- - - - - - - - - - - - -22/10 - - - - - - - - - - - - -

DÖDLIGT BEROENDEFRAMKALLANDE

PHAZM
Cornerstone Of The Macabre

[2008][Osmose]

Det första som dyker upp i mitt huvud efter att ha lyssnat igenom "Cornerstone Of The Macabre" är något så ostigt som Stoner Death (!). Kanhända har det delvis att göra med konvolutbilden med de vattenpiperökande spökena? Men ett ännu viktigare (och kanske betydligt mer relevant) skäl är att Phazm är ett av få band på många år att göra något genuint nyskapande. Den här musiken kräver helt enkelt en ny benämning.

Öppningsspåret ger kanske inte den mest tydliga fingervisningen annat än vissa vaga referenser till Black Label Society (vilket väl iofs är tillräckligt uppseendeväckande om man pratar death metal). Istället är det i låt nummer två "Worm On The Hook" som resan börjar på allvar. Kan nog inte påminna mig att jag hört något så härligt släpigt i dödsgenren sedan Morbid Angels "Where The Slime Live". Tänk dig vidare Carcass Jeff Walker som stand-in i valfri Cheech & Chong-rulle så rör du dig i rätt riktning.

"Damnation" fortsätter i något som nästan kan betraktas som jazzigt. Långsamt malande rytmik med total överstyrning på alla nivåer. Kungligt men framförallt totalt ogjort i den här kontexten. Därpå följer instrumentala "Strange Song" som väl närmast är att jämföra med melodislingan i Sabbaths "Planet Caravan".

"Welcome To My Funeral" är ren doom av långsammaste sort. Så här hade förmodligen Cathedrals "Forest Of Equilibrium" låtit om man valt att spela in i Colombia. "The Old Smell Of Meat" drar upp tempot en aning och hade inte alls suttit fel på en skitigare version av Carcass-avkomman Blackstars debut.

På "Mucho Mojo" åker slide-gitarrerna fram och bandet ger sig ut i samma wästern-terräng där Disneyland After Dark en gång inledde sin karriär. I "The End" kastar man sig plötsligt och handlöst in i Entombeds death'n'roll-värld. Där håller man sig kvar även över "Necrophiliac" fast i en något segare form (vilket i det här fallet enbart är av godo).

Plattans märkligaste spår är nog covern på Metallicas "Damage Inc." som egentligen är rätt onödig, men förmodligen är tänkt som en kärleksfull blinkning till gängets verkliga ursprung. Och varför inte, som hyllning fyller den utan tvekan sitt syfte.

Avslutande "Adrift" är ännu en släpig sak som slutgiltigt och ytterst effektivt befäster den kategorisering som inledde den här recensionen. Phazm är, liksom de taggiga blad man laddar vattenpipor med, dödligt beroendeframkallande.


Betyg: 9/10

Martin Lee

- - - - - - - - - - - - -1/9 - - - - - - - - - - - - -

RAK SMUTSBLACK

PEST
Rest In Morbid Darkness

Pest - Rest In Morbid Darkness

[2008][Season Of Mist]

Svenska Pest har varit noga med att påpeka att riktig black metal då rakt inte ska associeras med vare sig keyboards eller kvinnfolk. Och med ens är vi tillbaka i den ack så tröttsamma diskussionen om vem som är mest äkta. Suck!

Det goda som detta bjäbbande för med sig är ändå någon form av renodling och innehållsdeklaration kring vad man faktiskt har att göra med. För mig som är uppväxt med Bathory och Venom (och för all del allehanda punk) vet jag därmed redan på förhand att jag kommer att gilla Pest. Raka rör, inga överraskningar, bara rå avskalad smutsblack enligt gammalt beprövat recept. Gott så. Plattan sitter efter en genomlyssning.

Å andra sidan. När "Rest In Morbid Darkness" är slut känner jag inte någon större lust att lyssna igen. Plockar istället fram min gamla Treblinka-singel som jag inte hört på åratal, och plötsligt förlorade Pest en pinne i betyg. Så kan det gå.

Betyg: 6/10

Martin Lee

- - - - - - - - - - - - -27/4 - - - - - - - - - - - - -

HELVETISK BRA DEATH METAL

DEMONICAL
Servants Of The Unlight

[2007][Cyclone Empire]

När death metal-veteranerna Centinex gick i graven bestämde sig raskt tre av medlemmarna för att starta upp Demonical. Resultatet är synnerligen gammalmodiga dödsläten som självklart påminner en hel del om det pensionerade ursprungsbandet men också stinker påtagligt av Grave (där trummisen faktiskt dubblerar numera). Man har dessutom haft den goda smaken att göra en synnerligen fet cover av Onslaughts gamla våldshymn "Death Metal". Bra utav helvete kort sagt.

Betyg: 8/10

Martin Lee

- - - - - - - - - - - - -27/4 - - - - - - - - - - - - -

NÄSTAN SOM ATT LYSSNA PÅ ETT TRIBUTEBAND

TRIMONIUM
Son Of A Blizzard

[2007][Einheit Produktionen]

Tyska Trimonium måste avguda Immortal. Och det är de väl i och för sig inte ensamma om, norrmännen innehar tveklöst en viktig post när det gäller definitionen av dagens black metal-sound. Problemet är bara att hyllningen går över styr så till den grad att man nästan tror sig lyssna på ett coverband. Och varför skulle man vilja göra det.

Betyg: 4/10

Martin Lee

- - - - - - - - - - - - -27/4 - - - - - - - - - - - - -

SOM EN SPLITSKIVA MED ARCH ENEMY OCH SKUNK ANANSIE

TOURETTES
Treason Songs

[2008][Armageddon]

Tourettes syndrom är en ärftlig neurologisk störning som kännetecknas av vokala tics och koprolali (svordomar, runda ord). Som bandnamn är Tourettes således alldeles briljant. Efter att ha lyssnat ett antal gånger på australiensarnas senaste platta kan jag även tillstå att det ofta även stämmer in på musiken. Framförallt har den bildsköna sångerskan Michele Madden ett imponerande register som i vissa stunder för tankarna till en besatt Linda Blair, för att i nästa vara både skör och kraftfullt fyllig. Men denna bredd är inte helt okomplicerad då den gör att plattan känns en aning splittrad och därmed svårlyssnad. Som en splitskiva med Arch Enemy och Skunk Anansie.

Betyg: 6/10

Martin Lee

- - - - - - - - - - - - -27/4 - - - - - - - - - - - - -

SNORBRA NY OLDSCHOOL THRASH

THRASHING LIKE A MANIAC
16 ripping cuts of new school thrash

[2008][Earache]

Väl medveten om att allt går i cykler har jag konsekvent vägrat ge upp hoppet om min allra käraste genre på metalskalan. Jag talar så klart om thrash! Riktigt thrash! Inget nytt tillsnyggat modern-edge-trams (vilket undertiteln "new school" faktiskt kan misstolkas som), utan hederlig rakt-på-sak-måste-headbanga-tills-jag-blir-15-på-nytt-thrash! Och nu mina damer och herrar är tiden äntligen kommen.

Inleder den Earache-sponsrade samligen gör überhaussade L.A.-glinen i Bonded By Blood. Och de gör det storstilat. Attacken på "Immortal Life" från självfinansierade debut EP'n för direkt tankarna till Death Angel och Forbidden utan att visa på ett endaste uns onödig förnyelse. Ändå hade jag på något sätt väntat mig ännu mer. Så kan det gå när man döper bandet efter världens bästa platta.

Brittiska Evile är förmodligen fortfarande mest kända för sitt samarbete med legendariske Metallica-producenten Flemming Rasmussen. Och man lär knappast få sämre thrashcred efter förbandsturnén med Megadeth. Extremsnabba riffrökaren med det synnerligen passande namnet "Thrasher" från debuten "Enter The Grave" lär hjälpa till på traven ytterligare.

Virginias moshaholics Municipal Waste tar över stafettpinnen med "The Art Of Partying" från den fantastiska plattan med samma namn. Bandet har gått från klarhet till klarhet för varje skivsläpp. Det märks, jämfört med en del gäng på den här samlingen, att "the waste" har samlat på sig åtskilligt med rutin. Ändå är det få band överhuvudtaget som lyckas uppbringa samma ungdomliga energi

Nya Relapse Records-fyndet Dekapitator piskar sedan upp intensiteten ännu ett par hack med "Deathstrike Command" från nya "The Storm Before The Calm". Tänk dig ett Vio-Lence frontat av Possesseds Jeff Beccerra så hamnar du i närheten. Inget mindre än världsklass!

Los Angeles Fueled By Fire förfinar Bay Area-referensen ytterligare i "Massive Execution". Även här hör jag en hel del Vio-Lence men även Exodus och Death Angel är synnerligen evidenta. Extra stilpoäng för det akustiska introt såklart. Fett!

Därpå följer plattans första egentliga frågetecken i och med bidraget från svenska Decadence. Det är inte dåligt (tvärtom) och det är definitivt thrash men det låter helt enkelt för modernt. Kvinnliga mick-snyggingen Kitty Saric får inte heller till den där klassiska thrashpipan, utan påminner mest om Angela Gossow (inget fel i sig) vilket automatiskt placerar fokuset lite för långt utanför ramen.

Thrashskutan dras dock resolut på rätt köl igen med Warbringers försorg. "Total War" kommer från bandets självfinansierade EP från 2006 och höjer definitivt temperaturen inför den stundande Century Media-debuten. Tänk en riktigt ung pissförbannad Tom Araya i slagsmål med Ronnie från Nasty Savage. Det gör nästan ont, så bra är det.

Brittiska SSS eller Short Sharp Shock, som även är titeln på debutplattan, lirar en lite mer hardcore-influerad typ av thrash som får tankarna till Brooklyn och band som Cro-Mags. "Overload" är inget mästerverk men gör sig ändå väldigt bra i det här sammanhanget. I viss sinnesstämning kan jag rentav föredra denna något mer huliganbetonade uttrycksform.

Gama Bomb pepprar på med ytterst vildsint riffande som åter för tankarna till buktområdet i San Fransisco. Sångmässigt handlar det dock om en mer europeiskt präglad insats i trakterna av Xentrix och Tankard. Låten "Zombie Brew" är tidigare outgiven och det framgår egentligen ingenstans om bandet är kontrakterade eller på gång med mer material. Vi får hoppas det. Gama Bomb är tuffa grejer!

Merciless Death låter inte helt oväntat som Dark Angel som ju har en låttitel med bandnamnet på sitt samvete. En annan högst påtaglig influens verkar vara Slayer kring "Hell Awaits". Det är tveksamt om någon lyckats reproducera dessa fantastiska falsettskrik och gnisselsolon bättre än så här.
Låten "Exumer" kommer från debuten "Evil In The Night" som rekommenderas starkt (och så här i efterhand borde ha tagit plats på min årsbästalista).

Deadfall hette faktiskt ett harcoreband från Bay Area. Gänget på den här plattan kommer dock från Nottingham och har ännu inte släppt sin debut. Men det är säkert bara en tidsfråga, de här grabbarna kan sina saker och jag sväljer betet utan några som helst betänkligheter.

Även amerikanska Lazarus tillhör skaran utan skivkontrakt. Något som, att döma av "Last Breath" från egenfinansierade "The Onslaught", inte verkar vara något större problem. Det här låter hur bra som helst och kan de bara få en vettig distributionsdeal och en vettig turné lär Lazarus locka mängder av både nya och gamla thrashare.

Enmansbandet Toxic Holocaust är väl redan att betrakta som något av en institution inom underground-kretsar. Och det är välförtjänt. Med sin ordentligt primitiva thrash befinner sig Joel Grind, åtminstone på "War Is Hell" från debuten "Evil Never Dies", på samma stig som ursprungligen trampades upp av Sodom, Hellhammer och Bathory.

Londonbandet Mutant riffar på i samma anda som de tidiga Bay Area-gängen men har kryddat det hela med en påtagligt Mille Petrozza-inspirerad sång. Det gör helheten extremt medryckande men samtidigt nästan plågsamt brutal. En av den här plattans verkliga höjdpunkter som jag definitivt hoppas få höra mer av när något smart bolag bestämmer sig för att satsa på dem.

Att Brasiliens nya stoltheter Violator hamnar så långt bak på plattan kan inte vara annat än ett taktiskt val. På det här sättet håller man tempot uppe över hela speltiden och piskar samtidigt upp adrenalinnivån så högt att man bara måste höra hela skivan en gång till. "Atomic Nightmare" är plockad från den helt fenomenala debuten "Chemical Assault" som kan vara lite knepig att få tag i. Ge inte upp, den är värd vartenda öre både i frakt och eventuell tull.

Avslutningen med numera avsomnade Send More Paramedics känns inte helt självklar, utan kunde gott strukits till förmån för exempelvis Avenger In Blood eller Hellish Crossfire. Det går ändå inte att betrakta den här plattan som annat än en utomordentlig kulturgärning och introduktion till en hel radda tokbra band. Tack för det Earache!

Betyg: 9/10

Martin Lee

- - - - - - - - - - - - -27/4 - - - - - - - - - - - - -

BRA MEN HELT UTAN EGEN IDENTITET

THE ARCANE ORDER

In The Wake Of Collisions

[2008][Metal Blade]

Feta synthmattor och en olycksbådande manskör inleder "Death Is Imminent" innan helvetet brakar lös och Shagrath kastar sig över lyssnaren likt en utsvulten vampyr.
Men vänta lite, det här är ju inte Dimmu Borgir utan danska The Arcane Order.

Det är något som inte stämmer. Varför skulle anrika Metal Blade i dessa kristider vilja ge ut en karbonkopia på ett av världens just nu populäraste nordiska gäng? Hur marknadsför man detta? En sticker med "Epic Norwegian Black Metal from Denmark"?

Eller så har man haft överseende tack vare att bandet redan i nästa låt "Between Reason And Hubris" rör sig i en ny riktning. Det är bara det att man denna gång istället siktar in sig på landsmännen i Mnemic. Och så där fortsätter det. Låt efter låt helt utan egen identitet.

"In The Wake Of Collisions" är egentligen ingen dålig platta, men att dela ut mer än ett medelbetyg vore ett direkt hån mot alla strävsamma band som åtminstone försöker skapa något eget.

Betyg: 5/10

Martin Lee

- - - - - - - - - - - - -27/4 - - - - - - - - - - - - -

HÅRD JÄVLA GRIND

REMASCULATE

Perversemonger

[2008][Unexploded]

Jag har försökt finna en vettig översättning på namnet Remasculate. Det närmaste jag kommer är någon form av skeende som handlar om återinförandet av manligheten. Och utifrån vad som möter en på "Perversemonger" får det sägas vara en synnerligen passande beskrivning, eller varför inte passning till alla de låtsashårdingar som missbrukar kvinnosång på sina alster?

Remasculate lirar hård jävla grind enligt samma ursprungsformel som en gång etablerade Pungent Stench som främsta utmanare till Carcass om äckeltronen. En bild som kompletteras utmärkt av fina låttitlar (och texter får man förmoda) som "Leaves Eyes Cream" och "I Miss The Pus". Därmed saknar "Perversemonger" i princip helt både nyhetsvärde och framgångspotential i några bredare led. Det spelar knappast någon roll att plattan är smäckfylld med distat sväng och mästerligt growlande signerat Ludvig Engellau (som tråkigt nog nyligen hoppade av Demonical), även de hårigaste av karlakarlar lär hukande lämna den sal där detta spelas.

En platta som skiljer möss från män kort och gott.

Betyg: 7/10

Martin Lee

- - - - - - - - - - - - -27/4 - - - - - - - - - - - - -

IN FLAMES-METAL

KILL THE ROMANCE

Take Another Life

[2007][Locomotive]

Kill The Romance tillhör lätt ett av de fånigaste bandnamn jag hört. Bortsett från det är finnarnas In Flames-metal riktigt trevlig. Inte minst det thrashiga anslaget, med betoning på riktigt bra riff, tilltalar. Finsången är av det melodiösare slaget och för tankarna till gäng i andra genrer (Evergrey t ex), något som ger bandet en välkommet tydlig särart.

Betyg: 7/10

Martin Lee

- - - - - - - - - - - - -27/4 - - - - - - - - - - - - -

DOOM METAL UTANFÖR EDLING-LAND

ISOLE

Bliss Of Solitude

[2008][Napalm]

Att Candlemass blivit något av doom-metallens främsta fanbärare är både självklart och ologiskt på samma gång. Självklart därför att man med bra låtar i lasten i princip kan gå i land inom vilken genre som helst (till och med morsan till en av mina bästa vänner gillar ju Candlemass!). Det ologiska ligger i att Candlemass egentligen inte alls är särskilt representativa för doomgenren över lag.

Det är däremot landsmännen i Isole. Här är det atmosfär och slöhet för hela slanten med Saint Vitus och Count Raven på varsin sida om tronen. Med det sagt så är "Bliss Of Solitude" en både snygg och hänförande skapelse enligt klassiskt snitt. Men den är därmed också ett album som kräver sin sinnesstämning.

Sammanfattningen måste därför bli att "Bliss Of Solitude" är ett mycket solitt verk för dig med en böjelse för melankoli och sakrala stämningslägen. Är du däremot på jakt efter metal i stil med sentida Trouble, Cathedral och Candlemass gör du bäst i att leta vidare.

