Oddysea - Tear In Floods

[2004][Scarlet]

Det var vida känslosvängningar när jag lyssnade igenom ”Tear in Floods” för första gången. Det pendlade mellan ”den sämsta skit jag hört” och ”det här är ju tamejattans lite hyfsat i alla fall”. Jag hade då bara blundat och tagit en platta ur promohögen och tryckt i CD-spelaren på väg till jobbet, utan att ens kolla vad bandet hette. Efter några sekunder kunde jag placera det under ”italiensk powermetal”, vilket visade sig stämma mycket väl. Detta trots att det i promomaterialet står: ”not the usual Italian power metal stuff”… Det visade sig att Odyssea är ett sidoprojekt från Labyrinths nye gitarrist Pier Gonella.

Efter att ha benat upp intrycken genom ytterligare några lyssningar börjar läget klarna. När Odyssea leker Rhapsody-kloner är det riktigt simpelt och trist. Dussinpower har snart blivit en egen genre… Sångaren Carlo Faraci är också en riktig fadäs som på grov italiensk brytning leker Klaus Meine. Han lär vara musikalartist hemma i Italien. Synthplinkandet ska vi inte tala om, lyssna på de erbarmliga ”solona” i ”Tears in Floods Pt 2 (Miserable Man)”! Men när man tar ut svängarna och låter girarrist Gionella visa sina kvalitéer finns det ett par riktiga höjdarstunder.

Balladen ”Try Again” är snyftande vacker, bortsett från nämnda Faracis polypstämma. Gitarrsolot har en känsla och bluesnerv som man trodde dog med 80-talet. Mer gitarrsolon blir det i instrumentala ”Tears in Floods Pt 1 (El Ultimo Canto)”. Rent teknisk kan det förefalla aningen svajigt, men känsla är något annat än teknik. Det är vackert. Däremellan har man dock klämt in bland det mest hopplösa jag hört i låtväg, ”Angel cries”. En tandlös dussinpowerlåt där gästsångaren Wild Steels stämma gör sig extra illa. Faraci är genast förlåten… Kören på slutet gör knappast saken bättre. Priset till mest illaljudande kör går dock till ”Creatures”. Huga. Annars funkar de flesta låtarna faktiskt, men särskilt spännande, originellt eller kraftfullt blir det aldrig. Så som helhet är det här långt ifrån oumbärligt. Ett och annat Rhapsody-fan kanske kan få ut någon behållning, men mer än så blir det knappast.

David Bergström

Betyg: 5/10


<< Tillbaka till Skivrecensionerna