TEXT: SARA SÖDERSTRÖM

För er som inte hört Opeth kan jag meddela att deras musik särskiljer sig markant mot mer traditionell death genom bland annat "clean voice" och långa intrikata instrumentella inslag. Inför förra plattan ryktades det bland annat att de gamla tyska psykedeliska kollektivrockarna i Amon düül II och liknade ljudkonstnärer stått för inspirationen. Jag förhörde mig om ljudläget inför kommande plattan.

- Jag skulle väl inte säga att krautrocken var A och O för att den här skivan skulle göras. Men jag samlar ju på skivor och köper mycket gammalt muggigt såsom Amon düül, Amon düül II och Can, mycket gammal hårdrock från Tyskland såsom Lucifers Friend och sådana band. Men det finns ett par artister som kanske inte är jätteudda men som jag lyssnade mycket på och som faktiskt har satt sin stämpel på den här skivan. Det var Scott Walker och the Zombies. Men just Amon düül skall jag väl inte påstå var avgörande. Dock jag har alltid lyssnat på dem, de är verkligen udda! Många av banden i slutet av 60-talet och början på 70-talet var ju experiment och det verkade inte finnas några regler. Folk experimenterade med allt och kulturellt sett fanns ju all form av konst och musik, sex och vafan som helst. Jag tycker om den eran, främst på grund av musiken, och jag köper mycket musik från den tiden, från hela världen. Så det är klart att det är sådant jag lyssnar mest på. Jag sticker ju inte och köper nyaste plattan med något modernt band utan jag köper gammal skit på e-bay eller tradera, eller i någon gammal affär.

Just Mikael Åkerfeldt's ständigt växande skivsamling är nästan legendarisk och den nämns ofta i intervjuer.
- He he, ja, det är många som vet om den! Man blir ju nästan lite orolig… Men, jag tycker ju om att prata om min skivsamling och tycker om att prata om musik. Faktiskt så fick vi en gång kommentaren av någon journalist att "Opeth de är så tråkiga för de pratar ju bara om musik…"

Vill man läsa om bandet eller bandets musik, eller både och? Fokus kan vara på antingen musik eller bandmedlemmarna. Helt klart är att Mikael älskar att prata musik men en nyligen gjord intervju där han själv, enligt egen åsikt, framstår som kuf medges glatt vara rolig läsning. Jag funderar över hur mycket en artist tänker på att ens musik påverkar folk (men då åsyftar jag inte huruvida det bildas ett grumligt "do it" om man kör plattan baklänges). Reflekterar man någonsin över att det man producerar verkligen kommer beröra människors hjärtan?

- Nej, det kan man inte göra. Det är helt omöjligt att bestämma sig för att den här låten, eller det här partiet, är viktigare än något av de andra. Det att det är så individuellt. Vissa saker som kanske jag tycker är lite hafsigt ihopslängt kan betyda liv eller död för någon annan. Väldigt ofta kommer folk fram till mig och säger att de grinat och varit tacksamma för att vår musik tagit dem igenom en viss svår period i deras liv. Jag älskar att höra sådant naturligtvis, men samtidigt har jag lite svårt att förstå hur det kan vara så? Men visst, jag har ju själv sådana referenser då vissa artister betyder mer än andra. Till exempel hade vi Nick Drake på i stereon när min senaste dotter föddes, så han betyder ju allt för mig på ett sätt. Men just att ens egen musik kan ha den effekten, att folk blir så påverkade av den att det faktiskt betyder något för dem, det är både upplyftande och skrämmande på samma gång. På samma sätt som det finns många som får ut något positivt av att lyssna på musik kanske det finns någon som får ut något negativt av den istället. Men nej, det går inte att tänka på att den här låten kommer påverka folk men man kan väl hoppas. Vissa grejer man lyssnar på själv ger ju lite gåshudskänsla och man känner att där satt texten bra in!

Visst kan man uppleva viss musik som extremt stark, till exempel upplevde undertecknad just detta med Dream Theaters tredje album "Awake". Det visade sig att även Mikael Åkerfeldt hade en speciell relation till den plattan.

- Den hade jag också en sådan upplevelse med! Kanske inte så mycket till skivan egentligen, men jag såg dem live på Cirkus och jag kommer ihåg att jag fick tårar i ögonen för det var så jävla bra! Men jag får ofta sådana upplevelser, du vet, musiken i sig kan få en att undra vafan har jag varit? Som när jag hörde the Zombies Odessey and Oracle-skivan första gången. Jag var ute och gick, det var en solig dag och jag hade precis köpt skivan för jag hade hört hittarna under många års tid men aldrig lyssnat på skivan. Jag drog på den, gick ut och promenerade och jag tror till och med att jag skrattade lite, skakade på huvudet och undrade hur jag kan ha missat ett sådant mästerverk? Nuförtiden släpps mest skit så det är skönt att hitta något gammalt!

I maj 2008 skall Opeth ut på en turné med just Dream Theater. Jag frågar försynt hur det känns att bege sig ut med dessa herrar.

- Bra! Det har ju varit på tapeten i många år faktiskt. Jag gillar ju verkligen Dream Theater men turnén gör jag mest för att jag vill att vårt band skall ta deras publik lite, att vi skall spela för nytt folk som inte hört oss. Själviska orsaker. Men det skadar ju inte att spela med ett band som man faktiskt gillar. Det blir nog en bra turné tror jag, det är en schysst idé! Det blir nog kul men det är en sådan jävla stretch för mig att åka på turné nu när jag har två barn, så är det inte en turné som jag känner gör att vårt band exponeras inför en större publik skulle jag inte åka. Jag skulle aldrig åka på en turné som inte innebar att det hände något med vårt band bara för att jag gillade bandet vi åker med. Jag älskar att spela, älskar att spela konserter och jag älskar på ett sätt också att turnera. Men jag skulle inte åka om det inte innebar att det gav någonting riktigt seriöst för vårt band.