Betyg: 7/10

Martin Lee

- - - - - - - - - - - - -27/4 - - - - - - - - - - - - -

FINNJÄVLAR LEVERAR SOM SATAN

IMPALED NAZARENE

Manifest

[2007][Osmose]

Med ett rykte som koskenkorva-halsande slagskämpar, hamnar Impaled Nazarene ofta av bara farten i samma fack av burdus ockupant-black metal som exempelvis Gehennah. En helt okej genreindelning om det inte vore för att en stor portion av sanningen utelämnats. Faktum är att de allra mest hårdföra smutspunkarna lär känna sig skapligt blåsta på den konfekt som smakar mest "true". Riffkaskaden som bjuds på "Manifest" borde i själva verket få betydligt bredare skikt att få upp ögonen för finndjävlarna. Om det är bra eller dåligt med Impaled Nazarene-mått mätt vet jag inte. En sak är dock solklar; i hårdrocksvärlden är det alltid de fulaste ankungarna som överraskar mest.

Betyg: 9/10

Martin Lee

- - - - - - - - - - - - -27/4 - - - - - - - - - - - - -

PRESSRELEASEN LOVADE FÖR MYCKET

DEGRADEAD

Til Death Do Us Apart

[2008][Dockyard 1]

Om jag har förstått det hela rätt så är In Flames Jesper Strömblad sambo med storasyrran till en av grabbarna i Degradead. Ett faktum som gör det fullt begripligt att han målar upp gänget som metals framtid. Han skulle bara våga annat liksom.
Fast nog hade han kunnat välja sina ord med större omsorg än att dra jämförelser med "classic Metallica" och "för dig som tröttnat på New Wave Of American Metal".

Med all respekt för Jesper som musiker, men i mina öron är det just New Wave Of American Metal (och en ganska så stor smula Gothenburg) som möter mina öron på denna debutplatta. Det är inte helt oävet men miltals ifrån den storslagenhet som pressreleasen vill göra gällande.

"Relations To Humanity" och "The Bloodchain" är riktigt schyssta låtar tack vare grymt riffande och avvikande tempo, men i övrigt är det tyvärr ganska jämntjockt och oengagerande, även om det undantagsvis glimrar till i en eller annan snygg passage.

"Til Death Do Us Apart" är som en tjock och händelsefattig roman; när man har läst samma sida tre gånger utan att veta vad, återstår till slut inget annat än att lägga ifrån sig den.

Betyg: 4/10

Martin Lee

- - - - - - - - - - - - -27/4 - - - - - - - - - - - - -

BRUTAL DÖDSMETALL MED FÖR FÅ HITS

DEADBORN

Stigma Eternal

[2007][Massacre]

Tyska Deadborn har, trots att man bara existerat sedan 2002, hunnit skapa sig ett namn inom brutal dödsmetall. Förklaringen ligger, liksom hos landsmännen i Necrophagist, i ett oerhört tajt och kompetent riffmaskineri. Jag har väl uppriktigt sagt sällan hört en gitarrmässigt så väl sammansatt death metal-platta. Låt vara att de amerikanska förebilderna i (får man förmoda) Cannibal Corpse och Deicide i enstaka fall gjort bättre ifrån sig genom åren, men sällan över en hel platta, åtminstone inte på senare år.

Tyvärr stannar det på något sätt vid denna kvalitet. Det känns lite som att resten av bandet inte hänger med. Growlinsatsen och rytmsektionen fungerar hjälpligt men ligger så långt bak i såväl ljudbild som komposition att helheten blir lidande.

För att återgå till jämförelsen med de amerikanska genrekollegorna, så saknar man helt starka refräng/versstrukturer och då sviker också minnet hos mig som lyssnare. Därför konstaterar jag krasst att death metal i likhet med precis vilken genre som helst är beroende av sina "hitar". Man behöver helt enkelt sina "Dead By Dawn", "Blasphemy" och "Stripped, Raped And Strangeled" för att ta klivet upp i elitserien.

Betyg: 6/10

Martin Lee

- - - - - - - - - - - - -27/4 - - - - - - - - - - - - -

EMO-INSLAGEN GÖR ONT

A LIFE ONCE LOST

Iron Gag

[2007][Ferret Music]

A Life Once Lost tillhör den nya grenen hårda amerikanska band som, istället för att snygga till sig för radiostationer och småflickor, närmar sig Panteras arv på helt rätt sätt. Öppnande "Firewater Joyride" tar till och med det hela till den skönsvängande sludge-nivå som egentligen dök upp först på slutet i Panteras katalog. Coolt. Detsamma kan delvis sägas om nästföljande "Detest".

Sen blir det totalmörker. När jag hör en låt som "The Wanderer" blir jag bara förbannad. Varför det prompt ska smygas in sån här emoskit på alla moderna metalplattor från USA förblir en gåta. Är amerikanska ungdomar dumma i huvudet?!

Det blir tack och lov aningen bättre därefter fast tyvärr aldrig fullt så bra som i plattans inledande två låtar. Det svänger fortfarande rätt bra och rent instrumentellt sköter sig manskapet utmärkt, ändå saknas de ack så viktiga krokarna som gör att en låt stannar kvar och blir så självklar att man bara måste höra den igen. Så bra är faktiskt "Firewater Joyride" men det räcker förstås inte för mer än ett medelbetyg.

Betyg: 5/10

Martin Lee

- - - - - - - - - - - - -2/4 - - - - - - - - - - - - -

ALLDELES LYSANDE SMUTS-SLEAZE

Innocent Rosie - Demos!

[2007][Swedmetal]

Enligt Innocent Rosies myspace-sida befinner sig bandet just nu i studion för att spela in sitt debutalbum. Och det gör det förbaskat rätt i. Att döma av de fem låtarna på den här demon/förhandsplattan, som Swedmetal varit vänliga nog att skicka ut, tyder det mesta på att vi har en riktig partyrökare att se fram emot. Spontant kommer jag att tänka på gäng som Johnny Crash, Reptile Smile och tidiga upplagor av Faster Pussycat och Dogs D'amour. Totalt bakåtsträvande smuts-sleaze med andra ord - och just därför totalt oemotståndligt.

Betyg: 8/10

Martin Lee

- - - - - - - - - - - - -1/4 - - - - - - - - - - - - -

HEAVY METAL MED STARK KVINNORÖST

Benedictum - Seasons Of Tragedy

[2008][Locomotive]

Amerikanska Benedictums andra platta, "Seasons of Tragedy" flyter ganska obemärkt genom mina hörselgångar under första genomlyssningen. De spelar klassisk heavy metal utan vidare krusiduller. Ett gäng schyssta riff sticker ut, men det beror mest på att merparten övriga är mer blaséartade. Produktionen är proffsig och ljudbilden är maffig, även om man ibland kan störa sig på att den som suttit bakom knapparna varit lite väl lekfull med alla små effekter som blippar fram lite här och där. Men det enda som egentligen ger mersmak är den vassa sångaren, vars knivskarpa, rockriviga röst definierar hårdrock. Jag plockar upp bandets infoblad för att kolla upp snubbens namn och får mig snart en chock…

"Killen" visar sig heta Veronica Freeman och ser inte direkt ut som den orakade, halvsluskige frontman jag förväntat mig. Man har hört kvinnor vässa sina stämmor till distade gitarrer förr, även vråla och bröla, exempelvis som i fallet Angela Gossow (Arch Enemy), men sällan kan jag säga att jag upplevt ett sådant klös i rensången hos det täcka könet! Hon sjunger som en hel karl, om inte två!

Men efter ett par varv, när nyhetens behag väl lagt sig, så saknas fortfarande den där riktiga lusten att åter plocka fram Benedictum. Det är inte omöjligt att du kommer gå omkring att gnola på "Beast in the Field", "Shell Shock" eller "Bare Bones" för det finns starka stunder här, men när året summeras så kommer "Seasons of Tragedy" med största sannolikhet att kommas ihåg som "den där plattan med den suveräna vokalissan" snarare än "den där suveräna plattan"…

Betyg: 6/10

Jacob Holmström

- - - - - - - - - - - - -1/2 - - - - - - - - - - - - -

RETROROCK IS THE SHIT!

Burning Saviours - Nymphs & Weavers

[2007][Transubstans]

Det inleds smakfullt, snyggt och nästan orgasmiskt härligt med "Looking After The Phyre". 70-tals-soundet känns autentiskt nog för att göra ont. Deep Purple-svänget kramar om Black Sabbath-riffen samtidigt som Jethro Tull-melodierna dansar armkrok med en lätt touch av doom. Instrumenteringen är utomordentligt ihopsvetsad och till det en känslosam röst gjord för dessa melodier. "Nymphs & Weavers" kan vara den skönaste skivan undertecknad har hört på länge. Spisas 70-tals hårdrock av märkena ovan är detta ett måste!

Betyg: 8/10

Johan Karlsson

- - - - - - - - - - - - -30/1 - - - - - - - - - - - - -

EMOFÄRGAD NYMETALL?

The Sorrow - Blessings From A Blackened Sky

[2007][Drakkar]

Österrike hade nog varit ett av de sista ursprungsländerna jag hade gissat på om jag hade fått The Sorrow i lurarna vid ett blindtest. Den här emo-färgade nymetallen känns nämligen inte så lite amerikansk. Kanhända är det den marknaden man siktar på? Eller vad vet jag egentligen, slår man upp valfritt nummer av Metal Hammer nuförtiden verkar ju sånt här gå hem även i Mellaneuropa.

Egentligen låter The Sorrow rent musikaliskt mer än bra. Riffen pepprar på från alla väderstreck och även rytmsektionen känns både dynamisk och tajt. Men sen kommer den där näst intill outhärdliga sången och förstör allting. Vän korgosssång blandat med ångestvrålande. Usch!

Trivium gjorde precis den vokala förändring mellan "Ascendancy" och "The Crusade" som krävdes för att gå hem hos herr Lee. Men att hoppas på att fler nya gäng ska följa samma exempel är nog optimistiskt i överkant, inte minst som just Trivium hotar med att det åter ska vrålas på nästa platta. Det är nog bara att inse att Bullet For My Valentine, Killswitch Engage och de andra (exempelvis The Sorrow) inte vänder sig till gubbs med referenspunkten i det sena 80-talet. Därför är förmodligen den här plattan betydligt bättre än mitt betyg.

Betyg: 5/10

Martin Lee

- - - - - - - - - - - - - 28/1 - - - - - - - - - - - - -

GAMMAL SKÅPMAT SMAKAR GOTT I NY FÖRPACKNING

Moonspell - Under Satanae

[2007][Steamhammer]

Moonspell hoppar på det tröttsamma tåget att göra nyinspelningar av gamla örhängen. Om det inte vore för att bandet på senare år fallit ned i en hopplös avgrund av goth-pretentioner vore därför den här plattan helt meningslös. Som det är nu framstår dock avdammandet av dessa låtar som ren överlevnadsinstinkt. Framförallt plattans sista tredjedel är stentuff och bjuder bland annat på låten "Serpent God" från tiden då Moonspell fortfarande gick under namnet Morbid God.
Förhoppningsvis markerar "Under Satanae" en ny färdriktning för bandet.

Betyg: 7/10

Martin Lee

- - - - - - - - - - - - - 23/1 - - - - - - - - - - - - -

POLSK METALL ROSTAR ALDRIG

Behemoth - Apostasy

[2007][Regain]


Nergal och kompani fortsätter att korsbefrukta black- och death metal enligt samma framgångsformel som på makalösa "Demigod". Resultatet är, liksom på Morbid Angels "Blessed Are The Sick", inte lika överväldigande som på föregångaren men tillräckligt bra för att krossa i stort sett allt motstånd inom genren. Behemoth behåller med "The Apostasy" det polska tungviktsbältet ett tag till, men till nästa platta vill det nog till att man förnyar sig en smula för att inte åka på däng av någon uppstickare

Betyg: 8/10

Martin Lee

- - - - - - - - - - - - - 22/1 - - - - - - - - - - - - -

REFRÄNGSTARK MYSTIK

Mystic Prophecy - Satanic Curses

[2007][Massacre]

Så tyska de är (nåja, grekisk sångare) har Mystic Prophecy aldrig riktigt nått samma status i mitt hem som Rage, Primal Fear och Metalium, för att dra till med några besläktade exempel. Men dock har man tyngden och aggressiviteten som ett riktigt power metal-band bör ha. Själva vill man jämföra sig mer med amerikanska band som Iced Earth, men jag tycker nog att man har en större bredd än så.

Det startar explosivt och detonerar med jämna mellanrum. "Sacrifice Me" känns bekant på något sätt, men inte desto mindre sätter sig den smäktande refrängen som en flugsmäcka i koskit. Titelspåret är tungt som berg, med en simpel men grym refräng. Tonnaget är stabilt även på nästkommande "Evil of Destruction", men tempot ökas en aning.

Det fortsätter stabilt med låtar som "Damnation" och "Rock the Night". Var för sig värdiga representanter, men samtidigt börjar det kännas lite odynamiskt, framförallt på sångsidan. R.D. Liapakis känns stundtals obekvämt ansträngd, trots att det låter helt ok. Jag har därför svårt att placera hans insats.

Covern på "Paranoid" känns lika omotiverad, opersonlig och inslängd som utfyllnad som någon annan hårdrockscover i historien. Vad vill man uppnå med ännu en snarlik (men sämre) version på en utnött klassiker? Nåväl, detta till trots är det en skiva som bygger på det viktigaste av allt i sammanhanget - bra låtar. I och med detta tänker jag ompröva hela mitt tidigare avfärdande av bandet; och det är om inte unikt så ganska stort.

Betyg: 7/10

David Bergström

- - - - - - - - - - - - - 21/1 - - - - - - - - - - - - -

ALLDELES FÖR KLETIGT OCH SMETIGT

Human Zoo - Over The Horizon

[2007][AOR Heaven]


Musik är till för att beröra, men det är sällan man blir så tagen att man vill göra en van Gogh eller Reservoir Dogs-manöver och skära av sig öronen i ren självbevarelsedrift för att komma undan den massiva ljudtortyr som tyskarna i Human Zoo lyckas uppbåda med sin andra fullängdare. Skivan inleds lovande episkt, men snart kommer den där obehagskänslan som skvallrar om att detta inte kommer bli njutbart för något sinne. Over the Horizon är melodisk rock av värsta sort, som en otäck gremlin-version av Bon Jovi. Allt finns där, och man plågas. Ljudbilden är besvärande platt och tydlig, påpassligt inklämt i mellanregistrets gudsförgätna land. Gitarrernas fjäderlätta icke-existens glädjer föga och trallvänligheten är minst sagt påträngande. Klassiskt, tydligt, typiskt och tillstruket enkelt. Jag vill inte ha ihärdiga upprepningar till förbannelse eller körer som aldrig ger sig, jag vill ha tyngd!

Skivan är dock relativt uthärdlig tills blåset dyker upp någonstans halvvägs igenom. Från att ha varit smått irriterande förvandlas musiken till direkt motbjudande. Vem beställde ett saxsolo eller tyckte att tonartshöjningar var en bra idé? Den omedelbart kräkframkallande balladen "Be the One" är en prövning, så olidligt plågsam att det är svårt att inte stänga av stereon (för någon sorts överlevnadsinstinkt är man ju begåvad med). Men även andra låtar borde vara försedda med stora varningstrianglar. Hela produktionen känns som ett soundtrack till en kvasiromantisk high school-film. Ni vet, när regnet faller och huvudpersonerna olyckligt tittar ut från varsitt pojk- respektive flickrumsfönster och för att ytterligare förstärka den redan klichéartade stämningen sparkar man igång en rocklåt i lightformat som grädde på moset.

Det finns dock ljuspunkter. Vissa brottstycken av låtarna är inte alls dåliga, musiken är på intet vis illa spelad och det finns stunder som är medryckande utan att ge allergisk chockverkan. Problemet är bara att dessa lättnader enbart gör blixtvisiter i den annars überklassiska melodimassan. "Over the Horizon" lämnar en sur och ihärdig eftersmak, varvid det krävs flera akuta genomlyssningar av andra alster för att rensa öronen från detta musikaliska virus.

Betyg: 2/10

Sara Söderström

- - - - - - - - - - - - - 14/1 - - - - - - - - - - - - -

HALVBRA SIDOPROJEKT MED BLITZ

The Cursed - Room Full Of Sinners

[2007][Locomotive]

Overkill-sångaren Bobby "Blitz" Ellsworth, Hades-gitarristen Dan Lorenzo, Murder 1-basisten Job The Raver och Non-Fiction-trummisen Mike Cristi har slagit sina påsar ihop för det här sidoprojektet. Resultatet är inte helt olikt Overkills lite senare, släpigare repertoar, men med aningen högre experimentfaktor. Man jämför sig själva med Black Sabbath och Motörhead. Medan jag kan se den första jämförelsen aningen relevant, även om det kanske ligger närmare den efterföljande stonerrörelsen, så är den senare totalt frånvarande. Var hittar man Motörheads okonstlade och energistinna rock 'n' roll i detta?

"Evil, In a Bag" ger groovet en titel. Saxen i nämnda låt och "Queen of the Down" överraskar och känns fräck. Ett klart underskattat hårdrocksinstrument. Konservativ som jag är uppskattar jag tunga rökrocken "Native Tounge" mest, inte minst tack vare Blitz små "feel good"-skrik i refrängen. Jazziga "Serpentine Slither" är däremot inte riktigt min påse.

