Ministry - Houses Of The Molé

[2004][Mayan/Sanctuary]

Av förhandssnacket att döma hade jag mina dubier huruvida ”Houses Of The Molé” skulle vara något att hänga i granen. Den negativa kritik jag hört har främst rört sig om att det skulle vara en upprepning av ”Psalm 69”. Varför det nu skulle vara så fel. Frågar du mig, finns det rejält många band som skulle må riktigt bra av att upprepa sig lite.

Nu har väl rätt många räknat ut det självklara exemplet Metallica vid det här laget. När det gäller Al Jourgensen kan man dock vara säker på en sak; karln levererar ALLTID. Oavsett medmusikanter. Vapendragaren sedan många år, Paul Barker, är av någon anledning ute ur bilden. Lika bra verkar det som, för ”Houses Of The Molé” är som en nitroglycerin-apterad slägga. Från första till sista tonen!

Plattan påminner mycket riktigt om ”Psalm 69” – öppningsspåret ”No ”W” är som en kombination av ”Jesus Built My Hotrod” och ”N.W.O.”. Och i min bok är detta alldeles utmärkt. Nog för att ljudbilden och låtstrukturerna kanske inte känns fullt så innovativa 2004 som 1992, men vad gör det när albumkonceptet är högaktuellt.

”Houses Of The Molé” är från början till slut en uppgörelse med den förhatliga Bush-administrationen. Och jag har svårt att tänka mig att någon annan än Al skulle kunna låta argare (möjligen polaren Jello Biafra). Man kan nästan se hur han hasar ner skinnbrallorna och skiter på trappan till vita huset.

Nu är jag egentligen inte någon stor vän av politisk rock. Fast när ilskan blir så äkta som här är det svårt att värja sig. Och när det gäller den arrogante hillbillyn i Washington så förtjänar han sannerligen vartenda ord. Det här är inget dravel!

Skillnaden mellan tidigare Ministry-plattor och detta vredesutbrott är att allt har blivit hårdare. Det är mer punk, mer metal, mer mangel, mer jävla rock’n’roll rätt upp i arslet. Sjätte spåret ”WTV” är sannolikt 2000-talets våldsammaste ljudupplevelse. Al Jourgensen är kung!

Martin Lee

Betyg: 9/10


<< Tillbaka till Skivrecensionerna