METALTOWN

[19/06/2004][Göteborg]

Hårdrocksfestivalerna i Svea rike blomstrar och detta år var det dags för Sveriges metalstad nummer ett att ta del av kakan. Staden jag pratar om ligger i södra Sverige och har avlat fram band som In Flames, Hammerfall, Evergrey och Lost Horizon. Denna stad heter Göteborg och här följer en rapport ifrån endagsfestivalen Metaltown.
Efter att ha träffat ett gäng bekanta ansikten så beger jag mig ner mot bananpiren i Göteborg där festivalen ska hållas. Vädret är ganska ostabilt och mitt norra öga skådar regn. Jag hade tänkt mig en liten skur men istället blir detta den regnigaste festivalen jag någonsin har haft äran att besöka. Typiskt tänker jag och beger mig iväg för att se på Mustascherna.

Notre Dame

Efter att ha kikat lite på Mustasch så beger jag mig till scen 105:an där Snowy Shaws band Notre Dame är på väg att inta scenen. Notre Dame var ett av de bästa banden på 2000 Decibel-festivalen så mina förväntningar var höga. Tyvärr så måste jag säga att jag blev lite besviken, bandets vokalissa Vampirella var nämligen tvungen att åka till Italien på grund av familjeangelägenheter som Snowy sa. Herr Shaw trakterade därför all sång själv och det funkade väl men jag saknade Vampirella. På det hela taget en bra konsert men den på 2000 Decibel var bättre. Värt att notera är att Herr Shaw är en frontman av rang!

Regnet faller

Scenen Notre Dame spelade på var belägen under tak så det var inte med lika stor glädje som jag vandrade ut i regnet. Evergrey var nästa mål, men tyvärr, regnet var outhärdligt och efter ett par låtar så tog jag skydd i VIP-tältet för lite förfriskningar. Det som hördes av Evegrey var ganska bra och det blir nog att kolla in dem vid ett senare tillfälle.

"Det här var det värsta jag har hört"

Så uttalade sig en vän om Kee Marcello´s slaktning av Europe-favoriten "Superstitious" och det var verkligen vedervärdigt. Med Europes underbara SRF-spelning i tankarna så blev bara Kee´s försök till sång något som kan betraktas som en spottloska i havet. Herr Mercello borde verkligen lägga ner tanken på sång och istället koncentrera sig på den sexsträngade. Nej detta var inte bra. Konserten började lovande med rockiga toner men sedan smög det sig in både rap och popliknande grejer, att Kee dessutom kraxade på förhöjde inte stämningen heller för den delen.

Glada tyskar som ser ner på Gud?

"We are not christians or anything but when this fuckface up there is pissing on us...fuck you" skanderar Tobias Sammet till mannen bland molnen och publiken lyder blint likt galna sektmedlemmar. Det slutar även regna för en stund och efter bandets inledande "Tears Of A Mandrake" känns det bara för bra. Bandet har här plockat fram några låtar som de inte spelade i Göteborg senast. Vi bjuds på både "Mysteria" och "Babylon" och detta är ta-mig-fan en riktig höjdarsetlist om man bortser ifrån låten "The Piper Never Dies" som i mina ögon drar ner spelningens fart en aning. Tyvärr är ljudet till en början alldels för basorienterat och de gula pluggarna i mina öron klamrar sig fast likt en man som håller på att falla ifrån en klippa, de sitter på bristingsgränsen att trilla ur, men vad ska man göra när man inte hör något annat än bastrumman? På det hela taget en mycket bra konsert, synd att det inte spelade någon Avantasia-låt dock.

"Det är vi som är Edguy och kommer ifrån Nazi-tyskland"

Norrmännens inledning är lika komisk som bandet och de raddar upp den ena rockrökaren efter den andra. Sångaren ser ut som en korsning av Alice Cooper och Ebbot (Soundtrack Of Out Lives) och även här lyder publiken minsta vink. I slutet av konserten kastas det ut en blodliknande vätska samt bollar (?) fulla med fågelfjädrar. Efter konserten ser området ut som ett blodigt slagfält där fansen är alldels nedblodade.

D & D

Dimmu Borgir eller Debase? Jag inledde med de sistnämnda och de rockade på bra tyvärr är deras musik lite väl långsam för min smak och detta renderade till att jag snabbkollade lite på Dimmu men denna djävulsmusik tilltalar mig inte särskilt mycket heller och när det inte var särskilt bra ljud så blev det att man köpte mat under bandens spelningar.

Brudarna av förstörelse

Mötley Crüe-basisten Nikki Sixx band rockade utav bara h-lvete och detta var mycket mer än vad jag trodde de skulle förmå. Som hämtade ifrån 80-talet så rockar de röven av Sverige-publiken, troligtvis festivalens röjigaste spelning. Bland låtarna fanns bland annat singeln "Shut The Fuck Up" och när de avslutar med Mötley-klassikerna "Live Wire" och "Shout At The Devil" finns det bara ett ord för att beskriva denna spelningen och ordet är "grymt"!

I Flammor

"Guided by the Pinball map" skriker publiken och låten "Pinball map" är onekligen en riktig stänkare som öppnare. Anders Fridén ser riktigt lycklig ut över att vara tillbaka i Göteborg och det spelas både snabba och mindre fartfyllda låtar. En bit in i konserten så sätter sig Anders ner och läser en krönika skriven av Fredrik Virtanen där överskriften lyder - Hårdrockare är dumma. Efter några minuters högläsning tillägnar bandet låten "I Like You Better Dead" till denna krönikör och publiken jublar - hoppas att det smakade Fredrik. Bandet plöjer vidare med "Colony" och "Embody The Invisible". Pyrotekniken flödar och stora eldsflammor slår upp på scenen snyggt och passande. Mycket bra spelning, men som det står på bandets tröjor, att de är världens bästa band, det kanske är lite att ta i.

Skräckmästaren

Alice Cooper gör igång hårt med "No More Mr. Nice Guy" och blandar en del nya låtar som "Man Of The Year" ifrån fjolårets skiva "The Eyes Of Alice Cooper" med "Muscle Of Love" ifrån plattan med samma namn och visst bjuds det på show. Alice dotter är huvudperson i showen och svingar svärd samt får halsen avskuren av sin far. Tyvärr ingen giljotin den här gången och det sägs att Alice har lagt den på hyllan. Det vore synd då detta var min första Alice-konsert men förhoppningsvis inte min sista. Avslutar gör Poison och "Under My Wheels" och de flesta går nog därifrån med ett smile på läpparna, åtminstone undertecknad.

Johan

<< Tillbaka till Reportage