Plus för originalitet. Plus för variation. Minus för avsaknaden av riktigt vassa låtar. Minus för det övervägande sövande tempot. Summa: en halvbra skiva, så som ett sidoprojekt ofta blir. Det här är en typisk platta som är kul att ha hört som kuriosa, men som obehjälpligt kommer att gå en framtid som dammsamlare till mötes.

David Bergström

Betyg: 5/10

- - - - - - - - - - - - - 11/1 - - - - - - - - - - - - -

DANMARKS JUST NU VIKTIGASTE THRASH METAL-ORKESTER

Hatesphere - Serpent Smiles And Killer Eyes

[2007][Steamhammer]

Hatesphere får väl vid det här laget betraktas som Danmarks just nu viktigaste thrash metal-orkester. Och det är välförtjänt. Förutom ett mycket aktivt turnerande märks det verkligen att bandet har lagt manken till för att få till ett riktigt starkt album. "Serpent Smiles And Killer Eyes" är genomarbetat, snyggt och på sina håll våldsamt brutalt vilket gör albumet direkt jämförbart med exempelvis sentida Haunted och Darkane. Men däri ligger också problemet. Liksom nämnda referensband känns det som att man försöker alldeles för mycket, vilket gör att det naturliga thrashdrivet går förlorat någonstans på vägen. Sluta krångla till det!

Martin Lee

Betyg: 6/10

- - - - - - - - - - - - - 10/1 - - - - - - - - - - - - -

LYSANDE MUSIKALISKT MINDRE INTRESSANT SETT UR SHOWPERSPEKTIV

Katatonia - Live Consternation (CD/DVD)

[2007][Peaceville]

Jag har alltid varit svag för Katatonia, och kanske ännu mer så efter förra fantomsläppet "The Great Cold Distance". Däremot var jag inte det minsta imponerad av bandet som liveakt när jag såg dem sist. Visst levererades musiken i det närmaste felfritt, och visst var ljussättningen både snygg och (emellanåt) effektfull, men maken till stillastående band får man verkligen leta efter.

Ungefär så kan även det här livepaketet (CD/DVD) inspelat på 2006-års Summer Breeze-festival sammanfattas. Det låter fantastiskt men är inte särskilt engagerande att titta på annat än som bakomliggande ljuskuliss. Därför blir också den totala avsaknaden av bonusmaterial högst påtaglig. Hade man åtminstone sett till att låta de två diskarna representera olika framföranden hade betyget åkt upp ett snäpp. "Live Consternation" är således en rätt trist produkt sett till helheten,
men musikaliskt ändå så hänförande att den med minsta möjliga marginal hamnar över genomsnittet.

Martin Lee

Betyg: 6/10

- - - - - - - - - - - - - 9/1 - - - - - - - - - - - - - -

TRYGG DÖDSMETALL!

Six Feet Under - Commandment

[2007][Metal Blade]

Six Feet Under framstår alltmer som ett av dödsbranschens mest pålitliga varumärken. Något som faktiskt är ganska logiskt när man tittar på medlemmarnas personliga CV:s - om man helt frankt slår ihop Cannibal Corpse, Death och Massacre är det just så här det borde låta. Så om du gillar riffdrivet midtempogurgel i samma härad som Bolt Thrower och Obituary kan du lugnt addera även den här plattan till spellistan. Tänk att dödsmetall kan vara tryggt!

Martin Lee

Betyg: 8/10

- - - - - - - - - - - - - 8/1 - - - - - - - - - - - - - -

BLACK METAL MED LIVSGLÄDJE

Sigh - Hangman's Hymn: Musikalische Exequien

[2007][Osmose]

Människor i svarta kåpor med böcker i händerna, *check*. Texter på latin, *check*. Skivan uppdelad i tre akter, *check*. Regn och åska, *check*. Luguber atmosfär, *check*. Barnjoller, *check*. Orgel, *check*. Sakrala körer, *check*. Ett galet skratt, *check*. Jag väntar bara på kyrkklockorna... Var lugn, de kommer. CHECK!
Vid första anblicken ter sig Hangman's hymn som ett klockrent exempel på svartmetallens formatmall i default-läge. Så är dock inte fallet. Konvolutet är förvisso tydligt designat i den estetiska skolan av genrens tveeggade svärd (antingen vulgopretto eller supersimpelt), men musiken är långt ifrån någon standardblack.

Utan minsta tillstymmelse till startsträcka drar öset igång sekunden du slår på spelaren. Att andas är för mesar. Efter 45 min ADHD-mättade ljudorgier kan man konstatera att detta är musikens svar på de mer extravaganta verk vi sett av Emir Kusturica. Storstilade ambitioner av genrebrytningar och insprängda 80-talsssolon blandas med traditionella blackpartier som får fungera som normalen. Ett sammelsurium av stilmixar och brottstycken har sammanfogats till en enhet i låtform och för det mesta fungerar skarvningen alldeles utmärkt. Små melodislingor ringlar ofta över resten av musiken men trallvänligheten tar inte överhanden. Mycket klassiska instrument blir det och man får känslan av att de adopterat fantasymetallens förtjusning över vår idé om hur det lät på medeltiden.

Tänk er svulstig Dimmu Borgir (minus känslan av filmmusik för katastrofrullar) i en explosiv mix av kreativitet och viss galenskap. En lustig blandning om än inte helt vattentätt alla gånger. Exempelvid drabbas man i "Salvation in flame/confutatis" av en vidrig manskör som för tankarna till Fernando Ribiero på crack. Stundom pekoralt på gränsen till parodi, men ändå klart befriande att höra black metal med livsglädje. Tokyobandet har ju kört på sedan 1990 så de vet vad de gör och det är helt uppenbart att de har kul när de lirar!

Sara Söderström

Betyg: 7/10

- - - - - - - - - - - - - 7/1 - - - - - - - - - - - - - -

NAMNBYTET GJORDE DEM INTE BÄTTRE

Shaman - Immortal

[2007][Scarlet]

Brasilianska Shaman släppte debuten "Ritual" (2002), bytte namn till Shaaman på uppföljaren "Reason" (2005), splittrades och pånyttföddes som Shaman. Därav namnet på skivan. Förre Angra-sångaren André Matos har lämnat skutan och ersatts av Thiago Bianchi. Lämnat har även bröderna Hugo och Luis Mariutti, vilkas positioner tagits av Leo Mancini på gitarr och Fernando Quesada på bas. Enda kvarvarande originalmedlem är alltså förre Angra-trummisen Ricardo Confessori. Följaktligen har "Immortal" inte mycket gemensamt med hyllade "Ritual" egentligen.

Bianchi är en power metal-stereotyp som inte alls ger bandet samma karaktär som Matos gjorde. Produktionen är skrämmande platt. Det är lite märkligt att ett band byggt kring trummisen (Confessori), har så tunt och intetsägande trumljud, kan tyckas. I tider då alla före detta power metal-grupper antingen börjar spela "vanlig heavy metal" eller progmetal har väl Shaman tänkt att dra åt det progressiva hållet. Men när det saknas både minnesvärda melodier och tyngd blir teknisk utsvävning svarare en belastning i mitt register.

På "Tribal by Blood" gör Bianchi sin bästa insats med lite primalskrik, som gör att den som tredje spår är första låten man gör en liten notering om. Men i övrigt är låten profillös. Titelspåret "Immortal" har en fungerande melodi, som trots det lite släpiga tempot gör att den läggs till de få höjdpunkterna. På följande "One Life" har man fixat en klassisk Angra-låt, för den som uppskattar lite trallvänligare power metal. "In the Dark" är en symfonisk ballad med potential att växa. Resten är tvättat, manglat och slätstruket. Och alla som tillbringat en dag i tvättstugan vet hur kul det är.

David Bergström

Betyg: 4/10

- - - - - - - - - - - - - 24/12 - - - - - - - - - - - -

KLASSISK U.S METAL KROSSAR!

Helstar - Sins Of The Past

[2007][AFM]

Av någon anledning tog jag mig aldrig riktigt tid att kolla upp Helstar när de var som mest aktiva under 80-talet. Vet att jag stod och fingrade på ett album vid något tillfälle men lämnade skivaffären med en Metallica-maxi istället.

När så den här samlingen av återinspelade gamla örhängen plötsligt tar sig in i min skivsamling känner jag mig nästan lite skamsen. Det här hade nämligen gått hem klockrent i min ungdom. Vi pratar klassisk U.S. Power Metal i samma skola som Overkill, Abattoir och Armored Saint! Säkert ingen nyhet för flertalet men ändock en liten upplysning för det fåtal som liksom undertecknad tappats bakom en vagn (typ).

Eftersom jag inte har något att jämföra med, kan jag inte redogöra för om dessa nyinspelningar har adderat något av vikt. Att döma av den ytterst feta ljudbilden är det dock ingen vild gissning att det mesta har uppdaterats några snäpp. Om det är till det bättre får jag eventuellt återkomma till vid ett senare tillfälle (att jag kommer att skaffa originalplattorna råder det ingen som helst tvekan om).

Två helt nya låtar bjuds det också på i form av "Tormentor" och "Caress Of The Dead". I ärlighetens namn når ingen av dem upp till kvalitén på resten av låtmaterialet. Men det kan faktiskt kvitta när helheten är så utomordentligt välljudande.

Har du liksom undertecknad gjort det pinsamma misstaget att förbise Helstar tidigare har du en väldigt angenäm historia framför dig. Tillhör du de redan upplysta antar jag att "Sins Of The Past" är något av en chansning

Martin Lee

Betyg: 9/10

RIFFEN SITTER SOM EN SMÄCK - VOKALISTEN ÄR KASS

Wolfpack Unleashed - Anthems Of Resistance

[2007][Napalm]

Att ett gäng från Österrike kallar sig Wolfpack och pryder debuten med ett motiv som för tankarna till SS känns inte helt klockrent. Fast betydligt mer omdömeslöst är valet av Günther Wirth som sångare.

Visst kan jag både höra och förstå ambitionen att frasera som en ung James Hetfield. Men till skillnad från Triviums Matt Heafy, misslyckas Günther kapitalt. Det finns helt enkelt ingen grundläggande vokal ton att bygga på, vilket resulterar i ett ansträngt och ibland nästan falskt uttryck.

Det är sjukt synd med tanke på hur väl thrash-riffen sitter över hela plattan. På sina håll återfinns visserligen rena plankningar, men dessa ser jag som tillräckligt uppenbara hyllningar (till framförallt Megadeth) för att låta passera.

Istället för att döma ut Wolfpack Unleashed helt och hållet, hoppas jag verkligen att de plockar in en vettig sångare. Det skulle räcka för att jag med stort intresse skulle kolla in såväl en kommande platta som ett eventuellt liveframträdande. Så bra är faktiskt musiken.

Martin Lee

Betyg: 5/10

- - - - - - - - - - - - - 19/12 - - - - - - - - - - - -

BRUTALT MEN 15 ÅR FÖR SENT

Benighted - Icon

[2007][Osmose]

Ibland stöter man på musik som man innerst inne önskade hade dykt upp femton år tidigare. Jag menar, hur mycket hade inte ett band som Benighted dominerat om de släppt den här plattan när death metal och grindcore var nya fenomen.

Som verkligheten ser ut idag är dessvärre marknaden så till bristningsgränsen översållad av brutalgäng att till och med en härdad hårding som jag själv börjar storkna. Då spelar det ingen roll att introt till första låten är bland det coolaste som gjorts i år, eller att basgången i "Grind Wit" är skitsnygg, eller att "Pledge Of Retaliation" är så benhård att folk i tunnelbanan kollar konstigt på en, eller att….o.s.v. Oddsen är helt enkelt inte på Benighteds sida.

Det är nog bara att inse att medan nykomlingarna harvar på i bakvattnet, är det banden med de tunga varumärkena som fortsätter skörda framgångar på gamla meriter. Tuff skit i dubbel bemärkelse.

Martin Lee

Betyg: 7/10

- - - - - - - - - - - - - 18/12 - - - - - - - - - - - -

KVALITETSLÖS BLACK METAL!

Necromantia - The Sound of Lucifer Storming Heaven

[2007][Open Game Productions/Xtreem Music]

Mer än ett decennium har passerat sedan grekisk black metal,
inhysandes band som ROTTING CHRIST, THOU ART LORD och NECROMANTIA, började synas som ordentligast, och nu 14 år efter debutalbumets födelse så står de sistnämnda åter på tapeten med "The Sound of Lucifer Storming Heaven". NECROAMNTIA har gjort sig ett namn mycket tack vare sitt utmärkande sound som uppnås genom att använda en åttasträngad elbas i stället för gitarr, något som förmodligen aldrig har utelämnats ur en text rörande den grekiska duon. Personligen så finner jag dock det hela en aning överreklamerat, och även om säregenhet kan vara av godo så är det knappast synonymt med kvalitet. Riffälskare göra sig icke besvär, men om NECROMANTIAS tidiga album faller en på läppen så lär "The Sound of Lucifer Storming Heaven" inte vara något undantag. Snarlikt var ordet.

Stefan Dahlin

Betyg: 3/10

- - - - - - - - - - - - - 17/12 - - - - - - - - - - - -

FINSK DEATH METAL SOM VAR BÄTTRE FÖRR

Demigod - Let Chaos Prevail

[2007][Open Game Productions/Xtreem Music]

Finsk hårdrock har mestadels gjort sig ett namn tack vare deppiga
gothare, skrikig heavy metal och maskeradälskande
melodifestivaldeltagare, men lyckligtvis så har Finland betydligt mer
argsinta och (i undertecknads öron) mer högkvalitativa artister att
bjuda på än så. Ett sådant exempel är DEMIGOD som nu, femton år efter den hyllade debuten "Slumber of Sullen Eyes", behagar krypa fram från under sin sten sedan fem år tillbaka och släppa sin tredje
fullängdare, "Let Chaos Prevail". Den här gången under egen baner,
tillbakalutad på egna finansiella medel för den skandinaviska
marknaden, i form av det egna produktionsbloaget "Open Game
Productions", och med hjälp av spanska Xtreem Music för spridning
över resten av Moder Jord.


Är man inte bekant med DEMIGOD sedan tidigare så kan förvänta sig något i samma led som kanadensiska OBLIVEON eller, om man skall vara vitsig, en bastard med VADER och LAMB OF GOD som föräldrar. Av ovanstående beskrivning att döma så kan säkerligen även gamla fans av "Slumb of Sullen Eyes" räkna ut att svunna dagars DEMIGOD avviker en del från dagens dito, och att moderniseringens skugga även har tagit dessa finnar i sitt grepp.

Vid det här laget så har säkerligen bakåtsträvande old-school death
metal-rävar slutat läsa, och då skall ni som gillar ovanstående
liknelser veta att "Let Chaos Prevail" säkerligen kan vara något för er.

Stefan Dahlin

Betyg: 5/10

- - - - - - - - - - - - - 14/12 - - - - - - - - - - - -

SLEAZE-DEBUTANTER SPELAR GLAM?

Crazy Lixx - Loud Minority

[2007][Swedmetal]

Enligt musikbyrån har en ny sleazescen växt fram i Sverige de senaste åren. Men vad är egentligen sleaze? Själv tycker jag att grundkriteriet för ett sleazeband är att man i någon mån hämtar inspiration från Hanoi Rocks och New York Dolls - t ex bör man ha åtminstone en medlem som ser ut som Johnny Thunders ;)

Men än viktigare är förmodligen lite av den punkattityd som New York Dolls byggde på och Michael Monroe anammade betydligt senare (lyssna på "Jail, Dead and Rock'n'Roll" för referens). Det handlar både om rent textinnehåll och en hårdhet som finns på såväl Mötley Crües, Guns 'n Roses och L.A. Guns respektive debuter och sedemera även hos svenska företrädare som Backyard Babies, Hardcore Superstar och (såklart) Glorious Bankrobbers.

Parallellt med denna rörelse växte det även fram en betydligt mer radiovänlig glam-scen med gäng som Poison, Ratt, Winger och för all del osminkade Kiss i frontlinjen. I denna sistnämnda kategori återfinns svenska Crazy Lixx. Och de gör det med den äran. Det här är glad partyrock som man ser tjejer i tuperat hår och tajta leopardbrallor dansa till. Men sleaze? Knappast sett till mina kriterier (vad de nu är värda?). Det är helt enkelt lite för snyggt, tillrättalagt och attitydbefriat. Därför åker betyget ner ett snäpp.

Gillar du sistnämnda 80-tals glam enligt typ 2 som beskrivs ovan är den här plattan dock en riktig pärla.

Martin Lee

Betyg: 7/10

- - - - - - - - - - - - - 13/12 - - - - - - - - - - - -

BLASKIG FINSK POWER METAL

Olympos Mons - Medievil

[2007][Scarlet]

Power metal-knappen är vriden till 180, ljudet från dubbelkaggarna dundrar fram likt en häst i full galopp över en bedårande sagovärlds tomma äng. Melodierna vittnar om en förkärlek till herr Hansen och refrängerna är allsångsvänliga men ack så glättiga. Olympos Mons vill så väl men det här dravlet har redan gjorts flera gånger om och då betydligt bättre. "Race Between Two Hearts" börjar lovande med en suggestiv gycklarsång - där violin och marackas kan sjönjas i ljudbilden - men blåser sedan iväg och släcker lägerelden. Produktionen är en enda massiv gröt och trummorna ligger alldeles för långt fram i mixen. Är inte finnarna bättre än så här kan de lika gärna lägga ner. Gör om gör rätt - tack!