Trots att jag skönjer en viss nervositet att lira med Dream Theater finns väl knappats något bättre band att turnera med om man är ute efter en större publik, funderar jag. Men jodå!

- Tool! Skulle vara perfekt! De är så stora man kan bli. Deras musik är väldigt komplex och på ett sätt har jag svårare att förstå att det är så många fler som gillar Tool än som tycker om Dream Theater. Oavsett om man har hört Dream Theater eller inte så blir man imponerad av att de där killarna verkligen kan lira! Men Tool har inte så mycket som de visar upp att de kan utan de är ganska drönande. Men det är väldigt komplex och svårlyssnad musik som ändå säljer för miljoner. Jag tror att deras publik nog skulle kunna förstå vår musik. Mitt intresse för hur stora vi blir kommersiellt är inte särskilt stort om man säger så men om vi gör den ansträngningen att åka ut på en turné i sex månader som förband, då vill jag verkligen att vi ska exponeras inför så mycket folk som möjligt.

Jag uttrycker min förundran över det hårda turnélivet som sällan medger någon paus för bandet.
- Vi har gjort arton gig på raken! Men nu när man fortfarande är ung, jag fyllde 34 igår, och det känns som om vi fortfarande kan det här. Intresset är stort, vi är inte ruttna och har rullatorn med oss och vi kan fortfarande se hyfsat ungdomliga ut. Vi kör nu medan vi kan, men någonstans kommer vi nog sluta turnera så mycket i alla fall.

I detta ögonblick kommer vi osökt in på något jag grunnat på. Några månader efter att Damnation släpptes (2003) lirade Opeth i Stockholm. Jag var där och Mikael Åkerfeldt uttryckte sig, förvisso skämtsamt, att de låtar de skulle spela var lite gubbiga. Men det var ok eftersom de började bli gubbar själva! När blir man gubbe i metal-världen egentligen, är det när man är runt trettio?

- I vissa människors ögon är man ju gubbe och jag har väldigt mycket gubbiga sidor som kommer upp nu med åldern. Till exempel att jag har ett par tofflor hemma som jag gärna sätter på mig och jag kan stånka lite när jag sätter mig i en fåtölj. Jag är ytterst medveten om det men jag tycker egentligen inte att det är något negativt att vara gubbe. Samtidigt är man ju ungdomlig också. Vi är ett mellanting av ungdomliga gubbar! Men vi är ju inte jättegamla, en är ju inte ens trettio. Angående kommentaren på konserten så säger jag egentligen sådana grejer bara för att jag tycker det är roligt. Jag kan vara gubbig utan att skämmas.

Opeth har en distinkt och estetisk logga men även skivomslagen känns nästan konceptdesignade. Det är lätt att känna igen ett Opeth-konvolut och det verkar ha lagts ner väldigt mycket tid på att åstadkomma just detta. Är tanken att det ska vara ett koncept eller är detta en lyckad slump?

- Jag önskar att jag kunde säga att det var en tanke sedan tio år tillbaka men så är det inte, men allting utgår från samma idékälla. De senaste tio åren har vi jobbat med samma kille, Travis (Smith) och han börjar förstå mig nu! Jag kan bara säga att nu vill jag att det skall se ut som total isolering, att man isolerar sig från samhället, och då förstår han vad jag menar med det! Även om man är diffus och luddig i beskrivningen så förstår han alltid och så spinner han vidare från de idéerna och tar egna initiativ. Även om jag vill ha något som passar min idé om hur musiken ser ut så vill jag också att han som en artist ska ta över lite och köra sitt race. Så i slutändan blir det någon slags kombination. Jag älskar senaste omslaget! Man skulle kunna slänga ut skivan i någon butik och inte ha loggan och folk skulle se att det var en Opeth-skiva. Det har ju blivit så att det är en smak som genomsyrar hela bandet både musikaliskt, textmässigt och visuellt. Det enda som vi har kvar som vi fortfarande är svaga på är hur vi skall utveckla våra framträdanden live. Själva live-upplevelsen har alltid varit viktig för oss, vi spelar ju så otroligt mycket och vi vill göra det till en upplevelse utan att sitta i någon jävla sminkstol eller klä på sig clownkostym. Jag vill att det skall vara en klassisk rock-konsertkänsla men att man skall gå därifrån och bara känna WOW! Men det enda du har sett är fem snubbar som lirat musik. Dock är det svårt att hitta dit, men det är nästa steg. Annars har jag en ganska klar idé om vad det här bandet är musikaliskt sett, visuellt sett och textmässigt sätt. Det är inte så diffust, men vi har ju hållit på ändå i arton år.

Opeth har ibland jämförts lite med Pink Floyd. När kommer 45 minuter Interstellar Overdrive i Opeth-variant? Det väntar jag på!
- Vi tänkte för många år sedan göra en enlåtsskiva som en gimmick. Men Dan Svanö hann före när han gjorde sin skiva, som jag faktiskt fick vara med på! Men den här Pink Floyd-liknelsen… Även om jag tycker om den kan jag inte riktigt se den. Pink Floyd känns som en för stor liknelse då man försöker närma sig sådana giganter… När folk säger så sitter jag bara och nickar. De och Zeppelin jämförs vi med, och det är ju inga tråkiga jämförelser! Men hellre det än Poison. Eller Green Day.

Efter en halvtimmes pratstund och några koppar kaffe är det dags att avsluta, kan hända hägrar fler intervjuer för den rare rockveteranen innan dagen är slut? Men Mikael Åkerfeldt är nöjd. Det var inte trettio inbokningar i alla fall denna strålande vårdag.