METALTOWN

[30/07/2005][Göteborg]

Regn 1/10

Visst, det var lite molnigt under färden till Göteborg, men ”det verkar hålla uppe”. Det kom en skur vid ankomsten, men den avtog efter en stund. ”Ja bara det inte blir som förra året så, haha…”, sa jag mest på skämt. Nej, Metaltown har sannerligen inte samma goda kontakter hos vädermakterna som en viss festival i Norje, där ovädren tar en omväg under de heliga dagarna. För andra året i rad blev det ihållande öspiss som välkomnade de tappra besökarna. Att dessa var så många som 7000, trots vädret och den knapphändiga och minst sagt senfärdiga informationen om festivalen är inget mindre än ett mirakel. Eller också är hårdrockare ett synnerligen hårdhudat och troget släkte.

Efter fem minuter av Tiamats spelning var kläderna våta in på kroppen. Något regnskydd fanns tydligen inte att uppbringa på området längre. Ja förutom nasaren som försökte sälja paraplyer för en hundring stycket. Paraplyer hade annars först beslagtagits av besökarna vid insläppet. Av de jag pratat med var det sedan ingen som återfick sitt exemplar… De stals helt sonika av andra behövande. I takt med att regnet tilltog fick tydligen arrangörerna blöta fötter och paraplyer var plötsligt tillåtet igen. Det fick i sin tur till följd att de missbrukades framför scenerna och folk bakom givetvis inte såg annat än ett hav av svampar. Mer än en gång höll man på att få ögonen urstuckna av någon mindre nogräknad bärare. Men efter omständigheterna får man ändå ha stor förståelse för att folk ville undvika vattenmassorna. Man kunde ju annars tycka att arrangörerna borde sett till att alla besökare åtminstone fick möjlighet att köpa ett engångsskydd att trä på sig. Själv hade jag turen att till slut hitta ett för den hutlösa summan av 40 kronor. Att det gick sönder redan när man trädde det på sig är en annan sak.

Dark Tranquillity 8/10

Jag är absolut inte känslig för en regnskur eller två, men detta var mer än vad jag ansåg behagligt och det förtog festivalstämningen påtagligt. Musiken då? Jo det blev faktiskt ett litet uppehåll just under Dark Tranquillitys framträdande. Märkligt nog hade dessa förebilder inom göteborgsdödsen, på deras egen hemmaplan, enbart förärats 40 minuters speltid. Det ska jämföras med en och en halv timme på Gates of Metal, till exempel. En liten skandal! Men bandet lyckades fylla ut dessa dyrbara minuter med full frenesi. En fördel med de överlag korta speltiderna är ju att alla band (utom In Flames förra året) inser att det är raka rör som gäller och skippar solon och onödigt snack. Ljudet var kanske inte det bästa, men Dark Tranquillity höll fanan högt med låtar som ”Punish my heaven”, ”White Noice/Black Silence”, ”Through Smudged Lenses”, ”My Negation”, ”Lost To Apathy” och ”Final Resistance”. Sångar-Stanne vrålade faktiskt nästan bättre än på platta. När hemmalaget gått av plan tilltog regnet åter. Men, vi hade nu lärt oss att: ”det finns inget dåligt väder, bara jävligt långsam musik

Sentenced 4/10

Sentenced är ett band som jag knappt varit medveten om att det existerade, innan det började proklameras om att man nu minsann skulle ta musikaliskt självmord, släppa en begravningsskiva och åka på snyftturné. Vad mig anbelangar var det nog lika bra… Visst, ett par skapliga låtar verkar man ha i bagaget, men rörelsemönstret och energin på scen var lika frånvarande som solens strålar på den tjockgrå himlen. Maken till tråkig spelning har jag nog inte sett sen Gary Moore på SRF 01.

Hanoi Rocks 6/10

En total motsats blev då i stället Hanoi Rocks som tog över stafettpinnen på den mindre scenen. Frontfiguren Michael Monroe härjade runt på scenen, upp i den regnhala riggen och lyckades nästan strypa sig själv med mikrofonsladden. Här var det fart, show och energi på gubbarna! Tyvärr saknas i stället ett spännande låtmaterial att backa upp det hela med. Kul att se på, men ganska ordinärt rent musikaliskt. Att vara först innebär inte alltid att man gör sin sak bäst, tydligen.

Apocalyptica 5/10

Apocalyptica består av fyra killar på cello och numera även en trummis. När de äntrade stora scenen nådde regnvädret sin absoluta kulmen. Jag har aldrig riktigt begripit mig på varför man ska spela ”Master of Puppets” och ”Fight Fire With Fire” på cello…? Visst, det är säkert jätteskickligt utfört, men i längden blir det liksom bara ett evigt upprepat koncept. De egna kompositionerna håller inte heller för att uppta mitt intresse. Det riktades i stället allt med mot mina blöta kläder. Vetskapen om att jag i alla fall har lämnat en torr tröja i bilen blev för stark och jag lämnade de gnidande finnarna åt sitt öde. De ska dock ha en eloge för att de kan spela cello och headbanga frenetiskt samtidigt!

