Metalium - Demons Of Insanity

[2005][Armageddon]

Metalium har tillhört den yppersta eliten av personliga favoriter, ända sen andra plattan ”State of Triumph” slog mig med sitt aggressiva, hårda kraftstål. Uppföljaren ”Hero Nation” tog lite längre tid på sig att gro in, men framstod till slut som ännu starkare. Fjärde kapitlet ”As One” var dock snäppet blekare och förblev en liten besvikelse. Därför var jag nu fast inställd på en gruvlig revansch när jag fick lägga läderhandskarna på ”Demons of Insanity”. Men jag blir nästan gråtfärdig av besvikelse. Här finns få spår av det som en gång gjorde Metalium närmast unika som band.

Jag brukar framhäva Henning Basse som en av de absolut bästa power metal-sångarna. Men på de två senaste plattorna har något hänt. Hans röst känns inte alls lika rå, kraftfull och varierad. På något sätt envisas han med att yla i konstant falsett, vilket mest blir jobbigt efter ett tag. Först på balladen ”Silence of the Night” får han använda lite bredd i registret. Tyvärr är låtmaterialet heller inte vad det var i de tre första ”kapitlena”. Det verkar som om man är för fokuserade på att få ihop ett nytt temakapitel i sin ”bok” och därför glömmer bort att det viktigaste är att skriva bra låtar.

Hur låter det då? Ja, inledningsvis får vi givetvis en speaker som, ackompanjerad av tunga trummor, talar om för oss vad som är kapitlets tema. Så långt allt väl. ”Power of Time” är på sätt och vis en klassisk Metalium-låt. Snabb öppnare i stil med ”Revenge of Tizona”. Men Basses falsett håller inte riktigt upp refrängen. Riffen känns aningen trötta och standardiserade. En blek kopia helt enkelt. Titelspåret är aningen meckigare. Refrängen hade kunnat funka om Basse hade använt en aningen lägre stämma. ”Cyber Horizon” är en dubbeltrampsdänga av dussinsnitt. I introt till ”Ride On” får vi äntligen lite tryck på rythmsektionen. Men sen kommer Basses ylande igen och tar ner låten på jorden. ”Endless Believer” börjar med en något nedtonad, mycket stark vers. Tyvärr är refrängen helt intetsägande. Så går plattan vidare, spår efter spår, och jag börjar inse att jag inte kommer att få något i klass med ”Dream of Doom”, ”Steel Avenger”, ”Stygian Flames”, ”State of Triumph”, ”Odin’s Spell”, Accused To Be a Witch”, ”Fate Conquered the Power” eller ”Illuminated”.

Produktionen är brötig. Inte i meningen ”livekänsla”, utan snarare ”vi försökte få en maffig ljudbild i studion, men misslyckades”. Innan jag har lyssnat klart på plattan har jag sänkt volymen tre snäpp och det är inget gott tecken… En positiv sak är dock att ”Metaliana” verkar lysa med sin frånvaro, omslaget till trots. Jag lyssnar och lyssnar och VILL verkligen att det ska vara bättre, men det är det inte.

David Bergström

Betyg: 3/10


<< Tillbaka till Skivrecensionerna