Rush - Globen
Stockholm - 04
En kväll i huvudstaden
Det vore lögn att säga att Rush sparar på krutet. Med allt från utarbetade datoranimationer och den skummaste av scenrekvisita till 3 timmars njutning plockat från 30 år och otaliga studioalbum, kan man inte bli annat än imponerad.
Efter att ha suttit 7 timmar i en buss mot stockholm och globen var man ganska mör, när man runt halv åtta tiden på kvällen satte in öronpropparna och bänkade sig på parketten. Och plötsligt släcks ljusen, publiken ställer sig upp och Rush äntrar scenen. En mycket underhållande animation på 10 minuter visas, med gamla bilder och tillbakablickar från deras minst sagt långa karriär. Sedan drar de igång med "The Spirit of Radio", och det blir genast mer livat i lokalen. Hitsen avlöser varandra på ett mycket underhållande sätt, gitarriffen sitter felfritt, Neil Peart är gud, allt är som det ska.
Geddy Lee's röst är ovanligt bra förvarad i dessa tre deceninier. Låtvalet är mycket varierande och passande, och man märker att låtar som 2112, Tom Sawyer och Dreamline berör publiken extra mycket. Och där står man, njutandes av atmosfären och den mustiga ljushowen i tre timmar(med 15 minuters paus inräknad). Musikalisk excellens är vad det är, och även om Rush kanske inte är kända för att vara världens bästa scenpersonligheter funkar detta utmärkt. Och jag ser gärna Rush, om dom nu behagar komma tillbaka om 10? Kanske 15? Eller rentav 25 år igen.
Notis 1. Neil Peart fick ett småleende på läpparna när Alex Lifeson började balla ur vid micken(tro det eller ej).
Notis 2. Neil Peart's trumsolo som innehöll allt från dungel-george congas till ett intensivt rasslande ger rysningar.
Notis 3. Killarna måste ha rätt god självdistans för att visa upp de obskyra gamla bilderna från förr, det var ju tur att de själva inte kollade på bildskärmarna.
Olof
Betyg: 8/10
<< Tillbaka till Liverecensionerna
|