Johan Karlsson

Betyg: 3/10

- - - - - - - - - - - - - 12/12 - - - - - - - - - - - -

ISAD JORD HÅLLER I ALLA VÄDER

Iced Earth - Framing Armageddon ( Something Wicked Part I)

[2007][Steamhammer]

Iced Earths andra platta med Tim Owens, blir troligtvis bandets sista med den gamle Judas Priest-vokalisten. Igår stod det nämligen klart att Matthew Barlow vänder hem igen efter en tid i USA:s poliskår. Jag är lättad. Tim är en fantastisk sångare men Barlow har ända sedan han kom med i bandet bidragit till en stor del av konstellationens själ. Hur albumet "Framing Armageddon (Something Wicked Part I)" skulle ha låtit med Barlow på sång får vi aldrig reda på, kanske bäst så, Tim sköter framförandet av orden galant.

Singeln "Ten Thousand Strong" är en engergibit berikad med metall. Galopptakterna sitter som en smäck. Riffen, melodierna och harmonierna sugs upp av den isbetäckta jorden där tonerna från den Seth-troende-klanen ligger dimmande drömskt över de toppiga pyramiderna.

Queensrÿche-ljudande "The Clouding"s refräng är en av de mest välskapta på plattan och när Tim med övertygelse i rösten proklamerar: " Never trust in the motives of man. They failed to evolve in mother nature's plan" kommer rysningarna som en kall våg av värme. Produktionen har dessutom hämtat sig från den förstkommande "EP:n" - där trummorna lät som skrivmaskinsknatter - och istället fyllts med en tyngdlik het känsla. Framtiden ser fortsatt ljus ut för amerikanarna.

Johan Karlsson

Betyg: 7/10

- - - - - - - - - - - - - 10/12 - - - - - - - - - - - -

ETERNAL OATH-GRABBAR BILDAR NYTT

Faceshift - Reconcile

[2007][Black Lodge]

Långt bort från dödens kalla hand reser sig medlemmar från Eternal Oath och bildar Faceshift. Med ena foten i Disturbeds meckiga riffland och den andra i Soilworks tunga ljudlandskap slår Stockholmsbandet knytnäven mot en ny fräsch musikalisk resa.

Vokalisten Timo Hovinen passar ypperligt till den här sorts musiken och där andra stundtals försöker låta desperata håller snarare herr Hovinen sig på andra sidan linjen genom att istället sjunga med kraft än krystade skrik. Peter Nagy-Eklöf på gitarr kompletteras snyggt av Petri Tarvainen som hanterar samma instrument och genom trummisen Stefan Norgren får de till ett kraftfullt sound stött av basisten Peter Wendin.

Trots goda ord är det dessvärre inte först förrän i slutet av plattan som den lyfter till högre höjder. Blir det mer låtar i framtiden av samma karaktär likt "Chokehold", "Greater Than I", "Bound" och "The Craving" - där sistnämndas refräng flankeras av en dam - kanske vi kan ha ett nytt stjärnskott i metalhimlen.

Johan Karlsson

Betyg: 6/10

- - - - - - - - - - - - - 6/12 - - - - - - - - - - - -

RIKTIG POWER METAL FORTFARANDE LIKA BRA

Paragon - Forgotten Prophecies

[2007][Remedy]

Det räcker ju egentligen att läsa titlarna… "Face of Death", "Halls of Doom", "Wargods"… Det kan helt enkelt inte gå fel om du startar ditt sångskrivande med så fina lyriska idéer. Det här är sann metall. Sann tysk metal i sin finaste form. Ingen glad, keyboardsolkad schlager-metal. Paragon slår till igen. Det är tungt, mörkt och ändå melodiskt. Riffen är ettriga som flugor en sommardag.

Bandet har uttalat ett mål med skivan att ta sin liveenergi med in i studion. Mångtaliga försök genom historien har visat att det inte är så lätt som det låter. Men Paragon lyckas i alla fall spela power metal som den ska spelas - med kraft och energi. Värt att notera är att detta är första gången sedan "Chalice of Steel (1999) som Piet Sielck inte har producerat bandet. Steve Quellmalz och Arne Wachtmann har fått till ett lätt tillspetsat ljud i maskinen.

Det börjar med några schyssta riff i "Hammer of the Gods" och "Arise", men där är refrängerna något svagare. På tredje spåret "Face of Death" tas så det sista steget in i metalhimlen med en komplett komposition. Den hamrande basen i verserna är enkel, men ändå så genialisk. Det snabba titelspåret och den tunga, argsinta midtemposkapelsen "Souleaters" är andra favoriter.

Men vad vore en skiva utan ett sant hatobjekt? "Ganglands" startar med ett fläskigt riff, men refrängen flaxar så totalt kraftlöst att den hela anrättningen störtdyker och totalhavererar. Som tur är reparerar snabba, tunga "Wargods" omedelbart all skada. Till sist får vi en briljant cover på Overkills "Deny the Cross" ("Taking Over" 1987). Totalt sett ännu en mycket stabil insats från ett av Tysklands mest pålitliga band på senare år. Det kanske inte hamnar i absoluta topp när karriären ska summeras en dag, men snäppet bättre än föregångaren "Revenge".

David Bergström

Betyg: 8/10

- - - - - - - - - - - - - 5/12 - - - - - - - - - - - -

EN SMÅTRÅKIG ITALIENSK LABYRINT

Labyrinth - 6 Days to Nowhere

[2007][Scarlet]

Labyrinth gör ingen ansats av att ställa alla fördomar om italiensk småprogressiv power metal på skam. Det låter som det tydligen ska göra kring Medelhavet. Labyrinth kan åtminstone skylla på att de kan ses som förebilder till soundet, snarare än kopior. Och visst kan man skönja ett försök till utveckling genom åren. En småkul detalj är blastbeatsen som kryddar låtar som "Lost" och "Wolves 'n' Lambs". Men som helhet lämnar det inga bestående intryck av att just det här var något man kommer att plocka fram om ett par år och minnas som en stor milstolpe. Till detta är låtmaterialet, generöst tilltagna 14 spår, alltför svagt och ojämnt.

Det börjar rätt bra med låtar som "Crossroads", "Lost" och "Mother Earth". Den sistnämnda växer rent av till en hit där både vers och refräng fäster direkt och nöter sig kvar. Det känns lite fräscht, även om Roberto Tirantis nasalgälla stämma som vanligt kräver viss tillvänjning innan den är annat än lätt obehaglig. Beatles-covern "Come Together" innebär dock början till slutet. Den passar inte in i sammanhanget och versionen är föga oväntat inte särskilt bra. Den sällar sig helt enkelt till den långa raden av lustmord på klassiska låtar, brutalt utförda av power metal band.

"Just One Day" ger en sista strimma ljus, innan andra halvan av skivan sjunker ned i ett enda grått blurr med få ljusglimtar, i stil med omslaget. Här tappas greppet om mitt intresse - varje gång.

David Bergström

Betyg: 5/10

- - - - - - - - - - - - - 4/12 - - - - - - - - - - - -

PUMPORNA VÄXER VILT!

Helloween - Gambling With The Devil

[2007][Scarlet]

"The Keeper Of The Seven Keys - The Legacy" var en besvikelse och det berodde inte endast på dess titel. Helloween kändes uträknade och "Gambling With The Devil" togs ej emot med öppna armar. Efter första lyssningen var armarna fortfarande hårt slutna intill varandra, men för varje lyssning mjuknade köttstyckena mellan händer och axlar. Till slut fanns det ingen återvändo. Kramen kom dödande snabbt och omfamnade "Gambling With The Devil" med stor passion - Helloween var tillbaka!

Inledande "Kill It" visar upp en Andi Deris med grisfalsett och den tyska powertruppen verkar taggade till tusen. Albumet fortsätter som en vital kulspruta med veritabla käftsmällar likt "The Saints", "Paint A New World", "Dreambound" och "Heaven Tells No Lies". Charlie Bauerfiend misslyckas aldrig produktionsmässigt och "Gambling With The Devil" är kanske årets största överraskning.

Johan Karlsson

Betyg: 7/10

- - - - - - - - - - - - - 3/12 - - - - - - - - - - - -

GUBBJÄVLARNAS ÅTERKOMST!

Sodom - The Final Sign Of Evil

[2007][Steamhammer]

Istället för att göra en helt ny platta med nuvarande line-up, fick Tom Angelripper här om året idén att spela in hela debuten "In The Sign Of Evil" på nytt. Det låter rent spontant måttligt kul ända tills man konstaterar att resten av bandet utgörs av exakt samma manskap som spelade på den legendariska plattan från 1984, nämligen Grave Violator och Chris Witchhunter. När man dessutom bli varse att bandet slängt med inte mindre än 7 bonuskompositioner, som enligt uppgift egentligen skulle ha varit med på "In The Sign Of Evil", låter det plötsligt för bra för att vara sant.

Och så är det givetvis - för bra för att vara sant alltså. Hur onykter Chris Witchhunter var när han lade trummorna till "Outbreak Of Evil" går knappt att föreställa sig. Frågan är om världen någonsin har hört otajtare trummor? Det är nästan som att höra en gammal svajig bandare med dåliga batterier! Att Tom och Grave Violator alls har lyckats göra sina pålägg framstår som närmast mirakulöst!

Bortsett från såna petitesser låter de nygamla låtarna i sig självklart helt fantastiskt. Och att få höra Tom Angelripper stånka, stöna och skorra som på den gamla goda tiden är en ren njutning. Nu återstår bara att få se den här versionen av Sodom på en scen. Men DET vore, under alla omständigheter, definitivt för bra (eller dåligt) för att vara sant.

Betyg: 8/10

Martin Lee

- - - - - - - - - - - - - 30/11 - - - - - - - - - - - -

DET TILLHÖR DE MEST KOMPENTA INOM GENREN

Loud ´N´ Nasty - No One Rocks Like You

[2007][Swedmetal]

Swedmetal fortsätter på den här 3-spårs EP'n att exploatera den svenska sleaze-scenen. Och inte mig emot, Loud'N'Nasty tillhör helt klart de mest kompetenta inom genren vilket åtminstone delvis bevisas här.
Exempelvis i småruffiga "Nasty Girls" som nästan får mig att tänka på Mötleys debut. Mer sånt till debuten, som väntas strax efter årsskiftet, så åker betyget upp ett par snäpp.

Bonusinfo: Snowy Shaw fortsätter i och med detta släpp sin odyssé genom hårdrockens alla genrer. King Diamond, Memento Mori, IllWill, Notre Dame, Dream Evil, Therion…vad blir nästa steg?

Betyg: 6/10

Martin Lee

- - - - - - - - - - - - - 29/11 - - - - - - - - - - - -

DIAMANTER SOM GLIMMAR

Axel Rudi Pell - Diamonds Unlocked

[2007][Steamhammer]

Faktumet att Axel och grabbarna har valt att släppa en coverskiva, istället för en riktig med egenskrivna kompositioner, kan se trist ut på papperet. Tillåt mig istället att småle och riktigt mysa ner i soffan när introt till "The Diamond Overture" varsamt ljuder ur högtalarna. Till och med världsartisten Bono borde gå och gömma sig då Johnny Gioeli sjunger sig genom U2-hiten, "Beautiful Day", med sådan övertygelse och kraft att trots ett ilsket piskande regn mot den vattendränkta fönsterrutan, blir verkligen dagen vacker.

Likt en finsnickares vana hand för det svåra och intrikata hantverk personen står framför, sveper Axel in samtliga kompositioner i en Rudi Pell-skrud. Kiss-stänkaren "Love Gun" har blivit omarrangerad totalt -till en akustisk visa(!) - och Phil Collins-smekaren "Can You Feel It In The Air Tonight" förvandlas till en muskelmetal-låt när slutet närmar sig. Det ska villigt erkännas att undertecknad ej hört alla låtar i deras originalform, men antar ändå att Pells arrangemang skiljer sig något från det första släppta verket. Spisas det covers i hemmet, rekommenderas denna platta starkt!

Betyg: 6/10

Johan Karlsson

- - - - - - - - - - - - - 28/11 - - - - - - - - - - - - -

SVENSK DÖDS PÅ TOPP

Marduk - Rom 5:12

[2007][Regain]

Den förändring som skedde i Marduk-lägret i och med vokalistbytet på förra "Plague Angel" förargade somliga, medan andra jublade. Undertecknad tillhör den senare kategorin som, förutom mikrofonhanteringen, uppskattade att bandet äntligen vågade sig på att sänka tempot en aning.

Samma styrkor, respektive svagheter (beroende på hur man är lagd), står att finna på årets "Rom 5:12. Möjligen är kontrasterna ännu tydligare denna gång då det långsamma är ännu slöare och erbarmligare medan man i de snabba spåren "nästan når upp i Panzer Division Marduk-klass" (för att citera en anhängare av den äldre skolan).

Bäst på plattan är "The Levelling Dust", "Cold Mouth Prayer" och "Through The Belly Of Damnation", vilka samtliga är riktiga helvetesrökare. Om det beror just på den våldsamma kraften, som ju Marduk behärskar till fulländning, eller helt enkelt deras kontext är svårt att säga. "1651" är exempelvis inte mycket till låt i egentlig mening, men bidrar ändå högst påtagligt till den kusliga stämning som genomsyrar hela plattan. Detsamma kan även delvis sägas om "Accuser/Opposer" med sina talade partier liksom långsamt malande "Womb Of Perishableness". Det känns helt enkelt som om albumet gör sig bäst om det konsumeras i sin helhet, då låtarna var för sig inte riktigt ges rättvisa ryckta ur sitt sammanhang.

"Rom 5:12" är förmodligen det Marduk-verk med högst konstnärliga ambitioner. Just därför kan det få vissa problem att finna publiken inom sin, trots allt, rätt smala nisch.

Betyg: 8/10

Martin Lee

- - - - - - - - - - - - - 27/11 - - - - - - - - - - - - -

SLIPKNOT-TJUVAR LEVERERAR ETT STARKARE ALBUM ÄN DERAS OFFER

Zuul FX - Live Free Or Die

[2007][Equilibre]

Att franska Zuul FX gillar Slipknot är ingen vild gissning. Kan också tänka mig att det företrädesvis är den rätt brutala "Iowa" som spisas oftast. Och det gör verkligen inget om du frågar undertecknad, då nämnda utan tvekan är det bästa gubbarna i mask släppt ifrån sig.

Det grundläggande problemet med Zuul FX är således inte stället de hämtar inspiration ifrån. Istället är det, vilket du säkert redan räknat ut, sättet man gör det på. "Live Free Or Die" är nämligen inget mindre än ren och skär plagiering.

Att plattan ändå får ett, i sammanhanget, så högt betyg har endast att göra med att jag blev så besviken på Slipknot sist det begav sig. "Live Free Or Die" är helt enkelt bättre än " Vol. 3: The Subliminal Verses" men givetvis helt underlägsen "Iowa"

Betyg: 6/10

Martin Lee

- - - - - - - - - - - - - 26/11 - - - - - - - - - - - - -

THRASH, PROG, MUSKELMETAL OCH SYMFONIROCK I EN HÄRLIG BLANDING

Courageous - Downfall Of Honesty

[2007][Mausoleum]

Om någon hade påstått att Courageus frontades av forne Forbidden-sångaren Russ Anderson, hade jag inte protesterat. Öppnande titelspåret är en riktig thrashslägga som lätt hade platsat på "Twisted Into Form". Därefter falnar tyvärr likheterna med den svenskättade Bay Area-legenden en aning.

Inledningsvis känns det lite som en besvikelse. Men i takt med att "Downfall Of Honesty" snurrat allt fler varv, lär man sig uppskatta såväl vokalisten Chris Staubachs betydligt bredare register, som bandets experimentella hybrid av muskelmetal, prog och symfonirock (!). För hur konstigt det än låter; vid sidan av den raka 80-tals thrash som redan berörts, är det framförallt Queen som dyker upp i referensbiblioteket. Därmed viskar även "A Night At The Opera" med Blind Guardian i bakhuvudet liksom "Remedy Lane" med Pain Of Salvation.

"Downfall Of Honesty" är ett rätt knepigt album. Främst därför att den blandar känslolägen så fritt. Men också därför att musiken som sådan är så invecklad att den tar rejält många lyssningar att komma in i. Det finns inga självklara hitar. Men ej heller några som helst bottennapp. Kliven mellan moderna tongångar, tekniskt gitarrmekande och (ibland) nästan klassiskt poppiga melodier är enorma utan av någonsin framstå som fel.

Med tanke på hur brett det musikaliska spektrat är, framstår "Downfall Of Honesty" på ett mirakulöst sätt ändå som enormt väl sammansatt. Detta gör plattan till en av senare års mest unika skapelser. Gör inte dig själv otjänsten att missa denna pärla.

