Till detta skall också läggas ett unikt framträdande av Barren Cross, ett av de större kristna heavy metal-banden på 80-talet, i kölvattnet av Stryper, Petra och Jerusalem. Barren Cross gjorde sig kända för ganska radikala texter om allt från abort till självmordsbombare. Man är fortfarande kompromisslösa. Några "vänner" med sataniskt eller sexuellt utmanande utseende på sina profilbilder blir inte godkända på bandets myspace-sida. Sångaren Mike Lee har numera döpt om sig till Michael D.R.I.V.E. och gör vardagligtvis mer modernt inriktad rock/pop, ganska långt ifrån hans Bruce Dickinson-imitationer i Barren Cross.

Festivalstället Sub Scene var som väntat ganska litet. Själva konsertlokalen var egentligen idealisk, gemytlig men ändå rymlig och med små läktare med stolar vid sidorna för oss med trötta ben (särskilt utnyttjat på lördagen, när jag tidigare på kvällen promenerat från Oslo centrum upp på Holmenkollen i fyra timmar). Det var väl lite sämre med övriga utrymmen, det vill säga caféet och merchandise-försäljningen. Där var det ständiga proppar av folk på väg in och ut eller ingenstans. Det var också stundom svårt att komma till att beställa i caféet och än värre att hitta någonstans att sitta för att förtära det inhandlade. Nu låg det dock så centralt att det inte var något jätteproblem. Man kunde gå till McDonalds, 7Eleven eller något kebabhak inom några hundra meter. Men då var man förstås tvungen att hämta ut jackan. Garderoben blev en annan propp framåt kvällen.

På minussidan hamnar också det lite väl flexibla schemat. På fredagskvällen var det som mest närmare en och en halv timme efter utsatt tid. Det är lite väl mycket. Dock flöt detta mycket smidigare på lördagen. Ett enormt plus dock till ljudet, som var oklanderligt på närmast samtliga band, trots att det föreföll vara ett smärre kaos när varje band skulle koppla in sina grejer mellan varven. Trots minimalt med tid till soundcheck (det var väl bara svenska perfektionisterna i Darkwater som verkligen tog god tid på sig för detta) satt ljudet närmast klockrent.

Banden rörde sig mestadels i ett spektra mellan death/hardcore och progmetal. Personligen kanske jag hade velat se en större variation och mer av gammal hederlig hårdrock/heavy metal i stil med just Barren Cross.

Strength of Purpose fick inleda festivalen och passade väl ganska bra in på den rådande progmetalvågen. Andra bandet Implacable hade mer av en egen stil i sin doomdödsgoth. Basisten hade imponerande långt hår för övrigt, vilket han använde till teatraliskt headbangande…

Inget av dessa lyckades dock ta andan ur mig så att jag annat än väntade på kvällens höjdpunkt - Mortification. Även om de som väntat inte spelade mer än ett par låtar från mina favoritplattor - thrasheran från "Primitive Rythm Machine" till "Hammer of God" - var varje ton bekant och välkommen i mina öron. När det var dags för "Chapel of Hope" blev det ståpäls direkt. En "hit" som "Scrolls of the Megilloth" skapade ett enormt röj i den fullkomligt proppade salen. Om någon trodde att kristna metalfans inte moshar och headbangar på konsert får jag nog rasera den världsbilden. Det var sjövilt i pitten.

Steve Rowe måste för övrigt vara världens gladaste dödsgrowlare. Till saken måste nämnas att Rowe lider av delvis muskelförlamning som svit efter cancer i benmärgen för ungefär tio år sedan. Han gavs vid ett tillfälle en procents chans att överleva, som kunde höjas till 25-40 procent genom en benmärgstransplantation (med i sin tur 30 procents chans att hitta en donator) och vid ett annat tillfälle två timmar att leva över huvud taget. Han blev därefter förutspådd ett liv som blind i rullstol. Men nu stod han bevisligen framför mig, om än på något ostadiga ben, lyfte sitt örtte med darrig hand och hamrade sedan bas som om inget hänt. (Mortification 7/10)

Setlista:
Erasing the Goblin
Brutal Warfare
Escape the Blasphemous Tabernacle
Priests of the Underground
Grind Planetarium
Humanitarian
Hammer of God
Medley (Lymphosarcoma/The Destroyer Beholds/Distarnish Priest/Love Song)
Purest Intent
Standing at the Door of Death
Chapel of Hope
Scrolls of the Megilloth
12 Men
God Rulez

Mina landsmän i Darkwater hamnade lite i bakvattnet, minst sagt. Deras lite prettoosande progmetal lyckades väl heller inte helt och hållet engagera, inklämd som den var mellan två i sammanhanget gigantiska döds/thrash-akter.

Det tredje riktigt stora namnet på affischerna var Once Dead, thrashbandet som uppstått ur askan av Vengeance Rising. Även om jag var minimalt inlyssnad på deras alster, stod de för festivalens fetaste energikick i en stund då jag egentligen varit nära att ge upp och gå och lägga mig på grund av det oväntat sena schemat. Nye sångaren Devin Shaeffer var som en miniatyrvariant av The Haunteds yrväder Peter Dolving och flaxade runt så att det var i princip omöjligt att få honom att fastna på bild. Riktigt i gasen var också den kanske inte så jättekristne Hirax-basisten Angelo Espino. (Once Dead 8/10)

Once Dead fick ett gäng värdiga utmanare i scenenergi när svenska hardcoregruppen The Weakening röjde loss på lördagen. Även om jag normalt sett inte går på så många spelningar i genren har jag svårt att tänka mig att det går att härja runt mer. Ibland undrade man om basisten och ena gitarristen över huvud taget hade kopplat in sina instrument, för det föreföll osannolikt att de skulle hinna med att spela något mellan alla krumbukter och hopp. Om fler band nådde i närheten av hälften av den energin på scen skulle man aldrig ha tråkigt på en livespelning. Låtmaterialet var dock inte lika starkt. (The Weakening 7/10)

My Silent Wake fick därefter en otacksam uppgift när de skulle matcha The Weakenings energibomb med sin ganska svårmodiga progmetal.

Plats på scen för höjdpunkt nummer två - Barren Cross. Mina farhågor om att Michael Drives modernare och lite softare inriktning på senare år skulle smitta av sig på det gamla bandet föll helt på skam. Det här var heavy metal-ös från första början. Inte nog med det, Michael såg ut att trivas alldeles utmärkt med det också. Det gick så långt att man undrade varför gruppen egentligen inte existerar och hur de har kunnat nå sådan form på sin andra spelning tillsammans på fem år. Ett smärre under, även det. Sen går det inte att komma ifrån att det var låtar som "King of Kings", "Deadlock" och "Imaginary Music" från klassikern "Atomic Arena" (1988) gick hem bäst. (Barren Cross 8/10)

Setlista:
Living Dead
Stage of Intensity
The Unsuspecting
Let It Go, Let It Die
King of Kings
Dying Day
One
Cultic Regimes
Here I Am
Rattle Your Cage
Light The Flame
Bigotry Man
Killers
----------------------
Deadlock
Imaginary Music

Norska talangerna In Vain fick äran att avsluta hela festivalen. Här var det åter svår progressiv doom. Så svår att bandet kopplade bort allt överflödigt ljus innan spelningen och framträdde som skuggor i strimmor av blått och rött. På det hela taget var jag mycket förnöjd med resan, arrangemanget och upplevelsen.

<< Tillbaka till Start | Artiklar