Nine Inch Nails - Year Zero

[2007][Interscope]

Det var några år sedan Nine Inch Nails hyllade "With Teeth" frälste hängivna industrianhängare med sitt avskalade sound och subtila framtoning, ren och sober som Trent Reznor själv efter åratal av missbruk. Nu är det dags igen för den musikaliske mångkonstnären att leverera den explosiva ljudmassa som kännetecknar hans musik, denna gång i form av ett konceptalbum som utspelar sig i en ond framtid där USA styrs av en diktatorisk kristen höger vars förakt för det svaga samt tilltro till mannen där uppe med stort G är gränslöst.

Inledningsspåret "Hyperpower" tar oss direkt in i denna fiktiva värld och den ljudbild vi förväntar oss. Det är rytmiskt, skramligt och fullt med ljud. Precis som det bör. Borta är den nakna, melankoliska klarhet som kännetecknade förra alstret och istället återfinns mer klassiskt fabriksmangel i äkta NIN-manér. Vissa stilistiska grepp känns dock igen därifrån såsom väl valda konstpauser och ett ökat fokus på Reznors stämma, vilken inte med nödvändighet behöver följa vare sig rytm eller melodi men ändå fungerar som paradnummer i varje låt. "Survivalism" är just en sådan låt där musiken är som hämtad från tidigare skivor, obönhörligt pumpande och med typiska textsalvor som "mother nature is a whore". Lite lugnare och mer melodisk är "The Good Soldier" där soldatens tveksamheter behandlas och påföljande "Vessel" samt "Me, I'm not" är båda långsamma, rytmiska och suggestiva där den senare bjuder på en vemodig slinga som för tankarna till Kraftwerks Autobahn eller David Bowies depressiva Berlin-år i mitten av sjuttiotalet.

Mer svängigt blir det i "Capital G" och här är också enda gången där sången tillåts överraska. Texten är drypande ironisk och kommande låtar genererar mycket tänkvärt som väses fram i den ljudmatta av bakgrundsskrammel som karaktäriserar hela skivan. Ibland på rim, ibland som en psalm, oftast lågmäld och tillbakahållen men även fullständigt otyglad försöker Reznor föra fram sitt budskap.

Det är mycket som skall sägas på lite tid och ibland får man känslan av hur Megadeth-fansen kände sig när den pratiga och Mustaine-egocentrerade "The World Needs a Hero" släpptes. Men trots en viss dominans å lyrikens vägnar är musiken minst sagt varierad. Här finns hopp mellan ljust och mörkt, stundom ogenomträngliga dånande ljudväggar med en myriad av olika maskinläten varvat med mer igenkännliga instrument. Lyssnaren bjuds i "The Greater Good" på nära fem minuter ren och skär ångest. Det är dovt, hotfullt och tryckande otäckt. Sången består nästan bara av viskningar och man vill enbart komma därifrån. Suveränt! I "The Great Destroyer" låter det som om någon försöker starta en monstermotorcykel från helvetet men mitt i låten väcks man ur det sympatiskt mekaniska massivet av ett förskräckligt körkomplex som får en att vakna till i undran över om man av misstag hamnat i senaste popsvängen. Detta är dock skivans enda rysare. Kontrastfulla "Another Version of the Truth" är helt instrumentell där en ljudmättad industriattack frontalkrockar med ett stämningsfullt pianoparti. Avslutande "Zero-sum" är som bäddad för allsång och här får vi erfara förkärleken för bisvärmar som redan upplevts i megahiten "Hurt".

Ryktet säger att "Year Zero" kanske blir spelfilm. Oavsett om det blir så eller ej finns helt klart potential i och med det genomtänkta utförandet, musikaliskt såväl som i text och bild. Skivan i sig är ett stycke konst där många timmar lagts ner på att fullända helhetsintrycket av det otäcka scenario som allt kretsar kring. NIN fortsätter att imponera och befäster ytterligare sin plats hos eliten inom industrimetallen. Year Zero är estetiskt mangel för både hjärta och hjärna!

Betyg: 8/10

Sara Söderström

<< Tillbaka till Skivrecensionerna