Private Line - Evel Knievel Factor

[2007][Bad Habits]

Om man skulle uppgradera Vince Neils säreget nasala sång med Sebastian Bachs attitydstinna urkraft borde man hamna någonstans i närheten Private Line-sångaren Sammy. I samma ögonblick som man konstaterat detta tänker man att "jäklar vad den här sångaren hade kunnat göra med rätt material". Några genomlyssningar senare konstaterar man vidare att "jäklar vilket intressant låtmaterial".

Inledande titelspåret har sån puls, sån attityd och ett sånt ohyggligt sväng att den är helt omöjlig att få ur huvet. Och varför skulle man vilja det, sämre vardagssoundtrack (för att parafrasera Ally McBeal) kan man onekligen tänka sig. Problemet med en så stark öppning är att det ställer enorma krav på resten av låtarna. Något som också ställer till det en aning inledningsvis.

Relativt snart sätter sig dock resten av plattan också, men där öppningen är så tydlig "sleazig" och gitarrtät bygger resten på en mer industriell och modern bas. Rent audiellt alltså. I grunden är detta ganska rak hårdrock i rakt nedstigande led från 80-talets Los Angeles.

Att plattan inte kammar hem full pott handlar om att det trots allt finns ett par låtar av utfyllnadskaraktär. I slutänden är det ändå ganska lätt att bortse ifrån då det som är bra håller så skyhögt mycket högre nivå än flertalet genrekollegor, mycket tack vare det moderna anslaget faktiskt.

"Evel Knievel Factor" är finnarnas andra album och börjar alltmer kännas som bandets motsvarighet till D.A.D.s "No Fuel Left For The Pilgrims". Med det sagt så talar vi här om en i första hand nationell angelägenhet, som tack vare ett grymt starkt och nyskapande material, tar ett enormt karriärsteg på en internationell arena.
En genombrottsplatta kort och gott.

Betyg: 9/10

Martin Lee


<< Tillbaka till Skivrecensionerna