Betyg: 8/10

Martin Lee

- - - - - - - - - - - - - 23/11 - - - - - - - - - - - - -

FULLSTÄNDIGT LYSANDE THRASH METAL MED CROSSOVER-ÅDRA

Municipal Waste - The Art Of Partying

[2007][Earache]

Låttitlar som "Lunch Hall Food Brawl", "Beer Pressure" och "Born To Party" gör det väldigt lätt att förhasta sig och sortera in Municipal Waste i ett pajasfack sida vid sida med exempelvis Tankard. Kollar man in bilder på bandet förändras knappast saken; tänk The Darkness fast på thrashvis.

Ändå bör de flesta ha noterat den uppmärksamhet som bandet har fått den närmaste tiden. Redan efter en genomlyssning står det klart varför. Det här är nämligen fullständigt lysande från första till sista noten. Och då menar jag inte lysande som i "jag-är-besatt-av-thrash-och-köper-allt-som-luktar-bay-area-med-hull-och-hår" (vilket i och för sig stämmer rätt bra in på undertecknad), utan att Municipal Waste faktiskt lirar i en helt egen liga.

Du kan ta vilken låt som helst från "The Art Of Partying" och ställa bredvid valfri dito med vilket annat aktivt thrash-band som helst, Municipal Waste slår de flesta på fingrarna. Man har dessutom haft den goda smaken att, mitt i det våldsamma San Fransisco-renset, spränga in en crossover-ådra som knappast hörts sedan D.R.I.s glansdagar. En nog så viktig anledning till att den här plattan lär ta plats på årets topp 5-lista.

Betyg: 9/10

Martin Lee

- - - - - - - - - - - - - 22/11 - - - - - - - - - - - - -

KOMPETENT NY-GAMMAL HEAVY METAL

Road To Ruin - Road To Ruin

[2007][Metal Heaven]

Med de klassiska bandens prestationer i bakhuvudet, väver Road To Ruin samman hela 60 - 70-talets tidiga heavy metal-elit till ett enda stort garnnystan. Det är kompetent, det svänger och huvudet gungar härligt i takt med musiken. Lars Chriss sveper över skivan som en domedagsgud när hans Black Sabbath-riff dundrar igång och herr Alfonzetti bidrar med en behaglig rockröst i ordets rätta bemärkelse.

Vad som gör att bandet inte når upp helt är att det faktiskt inte känns lika fräscht som det vill ge upphov till. Det här har gjorts förr och närmaste referenspunkt, på rak arm, är porrmustasch-gitarristen Axel Rudi Pell. Road To Ruin presenterar en klart bra men habil kreation, med rökiga "Walk The Line" som mest minnesvärd.

Betyg: 6/10

Johan KarlssoN

- - - - - - - - - - - - - 21/11 - - - - - - - - - - - - -

LÄNGE LEVE KUNGEN

King Diamond - Gimme Your Soul... Please

[2007][Massacre]

"Painkiller"-riffande up-tempo-dängan "Never Ending Hill" inleder smakfullt. Kungen verkar vara vid en god vigör och lyriken som kretsar kring honom själv denna gång, känns lika självklar som onda små barn, hemska voodoritualer eller levande dockor. Vid en direkt jämförelse med föregående verk - "The Puppet Master" -märks en tappning tempomässigt och vokalistens fru, Livia Zita, tar inte en lika stor plats som tidigare.

"Gimme Your Soul… Please" är en njutbar skapelse där alla de karaktäristiska King Diamond-elementen fördelas med en kirurgs precision. Kim Bendix Pedersens råa falsettskrik hörs dessvärre allt mindre ju mer åren går men parhästen Andy La Roque vet fortfarande hur ett snyggt riff draperat i mörker ska gjutas.

Betyg: 7/10

Johan Karlsson

- - - - - - - - - - - - - 20/11 - - - - - - - - - - - - -

THRASHIG DÖDS VI HÖRT FÖRUT

Detonation - Emission Phase

[2007][Osmose]

Nederländska Detonation tar ton igen med tredje fullängdaren, snyggt paketerad i form av en konceptplatta vars tema kretsar kring en kärnvapenkatastrof. Mumma. Tack och lov är skivan ingen olycka utan snarare en trevlig upplevelse av snabb death metal med progressiva inslag. Grunden vilar på hederlig melodiös döds med thrashig sång av det hesare slaget, som dessvärre har ovanan att lägga sig lite väl tätt över musiken. Det bjuds på heta tempoväxlingar och taktbyten som andas Dream Theater, en influens som även märks i guraliret där Petrucci känns påtagligt närvarande.

För det mesta dånar låtarna fram i hög hastighet, men emellanåt dyker lite lugnare partier upp med akustiska inslag eller körsättning av förstklassigt Opeth-snitt. Liksom musiken känns kvalitén på plattan dock relativt varierad. Stundtals blommar det upp i ett njutbart crescendo av kvalitativ fin-döds med både finess och klass, för att i nästa ögonblick raskt övergå till en enträgen ljudklump som mer irriterar än engagerar. Transportsträckorna kan vara långa i överkant, visst är det välspelat men det saknas edge. Vinnarna är helt klart de lugnare och tyngre partierna där musiken tillåts andas och får visa upp sin bästa sida utan störningar. Bästa spåret är avslutande "Fallout" som tungt och ödesmättat sätter ner foten och klart visar vart skåpet skall stå, men även "Into the Emission Phase" är riktigt grym med både tyngd, tempo och skön gitarr.

Trots allt är "Emission Phase" en kaka med många russin i, på det hela taget prima ös på hög nivå utan fallgropar men där man saknar de riktigt höga topparna. Sådana som får skivan att lyfta från mängden och särskilja sig från alla andra plattor som låter och ser ut precis såhär.

Betyg: 6/10

Sara Söderström

- - - - - - - - - - - - - 19/11 - - - - - - - - - - - - -

VOKALISSAN FÖRSTÖR LÅTARNA

Anti-Systematic - War

[2007][Demo]

När jag hör Halmstads Anti-Systematic känner jag mig som Kishti Tomita i Idol; jag vill så gärna säga något snällt men känner mig bara uppgiven. Jag kan drista mig till att ge bandet visst beröm för andra låten "Fistful Of Hate" som både innehåller ett fläskigt öppningsriff och schysst growlande. Men sedan kommer den irriterande kvinnliga finsången in och förstör alltihop (vilket är precis samma problem som i de övriga två låtarna, bara att det är än mer påtagligt där).

Nu är det inte så att jag rent generellt har något emot kvinnlig sång. Men i Anti-Systematics fall är det något med både frasering och sångmelodi som får håren i både öron och näsa (minns att jag är en gammal man) att krulla sig. Det låter helt enkelt illa.

För säkerhets skull går jag in på http://www.myspace.com/antisystematic så att jag inte missat något väsentligt. Och se, där hittar jag en demonstration av vad bandet verkligen är kapabla till. Låten "Struggle" är helt enkelt skitbra. Hoppas bandet inser det och fortsätter i den riktningen istället. När det gäller demon med namnet "War" åker den härmed ut ur min iPod permanent.

Betyg: 2/10

Martin Lee

SCHIZO METAL?

Manngard - European Cowboys

[2007][Candlelight]

Hur många gånger har man inte hört beskrivningar som "patented death/black/thrash-metal sound", för att sedan krasst konstatera att det låter som allt annat? I Manngards fall är jag dock benägen att hålla med om att det låter egensinnigt, men att antyda en samhörighet med ovannämnda genrer är långt ifrån någon målande beskrivning. Den enda tydliga bandreferens jag kan komma på är Dillinger Escape Plan och hur sjutton kategoriserar man dem; schizo-metal?

Emellanåt (vilket inte ska misstolkas som ofta) får Manngard till både sväng och ös, vilket torde bevisa att det finns en hel del kunnande i orkestern. Kan också med lite god vilja finna fragment av sentida Mayhem här och där. Mestadels handlar det dock om dissonant knäppgökeri som kräver rejäla ansträngningar att alls greppa. Vet inte hur det är med dig, men för egen del har jag ingen som helst lust att anstränga mig när jag lyssnar på musik.

Betyg: 4/10

Martin Lee

- - - - - - - - - - - - - 15/11 - - - - - - - - - - - - -

DANSMETALL SOM ÖVERTRÄFFAR ORIGINALET

Mortiis - Some Kind Of Heroin

[2007][Earache]

Remixplattan lever i musikvärldens skuggzon. Att braka loss ett agglomerat av semiklonade alster i katastrofmånga versioner är för mig ett mysterium. Min personliga erfarenhet är i och för sig usel efter att jag av misstag fått med mig en remixskiva till jobbet och fick genomleva åtta tolkningar av samma låt i nästan identisk tappning under ett långt arbetspass. Å andra sidan lockas jag av det kreativa med själva idén att låta andra, ofta okända, artister leka med ett material och göra det till sitt eget. "Some Kind of Heroin" är full med alternativformer av låtar från främst Mortiis-albumet "The Grudge" som kom för ett par år sedan. Mannen som legitimerade dödskallesuspen lever inte bara på sin trollnäsa och ryktet att han ligger med vargar, musiken har generellt en tilltalande puls som uppskattats av den del av befolkningen som inte skyr den oheliga allians av techno och metal som fortfarande kan betraktas med viss skepsis hos den mer ortodoxa hårdrockpubliken. Numer bjuds vi dock på de liberala cross-genreströmmarna i allt större doser så jag räknar kallt med att dansmetallen är här för att stanna.

Det finns få musikstilar där en remixplatta kan platsa bättre. Det otacksamma i detta fall är dessvärre att grunden för makeover-varianterna är skakig. "The Grudge" är en ganska platt upplevelse i sig med alltför hög faktor av oengagemang och överdist. Således ställs artisterna som medverkar i "Some Kind of Herion" i den prekära situationen att försöka göra något bra av det stoff som bjuds (svårt) men att få till det bättre än originalet (lätt)! De lyckas över förväntan och får med beröm godkänt för vad de åstadkommit med det mediokra material de jobbat med. Att få tvådimensionella "The Grudge" att låta såpass varierat är imponerande och troligtvis har någon smygoffrat i skogen för högre makters välsignelse. Spektrat sträcker sig från rejäla dansflörtar till bullrig hetsindustri och vi får vår beskärda del av obligatoriska Kraftwerk-pling. Bäst är "The Worst In Me" (Girls Under Glass Mix) som är lugn, melodisk och balanserad även om den är en skamlig NIN-ripoff. "Some Kind of Heroin" är en, utifrån förutsättningarna, rolig upplevelse. Men jag förstår fortfarande inte riktigt vem som kan tänkas köpa plattan.

Betyg: 5/10

Sara Söderström

- - - - - - - - - - - - - 14/11 - - - - - - - - - - - - -

BLACK METAL SOM GER "LO-FI" ETT NYTT ANSIKTE

Furze - UTD

[2007][Candlelight]

Upphovsmannen bakom Furze kallas Woe J Reaper och har enligt uppgift figurerat inom den norska black metal scenen ett bra tag. Än intressantare är att han uppenbarligen drabbades av idétorka 1998 och sedermera flyttade ut i skogen. I tre och ett halvt år!

Jag antar att det delvis är upplevelserna från denna naturvistelse som återges på den här plattan. Men helt säker kan man givetvis inte vara. På sant black metal-manér består en stor del av bandinformationen av rena obegripligheter, exempelvis:

FURZE don't sing ABOUT death and want to die…we are all doomed…we are supposed to:
Approach the Only---------------------"1"
Musical furthering of
The One Reaper-----------------------"3"

Rent musikaliskt blir det inte mycket begripligare. Det som spontant dyker upp i huvudet är när jag själv pluggade in min första elgitarr i farsans stereo för att få till en riktigt distinkt distorsion (med resultatet att nya svindyra diskanthögtalare drogs från månadspengen). Det låter tunt, knastrigt och är helt befriat från dynamik. Och ovanpå detta en "sånginsats" som för tankarna till en överladdad dammsugare.

Förutom att ge begreppet "lo-fi" ett nytt liksminkat ansikte, utmanar den gode (sic) Reaper vanligt folks uppfattning om musik genom att till synes planlöst stapla lösa fragment ovanpå varandra. Att urskilja låtar går knappt ens när man sitter med ögonen fastnaglade på CD-displayen.

Furze är förmodligen det hetaste, mest "necro" som finns att uppbringa inom norsk black metal idag. Men vad vet jag? Man måste nog vara riktigt jäkla "true" för att alls vara värdig. Till den skaran hör trumfantomen Frost (Satyricon) som sägs lira på ett par av låtarna.

Betyg: 3/10

Martin Lee

- - - - - - - - - - - - - 13/11 - - - - - - - - - - - - -

IMPONERANDE DEMOBAND

Shadow Divine - S/T

[2006][Demo]

Ibland blir man alldeles sanslöst imponerad av demogäng. Shadow Divine tillhör definitivt den skaran. Absolut allt, från förpackning och produktion till det rent hantverksmässiga i musicerandet, är superproffsigt. Men framförallt befinner det sig på en teknisk nivå som en mycket stor andel kontrakterade band aldrig kommer att nå. Referensmässigt kommer jag att tänka på Yngwie, Evergrey och Nevermore. Hårt och metalliskt men med ansenliga drag av neoklassicism med andra ord.

För egen del går jag inte igång helt på Shadow Divines typ av metal, men kan utan vidare unna bandet all lycka ändå. Det här är nämligen så genomkvalitativt att allt annat än ett skivkontrakt får betraktas som ren orättvisa.

Betyg: 6/10

Martin Lee

- - - - - - - - - - - - - 12/11 - - - - - - - - - - - - -

BATHORYKLONER SOM HAR MOGNAT BETYDLIGT

Lord Belial - Revelation: The 7th Seal

[2007][Regain]

Under sina tidiga levnadsår var Lord Belials främsta kännetecken att man var i princip ensamma om att rata corpse paint. I övrigt skiljde man sig inte nämnvärt från övriga Bathory-kloner som signades hej vilt av mindre nogräknade källaretiketter.

När våra vägar nu nästan tio år senare åter korsas känns Lord Belial nästan som ett helt nytt band. Och konstigt vore det väl egentligen annars med tanke på att man varit synnerligen aktiva sedan dess och rimligtvis borde ha utvecklats som musiker.

Utvecklingen är ändå slående bortom förväntan. Om man tidigare byggde på i första hand hastighet och massiva ljudkulisser, är det idag främst melodierna som utgör stommen. Men glädjande nog utan att göra avkall på den kalla råhet som alltsedan starten präglat gruppen.

Bäst på plattan är utan tvekan plattans första halva med "Ancient Splendor", "Aghast", "Death As Solution" (som faktiskt bjuder på ren sång) och "Death Cult Era" med sin överraskande Steve Harris-basgång. Därefter blir det tyvärr en aning identitetslöst och oengagerat.

"Revelation - The 7th Seal" håller, trots sin något ojämna karaktär, en betydligt högre (och också jämnare) nivå än jag tidigare förknippat med bandet. Emellanåt snuddar den rent känslomässigt vid de stordåd som kan avnjutas på Necrophobics hyllade "Hrimtursum". Sammanfattningsvis klättrar därmed Lord Belial från dussinstatus till att plötsligt vara ett gäng att räkna med. Det är sjukt starkt av ett band som på papperet varit uträknade i åratal.

Betyg: 7/10

Martin Lee

- - - - - - - - - - - - - 9/11 - - - - - - - - - - - - -

PROGMETALKUNGAR UTANFÖR TEATERN

Symphony X - Paradise Lost

[2007][InsideOut]

Fyra och ett halvt år. Fyra och ett halvt djävla år! Ja, så lång tid har det faktiskt gått sedan amerikanska prog metal-titanerna krystade fram ett album senast, så ankomsten av "Paradise Lost" är inte en dag för tidig. Efter ett traditionellt pampigt intro brakar spektaklet igång med "Set the World on Fire" och det står snart klart att detta är bland det mest ilskna gruppen knåpat ihop. Med köttiga gitarriff signerade Michael Romeo och med en Russel Allen som tar i och sjunger som om hans liv hängde på det, är det en riktig käftsmäll och ett utmärkt att inleda plattan med. Inte för att det lugnar sig på det följande spåret "Domination" precis, snarare tvärtom. Här får vi ett manglande som i sina hårdaste stunder ligger åt det rent thrashiga, dock utan att tappa känslan för det melodiösa som alltid varit konstellationens signum. Titelspåret inleds på ett ytterst välbekant sätt, med akustisk gitarr och stämningsförhöjande klaviaturarbete av Michael Pinnella. Lägg till Allens röst på detta och resultatet går inte att kalla något annat än ren magi. Herr Dio har länge suttit avslappnat på kungatronen och sett ner på hotande rivaler som dock aldrig kunnat störta honom. Nu borde Ronnie göra det enda vettiga och självmant ge kronan till Russel Allen.

Stilmässigt känns detta som en naturlig fortsättning på föregångaren "The Odyssey". De långa instrumentala soloeskapaderna och klassiskinfluerade melodierna får ofta stå tillbaka för en enklare och hårdare ljudbild och trots att jag älskar deras gamla ultramelodiösa gamla plattor, är jag belåten med deras val att förnya sig och utvecklas; och det är ju lite idén med att vara progressiv, inte sant? När det gäller att plocka ut russinen i denna audiotära kaka, gav jag det ett försök som misslyckades å det grövsta. "Paradise Lost" är nämligen befriat från svagare spår och består enbart av låtar av toppklass, omöjliga att rangordna. Denna platta tillhör toppskiktet inom hårdrock under 2007, t.o.m. vad som släppts detta millennium. Hur man ska kunna överträffa det här vet jag inte, men jag ser fram emot resultatet och hoppas att det inte ska behöva dröja lika länge den här gången.

