Phazm - Cornerstone Of The Macabre

[2008][Osmose]

Det första som dyker upp i mitt huvud efter att ha lyssnat igenom "Cornerstone Of The Macabre" är något så ostigt som Stoner Death (!). Kanhända har det delvis att göra med konvolutbilden med de vattenpiperökande spökena? Men ett ännu viktigare (och kanske betydligt mer relevant) skäl är att Phazm är ett av få band på många år att göra något genuint nyskapande. Den här musiken kräver helt enkelt en ny benämning.

Öppningsspåret ger kanske inte den mest tydliga fingervisningen annat än vissa vaga referenser till Black Label Society (vilket väl iofs är tillräckligt uppseendeväckande om man pratar death metal). Istället är det i låt nummer två "Worm On The Hook" som resan börjar på allvar. Kan nog inte påminna mig att jag hört något så härligt släpigt i dödsgenren sedan Morbid Angels "Where The Slime Live". Tänk dig vidare Carcass Jeff Walker som stand-in i valfri Cheech & Chong-rulle så rör du dig i rätt riktning.

"Damnation" fortsätter i något som nästan kan betraktas som jazzigt. Långsamt malande rytmik med total överstyrning på alla nivåer. Kungligt men framförallt totalt ogjort i den här kontexten. Därpå följer instrumentala "Strange Song" som väl närmast är att jämföra med melodislingan i Sabbaths "Planet Caravan".

"Welcome To My Funeral" är ren doom av långsammaste sort. Så här hade förmodligen Cathedrals "Forest Of Equilibrium" låtit om man valt att spela in i Colombia. "The Old Smell Of Meat" drar upp tempot en aning och hade inte alls suttit fel på en skitigare version av Carcass-avkomman Blackstars debut.

På "Mucho Mojo" åker slide-gitarrerna fram och bandet ger sig ut i samma wästern-terräng där Disneyland After Dark en gång inledde sin karriär. I "The End" kastar man sig plötsligt och handlöst in i Entombeds death'n'roll-värld. Där håller man sig kvar även över "Necrophiliac" fast i en något segare form (vilket i det här fallet enbart är av godo).

Plattans märkligaste spår är nog covern på Metallicas "Damage Inc." som egentligen är rätt onödig, men förmodligen är tänkt som en kärleksfull blinkning till gängets verkliga ursprung. Och varför inte, som hyllning fyller den utan tvekan sitt syfte.

Avslutande "Adrift" är ännu en släpig sak som slutgiltigt och ytterst effektivt befäster den kategorisering som inledde den här recensionen. Phazm är, liksom de taggiga blad man laddar vattenpipor med, dödligt beroendeframkallande.

Betyg: 9/10

Martin Lee


<< Tillbaka till Skivrecensionerna