Hammerfall 9/10

En fråga man skulle vilja ställa arrangörerna är varför totalt avskalade shower som Sentenced och Apocalyptica fick uppta den stora scenen, medan akter som är kända för att härja runt och bjuda på lite extra som Hanoi Rocks och Hammerfall fick trängas på den lilla? Nåja, som det nu blev fick det ändå något gott med sig tror jag. För att tvinga storheterna Hammerfall till en liten scen och med en blygsam timmes speltid hade faktiskt förvånansvärd effekt. Det var som om bandet på något sätt pånyttföddes när man helt enkelt inte kunde vräka på med isberg och hammare på scen och sväva ut i diverse solon och inrepeterat snack. Det blev en helt annan spontanitet och äkthetskänsla över det hela. Som om man återupptäckte den viktiga kontakten med publiken när den välregisserade showen i alla fall inte fick plats. Det här var ett band med ren pur spelglädje och inspiration att ösa! Att regnet föll tjockt på både band och publik gjorde liksom inget, för det fanns något värmande över Hammerfall denna afton. Då tänker jag inte bara på eldsflammorna, vilka ändå stod sig tämligen slätt inför vad som komma skulle. Kontrasten eld och regn blev förresten riktigt mysig som inramning. Joacim Cans har verkligen utvecklats som sångare, för övrigt. Av de sex gånger jag har sett bandet är det faktiskt tal om att detta kan ha varit den bästa spelningen.

1. Secrets
2. Riders Of The Storm
3. Renegade
4. Let The Hammer Fall
5. Fury Of The Wild
6. Hammerfall
7. Crimson Thunder
8. Heeding The Call
9. Blood Bound
--------------------------
10. Templars Of Steel
11. Hearts On Fire

Rammstein 10/10

Övriga band får ursäkta, men för att låna en tanke från GPs recensent, detta var ingen festival, det var Rammstein med ovanligt många förband. De tyskaste av tyskar måste ha stått för minst halva bandbudgeten och det svarar man på genom att leverera minst halva valutan för biljetten. Redan scenbygget är imponerande i två etage med plattformshissar emellan. När sedan Till Lindemann äntrar scen ut ur en sorts järnport med blygdläppar, i karaktäristisk robotstil och med äcklig bakåtslick, då är det svårt för även ett måttligt fan av musiken i fråga att inte ryckas med. Rammsteins korsbefruktning av Scooter-techno och industridoom-metal (eller hur man nu rimligen ska beskriva det) hade antagligen varit ganska enformig om den framfördes rakt upp-och-ner. Men när vanliga band som Hammerfall piffar upp ett par låtar med bomber så lägger Rammstein krutet på alla låtar. Det händer saker ständigt och det gäller helt enkelt att ha ögonen med sig så man inte missar något. Det brinner i mikrofonstativ, gitarrer, scengolv, väggar och tak; trummorna exploderar; Till Lindemann går omkring och sprutar med en eldkastare på varje arm och med eldsprutande armborst och raketer flyger över publiken. Mycket eld blir det…

Var summan för scenshowen hamnar i slutändan kan man bara gissa sig till. Plötsligt kommer gitarristen(?) stagedive-ande i en gummiflotte… Keyboardisten far omkring på någon vinglig tvåhjulig anordning som ser ut som en förvuxen handgräsklippare. Mindre planerat lyckas han krocka med Lindemann, och keyboarden far i scengolvet. En stor rykande gryta rullas ut av sångaren, som nu brölar i en kockknivsmikrofon. Sen tar han fram sina eldkastare igen och låter lågorna koka den bandmedlem som givetvis sitter i grytan. Låtarna då? Jodå, gamla fina bitar som ”Du Hast”, ”Senhsucht”, ”Sonne” och signumspåret ”Rammstein” levereras med järnhand. De blandas förstås med en rad låtar från senaste ”Reise, Reise”: ”America”, ”Mein Teil”, ”Keine Lust” och titelspåret. Man kan konstatera att Rammstein hittat sin grej och framför den med all önskvärd övertydlighet. Jag har svårt att tänka mig att man kan göra mer än så här av en spelning faktiskt. Jo, jag saknade i och för sig det beryktade inslaget där Lindemann sätter eld på sig själv. Men å andra sidan brann ju allt annat, så det kan jag ha överseende med. Sen saknade jag förvisso ”Engel” också.

Bilder blev det tyvärr inga, då vädret inte var lämpat för fotografering. Festivalen som sådan var väl arrangerad ungefär som första året. Knapert med mat. Ett par korvmojar och lite godis var väl det som fanns att välja på. På plussidan kommer upplägget med de större scenerna precis intill varann. Aldrig någon stress för att hinna se alla band på det viset. Man ser dem ju i stort sett var man än står på området. Trots allt hoppas jag att det blir en fortsättning på festivalen nästa år. Den behövs som komplement till övriga sommarutbudet. Men skippa gärna regndansen då tack!

David Bergström

<< Tillbaka till Reportage