Betyg: 9/10

Martin Pelin

- - - - - - - - - - - - - 8/11 - - - - - - - - - - - - -

NYTT BAND SPÅS GOD FRAMTID

Griffen - S/T

[2007][Demo]

Har nu sent omsider insett vilken enorm påverkan Michael Shenker Group haft på en stor del av den melodiösa 80-tals hårdrocken. Såväl Dokken som efterföljande Lynch Mob, Pink Cream 69 och även John Norum bygger i stort sett på samma grundprinciper och struktur när det gäller låtskrivandet. Låt vara att det är omedvetet, men min bedömning är att det var MSG som slog an tonen allra tydligast.

Denna inledande harrang tjänar i första hand som ljudreferens när det gäller Svensk/Finska Griffen. Vi talar kort och gott om klassisk melodiös hårdrock präglad av stora refränger, flinka gitarrsolon och en synnerligen kraftfull sånginsats.

Att medlemmarna har en lång musikerhistoria hörs direkt. Dels i och med den, med dagens mått mätt, "omoderna" inriktningen, dels i det faktum att såväl hantverk som sinne för melodier för tankarna till riktiga studioproffs. Något som också gör sig påmint i den mycket balanserade produktionen. Att det här är en demo avslöjas egentligen bara i själva förpackningen och, konstigt nog, i avslutande låten "Too Numb To Know" som har en betydligt tunnare ljudbild än resten av materialet (är den inspelad vid ett annat tillfälle tro?).

Sammanfattningsvis är detta kvalitet rakt igenom och jag hoppas innerligt att bandet fångas upp av något skivbolag snarast. Vad som talar för det är att vi som gillar den här typen av hårdrock fortfarande köper plattor. Det som talar emot skulle möjligtvis vara detsamma, d v s att ingen vill satsa på gamla stofiler som tycker att det var bättre förr.

Grymt bra kort och gott! Besök www.myspace.com/griffentheband för bevis.

Betyg: 8/10

Martin Lee

- - - - - - - - - - - - - 7/11 - - - - - - - - - - - - -

THRASHTITANER HÅLLER HÅRT I RODRET

Exodus - The Atrocity Exhibition: Exhibit A

[2007][Nuclear Blast]

Så har det då hänt igen; jag har överträtt min regel om att inte läsa recensioner av plattor som jag ännu inte recenserat själv. Men i vissa fall är det väldigt lätt att falla till föga. Exempelvis när det gäller något så angeläget som ett nytt Exodus-släpp.

Efter att ha plöjt den genomgående ljumma kritiken av "The Atrocity Exhibition: Exhibit A" i nyligen utkomna Sweden Rock Magazine, känns det dessutom som min förbannade plikt att ställa saker och ting till rätta en aning. Och det skriver jag inte för att jag nyligen gjort en intervju med en genomtrevlig Gary Holt. Frågan handlar snarare om vilken del av thrash-historien man knäböjer inför. Något säger mig att posörerna på SRM och undertecknad står på helt olika sidor om diket.

Ingen som placerar "Bonded By Blood" överst i Exodus-diskografin kan på fullt allvar mena att gnällspiken Zetro Souza i något avseende överglänser nytillträdde Rob Dukes. Må så vara att Zetro på "Tempo Of The Damned" tvangs dricka aceton för att alls matcha den pånyttfödda ilskan i musiken, men vem lät sig egentligen luras. Plattan skrevs med Baloffs röst som referens. Det är bara att lyssna på valfritt alster mellan "Pleasures Of The Flesh" och "Force Of Habit " för att förstå vad jag menar.

Med Rob Dukes bakom micken har bandet funnit en ersättare så nära Baloff man rimligtvis kan begära. Därför är det man ytterst har att ta ställning till här om låtmaterialet når upp till rätt standard. Och efter den första genomlyssningen var jag alls inte säker. Jämfört med förra vredesutbrottet "Shovel Headed Kill Machine" kändes den helt enkelt en aning återhållen och sansad.

Efter ytterligare ett gäng varv i såväl lurar, bilstereo som på fullt ös i den på ungar och fru tömda bostaden är jag dock böjd att ompröva min initiala skepsis. Samtliga spår på plattans första hälft äger, förutom Gary Holtsk riffglädje av yppersta klass, en helt egen identitet vilket, handen på hjärtat, knappast varit fallet med de två senaste albumen. Det finns helt enkelt genomgående mer av det groove och individuella låtstyrka som gjort debuten till den tidlösa klassiker den alltjämt är. Detsamma kan delvis även sägas gälla för plattans övriga låtar med avslutande "Bedlam 1-2-3" som pricken över i.

Mina enda invändningar rör egentligen bara titelspåret och "The Garden Of Bleeding" som till vissa delar bryter helt med den old-school-vibb som bandet i övrigt förvaltar så väl. Detta innebär poängavdrag i slutänden men ger ändå vid handen att Exodus fortsätter att leverera toppresultat inom ett fack där många anser sig kallade men bara ett fåtal har något att bidra med. Hör man inte det gör man nog säkrast i att hålla sig till ofarliga kort som Belladonna-Anthrax och Megadeth.

Betyg: 9/10

Martin Lee

- - - - - - - - - - - - - 1/10 - - - - - - - - - - - - -

SVÅRLYSSNAD DRÖMTEATER

Dream Theater - Systematic Chaos

[2007][Roadrunner]

I och med min svaghet för progressiva tongångar har Dream Theater länge haft en framskjuten plats i mitt hjärta. Ändå har "Images & Words", som kanske är den minst progressiva plattan i diskografin, förblivit oöverträffad. Så även denna gång, fast jämfört med senare års kräftgång är "Systematic Chaos" ändå ett stort steg framåt. Men det är lika bra att säga det med en gång, det tar många genomlyssningar att ta sig dit.

Öppnande "In The Presence Of Enemies Pt. 1" är riktigt snygg på samma sätt som "Scenes From A Memory". Men liksom sin föregångare är den långt ifrån catchy och därför också rätt tråkig. Redan i nästa låt händer dock riktigt stora saker. Tror faktiskt att "Forsaken", med sitt fulltändigt briljanta riff, kan vara den bästa låt teatern fått ur sig på 10 år. Underbart!

Sedan ger sig bandet ut i en två låtar lång brutalövning som sannolikt influerats av deras "Master Of Puppets"-tolkningar på turné. Och visst kan bandet sin thrash metal, problemet är bara att allting klickar när de korsar brutaliteten med keyboards, Alex Lifeson-slingor och inte minst James LaBries röst. Det låter helt enkelt för hårt för att vara Dream Theater.

När man sveps iväg i nästan Opeth-mjuka "Repentance: VIII. Regret/IX. Restitution" känns det därför som rena befrielsen. Samtidigt blir spretigheten högst påtaglig. Något som förstärks ytterligare när, visserligen snygga, "Prophets Of War" bjuder på rena disco-kompet. Kanske är det något man borde vänta sig när det gäller Dream Theater? Ändå går det inte att komma ifrån att det gör plattan enormt svårlyssnad.

"The Ministry Of Lost Souls" med sin rättrogna pampighet minner om fornstora dagar men blir med sina 14.57 helt enkelt för lång. När så det helt sanslösa 16-minuters potpurrit "In The Presence Of Enemies Pt. 2", kramat de sista dropparna ur mig är jag uppriktigt lättad över att det är slut. Puh!

På något vis känns det som om Dream Theater vill bevisa mer för varje gång. Och det är väl i sig inte fel, men när ekvilibrismen i många fall snärjer de starka låtarna i närmast törnrosa-liknande ljudväv, är jag rädd att man sätter lyssnarna på väl hårda prov.

"Systematic Chaos" finns att köpa i en deluxe-version med bonus-DVD innehållande en ambitiös dokumentär om inspelningen. De extra tior denna version kostar är väl investerade, då det faktiskt gör plattan mer begriplig.

Betyg: 7/10

Martin Lee

SVINBRA DOKKEN-HÅRDROCK - LÅTER PRECIS SOM ÅRET 1987

Dreamland - Eye For An Eye

[2007][Dockyard 1]

Göteborgs Dreamland låter emellanåt så mycket Dokken att man nästan tror sig förflyttad 20 år bakåt i tiden. Varenda refräng, riff och solo ÄR 1987. Det var så här det lät. Exakt.

På papperet kan det tyckas både bakåtsträvande och omöjligt att ro i land med trovärdighet. Istället, mina damer och herrar, skulle jag vilja påstå är Dreamland något unikt idag. Kan faktiskt inte komma på ett enda gäng, eller ens enskild musiker, som med sådan precision och inlevelse lyckas återskapa detta tidstypiska sound. Och man gör det på ett totalt chose- och nostalgibefriat sätt. Det är så självklart, så okomplicerat, så rätt in i vedbo'n (för att tala klarspråk) att alla återförenade hjältar från tiden i fråga på allvar får se sig passerade.

När man hör Dreamland behöver vi inte ens fundera över om George Lynch och Don Dokken någon gång tänker återförenas. Det är nämligen totalt onödigt. För hur gärna de än skulle vilja (komma åt pengarna) kommer de aldrig att kunna överträffa "Eye For An Eye". Det här är en platta som i varje beståndsdel är direkt jämförbar med Dokkens "Back For The Attack", Pink Cream 69's "One Size Fits All" och TNT's "Tell No Tales".

Jag vet att det låter både idiotiskt och osannolikt, men du gör bäst i att ta mig på orden. Såna här plattor görs inte längre, frågan är om det någonsin kommer att upprepas.

Betyg: 9/10

Martin Lee

AUDIELLT SKRÄP I PARITET MED LIMP BIZKIT

Absolute - The Ultimate Show (EP)

[2007][AFM]

Tyska Absolute blandar Eminems tillrättalagda vitemansrap och tuffa hårdrocksgitarrer med industriella samplingar och radiovänliga allsångsrefränger. Eller för att citera sångaren Toby "The idea was to include all the different styles and influences to our music, and it worked!".

"Not really!" för att citera mig själv. Jag trodde i min enfald att den här typen av audiellt skräp dog med Limp Bizkit för sisådär fem år sedan.

Betyg: 2/10

Martin Lee

DÖDSPATRULL FRÅN UMEÅ MED EN LOVANDE FRAMTID

Zonaria - Infamy And The Breed

[2007][Pivotal Rockordings]

I närmare två år har Umeås Zonaria bombat min mailbox med meddelanden om sina dödliga förehavanden. Något som direkt placerar "Infamy And The Breed" överst i månadens hög av promoplattor. Måste tillstå att jag är grymt imponerad över bandets näsa för marknadsföring och anar att åtminstone någon i bandet besitter de viktiga kunskaper, utöver själva musicerandet, som krävs för att hävda sig i dagens översållade musikutbud.

Även när det gäller musiken är imponansfaktorn hög. Välkomponerade slingor, kulsprutesnabbt (visserligen triggat) trumspel kombinerat med tekniskt avancerade break och väl tajmat growlande placerar Zonaria någonstans i gränslandet mellan Hypocrisy och Dimmu Borgir. De är med andra ord inget gäng man greppar vid första lyssningen men, liksom hos nämnda referenser, går det tydligt att urskilja kvalitéer som ligger längre fram i lyssnandet, som växer fram med tiden.

Möjligtvis är jag aningen för gammal och resignerad för att fullt ut förstå storheten i musikstilen. Dock har jag inga som helst problem att se Zonaria ta en välförtjänt plats bland de redan stora inom genren. Proffsigheten och beslutsamheten finns bevisligen redan där. Det kommer att löna sig.

Betyg: 7/10

Martin Lee

SMÄRTAN KÄNNS LIKGILTIG

Pain - Realms Of Extinction

[2007][Roadrunner]

Metalmarodör Tägtgren fortsätter på Pains femte platta att korsbefrukta E-Typad eurodisco och hårdrock. Att Roadrunner numera står som ansvarig utgivare påverkar knappast innehållet. Snarare är det väl tänkbart att den kommersiella inriktningen blir än tydligare med en label som, åtminstone i teorin, har spröten välsmorda på den så attraktiva USA-marknaden.

Egentligen går det inte att säga så mycket om Pain annat än att det är ruskigt begåvat och väl utfört ur ett rent marknadsperspektiv. Bandets upphovsman tillhör dessutom det fåtal som har tillräckligt med cred för att klara sig helskinnad ur i princip vad som helst. Men därifrån till att lovorda detta på denna site är steget ack så långt.

"Realms Of Extinction" har, liksom de flesta album, ändå sina stunder. "Zombie Slam" med sitt sköna driv för nästan tankarna till Sisters Of Mercy på "Vision Thing", och drar därmed ensam upp helhetsintrycket åtskilligt. Detsamma kan delvis sägas om avslutande "Bitch" (åtminstone om du har förmåga att bortse från den sanslöst korkade texten). Men i övrigt är det uppriktigt sagt rätt tunnsått.

Någonstans inser jag att detta går hem hos publiken och respekterar också Peters motiv just därför. Ändå har jag förskräckligt svårt att se exakt vad i denna artificiella dekokt man ska gå igång på. Betyget speglar därför främst ett stort mått av likgiltighet och därmed oförmåga att bedöma detta fullt ut.

Betyg: 5/10

Martin Lee

URSINNIG SÅNGARE I URBRA DÖDSBAND

Aborted - Slaughter & Apparatus

[2007][Century Media]

Belgiska Aborted har en grym trummis i Dan Wilding (gå in på www.myspace.com/g0remagedd0n för bevis). Dessutom har man en jäkligt cool sångare med förmågan att variera rösten till den grad att han låter som flera. Och då snackar vi inte om register mellan standardgrowl och fjösig finsång. Här handlar det om grader av brutalitet som, trots att de är tydligt urskiljbara, hela tiden bränner med en ursinnig intensitet.

Förutom enorma kvalitéer på det individuella planet, är Aborted även begåvade med ett djävulskt sinne för låtskrivande. Det gör att nivån på "Slaughter & Apparatus", till skillnad mot majoriteten av dagens death metal-släpp, är hög från början till slut. Därmed inte sagt att det är lättillgängligt. Sanningen är snarare att det tagit fler lyssningar än brukligt för undertecknad att få en klar uppfattning om plattan. När den väl satte sig efter tiotalet lyssningar försvann dock alla eventuella dubier.
"Slaughter & Apparatus" pendlar mellan total okonstlad råhet och millimeterfiness, vilket gör upplevelsen både hänförande och krävande. Men framförallt enormt beroendeframkallande.

När Aborted tillsammans med våldsverkarna Kataklysm (!) och Behemoth (!!) angör våra breddgrader i mitten av oktober, talar mycket för att det blir årets största konsertupplevelse. Se till att vara där!

Betyg: 7/10

Martin Lee

NÄSTAN SOM ETT DÅLIGT SKÄMT

Beyond The Sixth Seal - Beyond The Sixth Seal

[2007][Metal Blade]

Musikerna i Beyond The Sixth Seal spelar klassisk, nästan gammaldags, heavy metal ackompanjerat av en alkoholiserad zombie på gurgelgrowl. Vad det hela går ut på är svårt att säga. Bra är det hur som helst inte, knappt lyssningsbart faktiskt.

Var för sig hade de olika beståndsdelarna kunnat fungera utmärkt. Som det är framfört här smakar det ungefär som min ungdoms vedervärdiga experimentgrogg bestående av lika delar hembränt, sillspad och ketchup. Inte det minsta gott eller ens roligt, bara urbota dumt och kräkframkallande.

Varför en tidigare så pålitlig etikett som Metal Blade släpper ifrån sig denna 56 minuter långa bastard, när somliga undrar om skivbranschen alls kommer att överleva, är fullständigt obegripligt. Nästan som ett dåligt skämt.

NICKE GÖR DET IGEN - DÖDSBRA

Death Breath - Let It Stink

[2007][Black Lodge]

Att Death Breath skulle vara mer än ett hobbyprojekt var det nog ingen som riktigt vågade hoppas. Därför kommer denna miniplatta som ett synnerligen välkommet bevis på motsatsen. En snabb titt på Lugers hemsida avslöjar dessutom att bandet finns tillgängligt för bokningar. Hoppet tar ett glädjeskutt!

Miniplattan "Let It Stink" (finns även som cool 10" vinyl) bjuder på 4 helt nya spår samt 3 av de 5 coverlåtar som spelades under den numera legendariska kvällen på Debaser Medis i Stockholm. Av dessa är de nya låtarna om möjligt ännu mer primitivt bakåtsträvande än de på debuten. "Giving Head To The Dead" (smaka på den låttiteln!) för rent av tankarna till tidiga Venom. "His Protoplasmic Worship" är en ganska långsam Autopsy-stinkande sak, liksom avslutande "Twisted In Distatste" som efter halva låten går över i något som påminner starkt om det suggestiva mellanpartiet i "Left Hand Path". Bäst av de nya spåren är dock "Dead But Walking" som, mer likt debuten, är en ren passning till "Scream Bloody Gore".

