Running Wild - Rouges En Vouge

[2005][Gun]

Kapten Kasparek gör åter haven osäkra med sin nya besättning. Tyvärr kan man direkt konstatera att detta inte är någon ny ”Black Hand Inn”, eller ens ”Victory”. Produktionen är som vanligt lite halvdan när det gäller Running Wild. Men det har man på sätt och vis vant sig vid och accepterat. Rock ’n’ Rolfs röst har veknat. Om det är en tillfällig svacka eller ett resultat av ålderdom återstår att se. Det låter dock stundtals lite tunt, som i ”Angel of Mercy”. Trummorna är en besvikelse. Efter ett par trummaskinerade album skulle vi nu äntligen bjudas lite äkta piratblod, i form av Matthias Liebertruth, bakom kaggarna. Men resultatet är plastigare än någonsin, helt utan tyngd och karaktär.

Vad som sitter där likt i fornstora dagar är riffen. Dessa tycks aldrig sina för den gode Rolf. Lyssna bara på introna till ”Born Bad, Dying Worse” och ”Rouges en Vouge”! Tyvärr fylls de inte på med motsvarande kvalitet på refrängerna. Running Wild har ju av tradition blandat briljanta refränger som ”Treasure Island” med ganska simpla titelupprepningar som ”Blazon Stone”. Här finner vi mest det senare, vilket funkar till viss del, men också lämnar vissa frågetecken angående låtskrivarinspirationen.

”Draw the Line” kanske är lite för mycket midtempo för att ge skivan en bra start, men en hyfsad metallåt är det ändå, även om den skulle må bra av lite tyngre trumljud. Tempot ökas sedan på ”Angel of Mercy”, som dock tillhör plattans svagare spår. ”Skeleton Dance” blir väl tyvärr aldrig mer intressant än sin titel. Det är inte den riviga piratmetal man hoppas på, utan ett trist ihopskrap av gamla återanvända riff. ”Skull & Bones” går lite vidare på samma tema, ett försök att väcka liv i det gamla som bara slutar med att man längtar tillbaka ännu mer till plattor som ”Death or Glory”. I så fall är plattor som den mer nyskapande ”Victory”, som ändå tillförde något eget, att föredra.

Som ett svar på min önskan får jag direkt ”Born Bad, Dying Worse” som har klar ”When Time Runs Out”-känsla över sig. Det känns fortfarande fräscht. Sen följer ytterligare ett par obemärkta mellanspår, innan det hyfsat starka titelspåret inger visst hopp. Här hittar vi plattans kanske mest klämmiga refräng, vilket dock inte säger alltför mycket. Sedvanligt episka avslutningsstycket håller inte heller det sina forna företrädares kvaliteter. ”The War” håller inte i 10.38, så tiden får fyllas ut med ett par passager av marschmusik. Frågan är om den håller alls, förresten… Bonusspåren brukar ibland bjuda på riktigt bra RW-låtar, men åtminstone ”Libertalia” är också den en fadäs. Nä, det här var en besvikelse! Men då ska man ju ha i åtanke att förväntningarna var mycket höga. Att betyget trots allt blir så högt beror på att Running Wild-plattor alltid växer ett snäpp med tiden.

David Bergström

Betyg: 6/10


<< Tillbaka till Skivrecensionerna