som inleder plattan är en hyfsat snabb up-tempo låt som ger mig associationer till norrlandspågarna i Nocturnal Rites, fast å andra sidan kanske det bara är Jörn Landes värmande röst som ger mig denna tanke. Hur man än vrider och vänder på det så går det inte att komma ifrån, Jörn är en sångare av världsklass. Det finns få som kan leverera med sådan känsla, glöd och attityd.

Låtarna på vaxet är ganska så jämbördiga förutom ett fåtal, den helmysiga halvballaden "Headbangers Ballroom, den råa "Into The Arena", mid-tempolåten "Falling Sparrow", den halvsnabba "I´m Not Afraid" och albumavslutaren, den krossar allt. "Black In The Burn" klockar in på nästan tio minuter och under dessa bjuds vi på hårda riff, förbluffande solon, vackra tangentpassager och Uli som bankar för allt han är värd, jag behöver väl inte nämna att Lande... jag menar väl det.

Trots alla mina hyllningar så måste jag säga att jag är lite besviken. Senaste given har snurrat i min spelare fler gånger än jag kan minnas men ändå så vill inte riktigt albumet sjunka in och lägga till vid hamnen. Första vaxet satt på två röda men detta verkar ta längre tid. Skivan jag lyssnar på är förvisso en promo som har nedkortade låtar men frågan är om de sista 30 sekunderna på låtarna verkligen kan styra upp hela plattan. Plattan är inte dålig - tvärtom - men jag hade hoppats på att den skulle vara ä n n u bättre.

Johan

Betyg: 8/10


<< Tillbaka till Skivrecensionerna