Coverlåtarna (Dischargeds "Maimed And Slaughtered", G.B.H.s "Lycantropy" och Bathorys "Sacrifice") visar framförallt på det tydliga släktskapet mellan punk och metal vid death metals födelse. Kanske kan detta kan få upp ögonen hos yngre metalskallar för den idag nästan bortglömda brittiska 80-tals punkscenen.

Som bonus på CD-versionen får man två versioner av 2000-talets skönaste musikvideo. Det är som du säkert förstår skäl nog för att införskaffa den här plattan. Ett av årets nödvändiga köp.

Betyg: 8/10

Martin Lee

SLEAZIG, FINSK, GENOMBROTTSPLATTA

Private Line - Evel Knievel Factor

[2007][Bad Habits]

Om man skulle uppgradera Vince Neils säreget nasala sång med Sebastian Bachs attitydstinna urkraft borde man hamna någonstans i närheten Private Line-sångaren Sammy. I samma ögonblick som man konstaterat detta tänker man att "jäklar vad den här sångaren hade kunnat göra med rätt material". Några genomlyssningar senare konstaterar man vidare att "jäklar vilket intressant låtmaterial".

Inledande titelspåret har sån puls, sån attityd och ett sånt ohyggligt sväng att den är helt omöjlig att få ur huvet. Och varför skulle man vilja det, sämre vardagssoundtrack (för att parafrasera Ally McBeal) kan man onekligen tänka sig. Problemet med en så stark öppning är att det ställer enorma krav på resten av låtarna. Något som också ställer till det en aning inledningsvis.

Relativt snart sätter sig dock resten av plattan också, men där öppningen är så tydlig "sleazig" och gitarrtät bygger resten på en mer industriell och modern bas. Rent audiellt alltså. I grunden är detta ganska rak hårdrock i rakt nedstigande led från 80-talets Los Angeles.

Att plattan inte kammar hem full pott handlar om att det trots allt finns ett par låtar av utfyllnadskaraktär. I slutänden är det ändå ganska lätt att bortse ifrån då det som är bra håller så skyhögt mycket högre nivå än flertalet genrekollegor, mycket tack vare det moderna anslaget faktiskt.

"Evel Knievel Factor" är finnarnas andra album och börjar alltmer kännas som bandets motsvarighet till D.A.D.s "No Fuel Left For The Pilgrims". Med det sagt så talar vi här om en i första hand nationell angelägenhet, som tack vare ett grymt starkt och nyskapande material, tar ett enormt karriärsteg på en internationell arena.
En genombrottsplatta kort och gott.

Betyg: 9/10

Martin Lee

HÖGHASTIGSRENS I BÄSTA MORBID ANGEL-ANDA

Nox - Ixaxaar

[2007][Wicked World]

Nox heter ett mingelhål för det vackra folket kring Stureplan i Stockholm. Men jag tvivlar starkt på att det holländska bandet med samma namn agerar husband där. Däremot skulle det vara väldigt intressant att se vad som händer runt baren om man råkade spela en låt som "Zakar Ad Zomran" på fredag kväll. Jag kan riktigt se rubriker som "ATTENTAT MOT INNEKROG" och "RUNAR FLYDDE I PANIK" framför mig. Tänk så oerhört vackert!

Med det sagt så är Nox inget för dig med svag benstomme. Här handlar det om höghastighetsrens av bästa sort i rakt nedstigande led från Morbid Angel. Den stora skillnaden är att Nox inte har glömt bort att varva enklare riff och strukturer med de excesser som Trey Azagtoth införlivat i genren. Resultatet är en enormt vildsint men samtidigt svängig skapelse som bokstavligt talat får hela rummet att vibrera.

Easy listening för oss som tycker om att skvimpa med ölglaset.

Betyg: 8/10

Martin Lee

- - - - - - - - - - - - 26/8 - - - - - - - - - - - - - -

HERR EDLING GÖR DET IGEN!

Candlemass - King Of The Grey Islands

[2007][Nuclear Blast]

Om Leif Edling hade velat förvissa sig om kassaklirr efter Messiah Marcolins avhopp hade han nyttjat originalsångaren Johan Längquists tjänster på den här plattan. Och jag är helt övertygad om att "King Of The Grey Islands" hade låtit gudomligt med legendaren från "Epicus Doomicus Metallicus" bakom micken. Att han har rösten i behåll fick alla som besökte 20-års jubiléet solklara besked om.

Nu föll istället valet på Solitude Aeturnus-sångaren Robert Lowe. Om det var rätt i ett eventuellt val mellan de två lär vi aldrig få reda på. Men att Robert är en oerhört skicklig sångare råder det inga som helst tvivel om. Något som framgår betydligt tydligare på platta än vid premiärframträdandet på Kolingsborg.

Om man bortser från valet mellan olika nya sångare, så har väl annars den största frågan inför det här släppet varit om egentligen någon kan fylla Messiahs plats? Med "Chapter IV", "Dactylis Glomerata" och "From The 13th Sun" i minnet är ifrågasättandet befogat. Kan det i själva verket vara så att Messiah blivit en så vital del av bandets sound att han är oersättlig?

Efter att mycket kritiskt ha hårdpluggat "King Of The Grey Islands" vill åtminstone undertecknad göra gällande att så inte är fallet. Visst hade plattan låtit fantastiskt med "munken" på sång, låtarna skrevs ju faktiskt med honom i åtanke. Men faktum är att det nu framgår tydligare än någonsin att det här bandet i huvudsak är summan av Edlings eminenta kompositioner och herrar Johansson, Lind och Björkmans förmåga att ge dem liv.

Huruvida "King Of The Grey Islands" är en bättre platta än den självbetitlade comebacken lär diskuteras flitigt. Men oavsett vilket ben man står på kan man inte förneka kraften i låtar som "Devil Seed", "Of Stars And Smoke", "Destroyer" och "Embracing The Styx". Kanske är plattan något mörkare och dystrare än sin föregångare, och visst har bytet av sångare en viss betydelse här, varför det givetvis i sludänden handlar om hur man vill ha sitt Candlemass. Personligen gillar jag denna nya inkarnation skarpt och jag är övertygad om att alla som håller debuten "Epicus Doomicus Metallicus" som bandets främsta verk kommer att hålla med.

"King Of The Grey Islands" är ett enormt styrkebesked. Om det räcker för att omvända puritanerna får tiden utvisa.

Betyg: 9/10

Martin Lee

MEDRYCKANDE METAL UTAN ÖVERRASKNINGAR

U.D.O - Mastercutor

[2007][AFM]

Grabbarna med den fräsvrålande tysken från Wuppertal i spetsen har klämt ur sig sitt elfte studioalbum och det är bara att konstatera att allt är sig likt. "Mastercutor" bjuder på überklassisk heavy metal utan överraskningar, formgjuten i den givna U.D.O-mallen bestående av mycket ös och få andningspauser.

Det är välspelat och medryckande, om än repetitivt. Bli dock inte rädd när du hör skivan för första gången då inledningen är något otippad, men påföljande trallvänliga gung sätter standarden och borde inte göra någon anhängare besviken. De orientaliska rytmerna samt vinylskrapet i "The Wrong Side of Midnight" ger om möjligt viss variation i åttiotalsflödet, annars är den lite snabbare allsångsflörten "Master of Disaster" enda låten med udda grepp i vilken brutalt pumpande, smatter, oljud och Blind Guardian-melodier smälter samman i perfekt harmoni. Här återfinns också största röjpotentialen, oj vad jag vill knäcka nacke! Gnällpipan är inte allsmäktig utan ger ibland vika för mer traditionell sång, bland annat i balladen "Tears of a Clown" som på något outgrundligt vis känns som avslutningen på en musikal. Clowner är ett fenomen som ofta antingen älskas eller hatas och just detta spår bär verkligen på de anlagen.

Känsliga lyssnare bör redan nu vara beredda på att viss censur kan bli nödvändig för att garantera bibehållen hälsa. Taktfasta "Vendetta" dundrar på likt en målmedveten marsch mot okända mål och i "The Devil Walks Alone" ges en onödig överdos AC/DC. Skivan avslutas med svängig Rock'n Roll och cirkeln sluts aristoteliskt på samma festliga vis som den startade. Man skall sluta där man började. På det hela taget är det oerhört publikfriande och även om det kan bli lite tjatigt emellanåt är det aldrig tråkigt. Man vet vad man får och konceptet håller än. Gillar man inte tidigare alster behöver man inte ha bråttom med detta heller, men tillhör man de redan inbitna kommer Mastercutor inte att skämma resten av samlingen.

Betyg: 6/10

Sara Söderström

SLEAZE-PUNK SOM INTE NÅR ÄNDA FRAM

United Enemies - 2trk promo

[2007][Swedmetal]

United Enemies är Andy Pierce's (Nasty Idols, Machinegun Kelly) nya sleazepunk-projekt. De ser skitbra ut på bild och låter ungefär som Backyard Babies korsat med Michael Monroes och Sami Yaffas Demolition 23.

Förmodligen har fullängdaren "All The Sick Things We Do" hittat ut i butik när du läser det här. Och kanske borde resten av låtarna höras innan man sätter sig till doms över gruppen. Att döma av "Love Kills" och "Dead Boy" verkar det dock som om det har varit viktigare att låta rätt än att odla en egen identitet.

Ge mig en ny Nasty Idols-platta istället.

Betyg: 4/10

Martin Lee

SÅNGERSKAN SÄNKER BANDET

Prometheus - Beneath An Alien Sky

[2006][Självfinansierad]

"Beneath An Alien Sky" är Stockholmsbaserade Prometheus egenproducerade debut från 2006. Skivan som skulle kunna beskrivas som melodiös metal har spelats in i omgångar med start under 2004. Efter vad som framgår av deras hemsida har de idag fortfarande inte blivit kontrakterade för "Beneath An Alien Sky" av något bolag. Det kan betyda två saker: antingen att de har fått en mängd erbjudanden som de kan välja och vraka mellan eller att de inte fått något erbjudande alls!

Min teori är att de inte fått något erbjudande om skivkontrakt alls.

"Beneath An Alien Sky" har både till utseende och innehåll ett genomgående sciene fiction-tema. Vad detta science fiction-tema handlar om har jag faktiskt ingen susning om! Vilket beror på att jag inte orkat lyssna igenom skiv-eländet tillräckligt många gånger för att sätt mig in i storyn. Den största orsaken till detta stavas Sharon, bandets vokalissa.

Med total avsaknad av kraft i rösten och en närmast nasal-stämma som är långt ifrån vacker sänker hon det övriga bandets insatser totalt. Ett band blir aldrig bättre än sin sångare eller sångerska. Trots att den övriga musiken är kompetent framförd, där särskilt keyboarden och basen sticker ut och imponerar lite, orkar jag inte lyssna på musiken i längden. Jag är ledsen att behöva säga det men sången skär verkligen i mina öron när Sharon håller ut på tonerna.

Sammanfattningsvis kan jag konstatera att utan dagens teknik, där vem som helst med enkla medel kan spela in en skiva, skulle jag inte behöva lyssna på skivor som "Beneath An Alien Sky".

Betyg: 3/10

Per Fredin

NÄSTAN SÅ BRA ATT TÅRAR FRAMKALLAS

Machine Head - The Blackening

[2007][Roadrunner]

Att adderandet av gamla Vio-Lence-kollegan Phil Demmel var ett genidrag, står alltmer klart när han nu för andra gången bidrar med sina thrashkunskaper under Machine Heads flagg. För även om den här plattan har varit aningen svårare än föregångaren "Through The Ashes Of Empires" att ta till sig, har den vuxit något helt enormt på sistone.

Liksom Metallica på sin tid anammade ett betydligt mer progressivt och komplext uttryck på "Master Of Puppets", tillåter sig Machine Head detsamma på denna sin sjätte giv. Och precis som för föregångarna har det också nu höjts många kritiska röster mot tilltaget. Framförallt när det gäller längden på låtarna som i ett par fall klockar in på över 10 minuter.

Kanske är det ett uttryck för dagens alltmer snabba ladda-ner-kultur, där själva mängden i utbudet gör mer fördjupad lyssning till en utopi. Vad vet jag?
Tydligt är i alla fall att detta är Machine Heads mest ambitiösa platta hittills. Måhända är den inte lika direkt och banbrytande som debuten, men vid en direkt jämförelse med exempelvis "The More Things Change" har varenda komponent spetsats till det yttersta. Det är hårdare, mer nyansrikt, snyggare, tyngre…ja, kort och gott bättre enligt varje mätbar aspekt.

Öppnande "Clenching The Fists Of Dissent" innehåller egentligen allt som definierar en modern thrash-klassiker. Från de aggressiva Vio-Lence-riffen till de mer US-power-minnande körerna i mittpartiet (inte helt olika Triviums dito i "Anthem"). I vissa lägen faller dock Rob Flynn tillbaka i den lite introverta sångstilen som han började med på "The Burning Red", men det är väl också det enda frågetecknet kring "The Blackening". Faktum är att låtarna genomgående är så väl balanserade att jag nästan börjar tro att den funkar (sången alltså).

Bäst på plattan är toktunga "Slanderous" och thrashrökaren "Wolves" som efter 5:34 nästan får mig att börja extasgrina. Detta mina vänner är ta mig fan rent och skärt Bay Area-rens som det lät förr i tiden!

Det som Machine Head gör 2007 är både en kraftig tillbakablick mot det 80-tal som 2/4 av bandet tillhörde, samtidigt som man faktiskt flyttar fram gränserna för hur modern metal generellt kan låta. Mycket imponerande.

Betyg: 9/10

Martin Lee

HÅRDARE ÄN DYNAMIT

Mustasch - The Latest Version Of The Truth

[2007][Regain]

Riffkaskaden är solid, meckig och tung. Slagsektionen smäller hårdare än dynamit och rösten ligger som ett mörker över den stoner rock-metal-pumpande musiken. Adderandet av stråkar ger en extra dimension i ljudbilden och soloutsvävningarna bländar som stjärnor på en annars kolsvart himmel.

Göteborgarna tar sig själva till en ny nivå med varenda släpp och detta genom att inte plagiera sig själva. Om "Powerhouse" var mer metal är denna rock-klump gungvänligare med en tung cementgrund som stöd. "Bring Me Everyone" smeker varsamt samtidigt som den slår med full kraft - Mustasch i sitt esse.

Betyg: 7/10

Johan Karlsson

MELODIÖS HEAVY METAL I MODERN TAPPNING MED PROGGRESSIVA INSLAG

Incrave - The Escape

[2007][Ulterium]

Hmm… vad förvirrande! Här har jag lyssnat in mig på ett band som jag trodde hette Evergrace. Men när jag gör min research precis innan jag sätter recensionen på pränt upptäcker jag att de bytt namn till Incrave. Dessutom har de släppt sin före detta obetitlade debut igen, numera döpt till The Escape. Men inget ont som inte för något gott med sig! Den här recensionen skulle ju egentligen ha varit lite inaktuell med tanke på att deras debut, den första alltså, har funnits ute ett tag. Men eftersom den nu släppts på nytt är den ju högst aktuell igen!

Anledningen till att detta unga svenska band från bandymetropolen Edsbyn har bytt namn framgår inte. Men jag kan gärna spekulera lite i det. I varenda recension jag läst om Evergrace hittills, har det skrivits om likheten mellan deras, före detta, bandnamn och logo i jämförelse med mer kända Evergrey. Oftast har jämförelserna inte enbart stannat vid logon utan också fortsatt till musiken. Antagligen inte en helt rolig sits för ett ungt hungrigt band att hamna i. Som Evergrace blev de kända som Evergrey copy-cats. Jag hoppas att de lyckas jobba bort den stämpeln under sitt nya namn Incrave, för det har de alla möjligheter i världen att göra.

För i mitt tycke stannar de flesta likheterna mellan de två ovan nämnda banden vid logon, förlåt… den före detta logon alltså. Det Incrave spelar är melodiös heavy metal i modern tappning, med en del progressiva inslag och massor av dist. Ibland är det tungt, så pass tungt att jag förväntar mig att sångaren Johan Falk när som helst ska börja growla i stil med Children of Bodom. Men det inträffar aldrig och vi får höra ren sång plattan igenom, tyvärr. Lite skrikande hade gjort det hela lite mer spännande eftersom sången i mina öron låter lite ansträngd ibland. Annars finns det inte så mycket att säga, allting från musiken och produktionen till skivomslaget är väldigt genomarbetat och kompetent gjort. Det är svårt att tro att "The Escape" är ett debutalbum från ett band där ingen av medlemmarna är en dag över 25!


Betyg: 7/10

Per Fredin

TYSKA HEAVY POWER METAL-HJÄLTAR LEVERERAR INTE

Iron Savior - Megatropolis

[2007][Dockyard1]

Tyska heavy power-skavdronen Iron Savior verkar ha tappat alla inspiration, kvar är något mögligt gammalt segt och fullständigt oätligt. Piet Sielck - den kreativa tänkaren i bandet - har några sjyssta riff på lager, solo-flykterna är helt okej men de framträdande - underbara - refrängerna bryggorna och sticken vilka varit bandets signum saknas något oerhört här. Missförstå mig rätt. De finns självklart representerade men är av otroligt undermålig klass. Herr Sielcks röst låter dessutom ansträngd och detta är sannerligen bandets i särklass sämsta album någonsin!

Bara det faktum att tyskarna för första gången visar stora rip-off-symptom får det att vända sig i magen på undertecknad. Titelspåret låter precis som inledningen av vännen, Kai Hansen's Gamma Ray's "Last Before The Storm" och "Cyber Hero" drar åt "Riding On The Wind"-riffet med Judas Priest. Inte en enda låt vill sätta sig efter ett flertal lyssningar, produktionen känns ovanligt brölig och det är med sorg i blicken betyget underkänd utdelas.

Betyg: 4/10

Johan Karlsson

STÄMNINGSFULL SJÄLVMORDS-BLACK METAL

Shining - V- Halmstad (Niklas Angående Niklas)

[2007][Osmose Productions]

Ibland springer man på ett band som är en till synes vit fläck på
kartan, fast att man tycker att man egentligen borde ha koll på dem. Svenska Shining från Halmstad är ett sådant band för undertecknad.

Stämningsfull självmords-black metal är den första etiketten som
kommer till tanken vid första inlyssningen av "V - Halmstad (Niklas
Angående Niklas)", och efter X antal avverkade lyssningssessioner så är jag inte obekväm vid tanken att nöja mig där. Ond, bråd död,
självmord och ångest avverkas på ruskiga band till tonerna av ömsom bestialisk black metal, ömsom ångestladdade akustiska gitarrer och klaverinstrument.

Första spåret, "Yttligare ett steg närmare total jävla utfrysning",
inleds av en dikt av Hughes Mearns tätt följd av en instrumental
sammandrabbning av helvetiska mått, och till tonerna av den akustiska gitarren så rasslar sångaren Niklas "Kvarforth" Olsson fram ord som "Jag avskyr allt det liv som omger mig. Den förpestade jävla luft jag tvingas att andas. Dagar ut och nätter in faller jag i bedjan. I en bön. För livets förfall."

Spår nummer två, "Längtar bort från mitt hjärta", inleds av en
harmonisk gitarr som i sällskap av en sologitarr bygger upp
stämningen inför något som, i mina öron, närmast påminner om Thyrfing.Övriga spår besitter likheter med allt från Mayhem till Mozart, och den typen av experimentell blandning avnjuts till fullo.

Ljudbilden är klar och tydlig genom hela "Halmstad", och både de
ilskna och lugna sektionerna håller en ansenligt hög kvalitet.
Kvarforths rasslande jämmer, skrik och kvidande låter så som jag
önskar att Attila Csihar hade låtit på Mayhems "De Mysteriis Dom
Sathanas".

Det här är bra. Ruskigt bra. Nu skall jag gå och gömma mina rakblad.

Betyg: 9/10

Stefan Dahlin

EN TRÅKIG MORBID ANGEL-KOPIA

Angelcorpse - Of Lucifer And Lightning

[2007][Osmose Productions]

Av naturliga skäl så finns det "bra death metal" och "dålig death
metal". Båda två varierar rätt kraftigt i lyssnarpåverkan, men de gör åtminstone det - påverkar. Sedan finns det "bara death metal" som inte lämnar något som helst intryck, och Angelcorpses återkomst efter åtta års frånvaro, "Of Lucifer And Lightning", är just ett sådant exempel. Ett praktexemplar enligt standardmallen "death metal 1.0" - fantasilöst och något som man har hört om och om och om igen. En tråkig Morbid Angel-kopia på sin höjd.


Betyg: 3/10

Stefan Dahlin

TROLLEN HAR STAGNERAT

Finntroll - Ur Jordens Djup

[2007][Spikefarm]


I enlighet med gammal folktro så var troll ett underligt väsen som
levde i de nordiska skogarna, klädda i trasor och rika på guld.
Emellanåt så kunde trollen smyga in hos människorna för att byta ett människobarn mot sitt eget - en så kallad "bortbyting".
År 2004 släppte Finntroll det succéartade albumet "Nattfödd", det
tredje i ordningen om man räknar bort två EPs. En charmant bastard gjord av black metal och finsk folkmusik precis som sina föregångare, och dessutom det första i bandets diskografi utan vare sig gitarristen Teemu "Somnium" Raimoranta eller sångaren Jan "Katla" Jämsen - båda två grundare av Finntroll. Den karismatiska Wilska beträdde vokalisttronen och framgångarna visade inga tecken på nedgång.

Nu, år 2007, har Wilska blivit en bortbyting och ersatts med Mathias
"Vreth" Lillmåns, och huruvida Vreth har något större inflytande på
de musikaliska aspekterna låter jag vara osagt. Faktum är dock att
Finntroll har girat en aning åt vänster vid grottan och skurit ner en
aning på det en gång i tiden så utmärkande soundet. Den glada och
festliga humppan har fått träda tillbaka en aning tillsammans med
syntharna, och "Ur Jordens Djup" träder fram som en väsentligt
mörkare saga än sina företrädare. Tänk "Dimmu Borgir anställer en
finsk polkavirtuos för att sköta synthackompanjerandet med trummor på halv takt".

Det enda guld som dessa troll fortfarande besitter är spår som "En
Mäktig Här", som inleds med en lockande marimba och tjusiga knorrar för att sedan följas upp av trallvänlig trollmetal, och även "Maktens Spira" som är som tagen från ovan nämnda "Nattfödd".
Ett extra plus tilldelas till "Korpens Saga", som får mig osökt att
tänka på Dia Psalma, och "Under Två Runor" vars flöjtslinga låter som ett plagiat från refrängen i "No Good (Start the Dance)" med the Prodigy. Resten är inte dålig, men det är definitivt ett par steg tillbaka. Det låter mest som.. vad som helst, i princip.

Betyg: 5/10

Stefan Dahlin

SVENSK DÖDSPLUTON LÅTER SOM ETT FRÄSCHARE AUTOPSY?

Laethora - March Of The Parasite

[2007][The End]

"Vad säger du, människa? Skall Niklas Sundin från Dark Tranquillity
och ett gäng från mesiga The Provenance ha gjort ett album à la
gammaldags death metal, osandes av en smula grindcore? Det tror jag på när jag hör det!" Laethora är från Göteborg, och kombinerat med medlemmarnas bandursprung så kan det inte hjälpas att melodiösa och trallvänliga gitarrslingor kombinerat med ömsom growl, ömsom ren sång förväntas. Omslaget för snarare tankarna mot något ledsamt gothprojekt från Finland, även om det skall tilläggas att det är rätt tjusigt.

Fördomarna haglar, och det är med en likgiltig attityd och halvhjärtad inställning som Laethoras debut "March of the Parasite"
förs in i CD-spelaren.
Sedan kommer det...

Pang.
Käftsmäll.

Första intrycket är att det påminner om Bloodbath, tätt följd av Death Breath och utan rädsla för att ta vatten över huvudet - ett fräschare Autopsy. Brutalt och aggressivt varvas nitiskt med långsamt och tungt, och "March of the Parasite" genererar en dragning i ansiktsmuskulaturen runt munnen, ett leende kan man kalla det, av renaste välbehag. Som album blir det inte mycket bättre, men de där riktiga kioskvältarna saknas. Hade det bara en funnits ett par motsvarigheter till "Heading for Decapitation" så hade "March of the Parasite" varit bättre än Death Breaths "Stinking up the Night" som, med all rätt, kanoniserades i fjol. Här hemma väntas det redan på en uppföljare, men fram tills dess så skall den här avnjutas både en och två gånger till. Kanske tre.

Betyg: 8/10

Stefan Dahlin

STHLMS-DÖDS SOM NÄSTAN KÄNNS LITE GUBBIG

Evocation - Tales From The Tomb

[2007][Cyklone Empire]

Först Death Breath, sedan Daniel Ekeroths utmärkta bok "Swedish Death Metal". Det känns onekligen som att den gamla hederliga dödsmetallen som den lät i början av 90-talet har fått nytt liv (sic). I Evocations fall är det definitivt inte någon chimär då bandet faktiskt etablerades redan 1991 men sedan legat i dvala. Och rent tajmingmässigt kunde man knappast ha valt en bättre tidpunkt att återförenas.

Om "Tales From The Tomb" består av nytt material eller nyinspelningar av gamla prylar kan jag inte svara på då bandet gick mig spårlöst förbi då det ursprungligen begav sig. Dock kan jag konstatera att jag sannolikt hade svalt detta med hull och hår för 15 år sedan. Nu är jag däremot inte lika säker. Ingredienserna är visserligen helt rätt och på sina håll känns det mesta helt autentiskt, men lika ofta slås jag av att det hela faktiskt känns lite för snyggt, nästan gubbigt.

Att bandet gör en cover på "But Life Goes On" vittnar dessutom om att man försöker lite väl mycket, nästan som om man själva tvivlar på sin egen trovärdighet. Dessutom är det ju synnerligen överflödigt då låten i sin bättre ursprungsversion säkerligen finns hos varenda en av de tilltänkta skivköparna.

Men jag ska inte vara allt för elak. Personligen är jag grymt svag för den tidiga stockholmsdödsen och en låt som "Creed" sitter redan vid första genomlyssningen. Tillhör du dem som tycker att Entombed inte riktigt hittat rätt efter "Clandestine" bör "Tales From The Tomb" åtminstone rent teoretiskt falla dig i smaken.

Betyg: 6/10

Martin Lee

VIKING METAL SOM MED STÖRSTA SANNOLIKHET BLIDKAR SINA FANS

Månegarm - Vargstenen

[2007][Black Lodge]

Djupt inbäddad i ålderstigen vikingahistoria träder Månegarm fram med sin nya fullängdare "Vargstenen", den femte i ordningen, och
anhängare av viking metal går man ur huse. Jag å andra sidan, vars
viking metal-sympatier stannar vid band som Thyrfing, känner mig
sval som en höstkväll när promoexemplaret dimper ner i brevinkastet.

Rent musikaliskt så finns det inte direkt något att uttrycka sin
missbelåtenhet över, för med objektiva öron så låter det det inte
helt tvivelaktigt. Både de metalliska partierna såväl som de tre
akustiska folkmusikspåren håller ur genresynpunkt klass, och
vokalisten Erik Grawsiös growlgormande låter som det skall. Den i
mina öron skärande sången av aningens mer ren karaktär, i kombination med fiolerna och de vikingaromantiserande texterna låter dock som något som bedrövligheter som Nordman eller Ultima Thule hade kunnat kläcka ur sig. Genrens inbitna fans och Månegarms trogna lyssnarskara lär dock med största sannolikhet finna att "Vargstenen" är väl värd sitt pris. Bäst är det vredgade alstret "Nio dagar, nio nätter".

Betyg: 5/10

Stefan Dahlin

SVARTMETALLENS STORA FLAGGSKEPP HÅLLER ÄN...

Mayhem - Ordo Ad Chao

[2007][Season Of Mist]

Jag slår vad om en tia att större delen av den trogna lyssnarskaran
var eld och lågor över att Mayhem skulle släppa ett nytt album efter
tre års frånvaro, och för att inte tala om återkomsten av sångaren
Attila Csihar som senast framträdde på kanoniserade "De Mysteriis Dom Sathanas". Nedanstående skribent var icke en av dem. Dels på grund av 2004 års kalkon "Chimera", och till viss mån på grund av det sju år gamla alstret "A Grand Declaration Of War". Dels på grund av Attilas minst sagt tråkiga sånginsats under fjolårets upplaga av festivalen "Gates of Metal". Dessutom har jag aldrig blivit speciellt kladdig i grenen av Herr Csihars gnyande på "De Mysteriis.." som så många hyllar, även om det är långt ifrån dåligt.

Precis som albumtiteln skvallrar om så har ordningen och det rena
soundet från ovan nämnda "Chimera" ersatts med en mörk och dyster ljudbild som tagen från det tidiga 90-talets glansdagar. Alternativt: Från en klinisk, välproducerad studioplatta till ett barbariskt och ondskefullt opus inspelat i en trädstock.

Med facit i hand visade det sig att mina låga förväntningar
överträffades med råge, och elden och lågorna var utan tvekan
berättigade. "Ordo Ad Chao" är ett album av excellenta mått, och utan rädsla för att göra bort mig - ett av de mest ondskefulla skivsläppen Inom genren det senaste decenniet, och kanske rentav mer därtill.Attilas vansinniga och förryckta sång, skrik, ylande, gnyande och väsande sätter sig likt frost längst ryggraden, och det är nästan så att jag fördömer mig själv för att en gång ha tvivlat. Lägg sedan till ett förträffligt trummande från Hellhammer och ett gäng mästerliga låtar.

Kontentan då? Wow, kort och gott.

Betyg: 8/10

Stefan Dahlin

MEN INTE DESS EFTERFÖLJARE

Dimmu Borgir - In Sorte Diaboli

[2007][Nuclear Blast]

Om man bortser från återinspelningen av "Stormblåst" så var "Death Cult Armageddon" från 2003 det senaste livstecknet i albumform från Dimmu Borgir, och det var någon gång i den vevan som jag tröttnade helt och hållet. Fyra år senare så har dock det pompösa och bombastiska orkesterarrangemanget från "Death Cult Armageddon", till min glädje, stigit åt sidan till gitarrernas fördel som ännu en gång tar en större roll. I övrigt känns årets "In Sorte Diaboli" ungefär som väntat. Dimmu Borgir har ett par tuffa låtar i diskografin, men inte komponerar man ett bra album genom att skapa nya låtar med samma ingredienser och riff som gammal skåpmat?

Albumet "In Sorte Diaboli".. Förlåt, konceptalbumet "In Sorte
Diaboli" berättar en historia om en ung prästlärjunge som börjar hysa tvivel angående kristendomen, och genom plattan så trappas hans mörka sida upp mer och mer, för att slutligen omfamna honom alltigenom när han tar Antikrist plats på Helvetets tron. Jag hade inte gråtit blod om "In Sorte Diaboli" hade gjort honom sällskap..

Betyg: 4/10

Stefan Dahlin

TRIST POST-GRUNGE FRÅN USA

Godhead - The Shadow Line

[2007][Peaceville]

Godhead är efter medverkan på såväl Ozzfest som soundtracket till Blair Witch 2 megastora i USA. Och jag kan förstå varför. Den här typen av post-grunge är helt enkelt tillräckligt mjuk i kanterna för att tillåtas på radion, samtidigt som de distade gitarrerna får collegeungar att känna sig hårda. Ganska exakt samma formel som även har gjort Staind och 3 Doors Down framgångsrika.

Plattan är välproducerad, välspelad och välljudande men också ganska trist. En och annan refräng känns behaglig och basgången i "Another Day" är faktiskt riktigt snygg. Men på det stora hela känns "The Shadow Line" mest som bakgrundsmusik.

Betyg: 4/10

Martin Lee

THE CURE-LIKNANDE BAKGRUNDSMUSIK

The Mission - God Is A Bullet

[2007][Oblivion]

Efter att Wayne Hussey lämnat Sisters Of Mercy bildade han The Mission i mitten av 80-talet. Därefter har bandet sålt miljoner plattor och får väl närmast betraktas som en institution inom depprocken vid sidan om The Cure.

Personligen har jag aldrig kommit mig för att kolla in bandet närmare. Och det beror väl främst på att min fäbless för Sisters Of Mercy började med väldigt metalinfluerade "Vision Thing", varför jag på sätt och vis kommit in i genren bakvägen.

Att "God Is A Bullet" hamnar för recension på en metalsite ter sig en aning märkligt men har sannolikt att göra med att SPV har distron. Kan tänka mig att man spetsar in sig på samma målgrupp som gillar Him, Lacuna Coil och annan goth-inspirerad rock. Och kanske är det rätt tänkt.

För egen del ser jag tydligast paralleller till tidigare nämnde The Cure och i viss mån Lords Of The New Church. Och det kan väl vara trevligt om man är lagd åt det hållet. För egen del betraktar jag i första hand detta som relativt vän och ickeprovocerande bakgrundsmusik, om än småtrevlig sådan.


Betyg: 5/10

Martin Lee

IDÉTORKA HOS THRASHGRABBARNA

Carnal Forge - Testify For My Victims

[2007][Candlelight]

Bandets förra platta, 2004 års "Aren't You Dead Yet?", imponerade stort och bör definitivt betraktas som en modern thrash-klassiker. Därför känner jag mig nästan förvirrad inför det faktum att "Testify For My Victims" fortfarande lämnar mig tämligen oberörd efter tiotalet genomlyssningar. Visst kan det hela bero på att bandets musik inte stått emot tidens tand särskilt väl (genren börjar ju onekligen kännas rätt urvattnad vid det här laget), men ännu troligare är att man helt enkelt drabbats av idétorka.

"Testify For My Victims" är tuff, hård och brutal, men saknar i övrigt helt de tydliga linjer och kvalitéer som gjorde föregångaren så stark. Bortsett från midtempo-thrashiga "End Game" med sin Chuck Billy-minnande sång (om det rent av är Testament-hårdingen som hörs framgår ingenstans) känns det här mest som ett halvfärdigt hafsverk av ett band med kniven på strupen.

Med tanke på att detta i själva verket är det första livstecknet på över tre år, och dessutom den första plattan på nya skivbolaget Candlelight, är frågan ofrånkomlig: Är Carnal Forge slut?

Betyg: 4/10

Martin Lee

<< Tillbaka till Start