Saidian - Phoenix

[2006][Metal Heaven]

Särskilt förvånad blir man inte när tyska Saidian inleder sin andra platta med ett trevande synth-intro som snart övergår i ett simili av Edguys episka fläskläpp ”Tears of a Mandrake”. Man höjer inte heller ögonbrynen nämnvärt när syntharna sedan får ta överhanden i en överdos av finsk trallighet i uppföljande dubbeltrampshistorier eller småsega midtempoörhängen. Det finns knappast heller något lyriskt innovativt i låtar som ”Power & Glory”, ”Ride on a Phoenix” eller ”Never Surrender” som får en att tappa hakan. För den fördomsfulle hårdrockslyssnaren räcker det med att kolla på omslagets färgfyrverkeri, där den lika eldsomgärdade som datoranimerade fågel Fenix reser sig ur askan, för att kasta detta släpp i papperskorgen dedikerad åt ”dussin-power-metal” och med all rätt…

Det här är precis ett sådant släpp som berättigar de vars åsikter talar om genrens urholkning. Att söka efter originalitet på ”Phoenix” är lika meningsfullt som att donera mjällschampo till Rob Halford. Allt (allt!) som den här skivan står för har gjorts förut, och det av band som inte var först med att göra det heller. Om, och det är väl inget som rekommenderas, man ska göra musik som gjorts av alla andra dessförinnan så måste man ha vissa kriterier uppfyllda. Dels kan man behöva en sångare som klarar av att lyfta en låt på egen hand. Den sångaren är inte Markus Engelfield. Han har en godkänd falsett och en röst som i för det mesta håller duglig standard, men dessutom en gnällighet och ett överdrivet vibrato som i längden är enerverande. Det andra kriteriet är att man har urstarka välspelade melodier och det är väl egentligen här som Saidian har sitt största problem. Melodier finns det gott om, främst burna av keyboarden, och musikernas skicklighet finns det inte mycket att klaga på, men knappast tillräckligt starka för att göra något bestående intryck.

Istället harvar man runt som en hyllningshybrid mellan Edguy, Stratovarius och Hammerfall med känslan av att spela lite gemytlig bakgrundshårdrock utan högre ambitioner. Att superlativen haglar i informationsbrevet är givetvis som det brukar, men även här känns texten som den är stöpt i en standardmall och som om bolaget inte riktigt själva tror på sin ”melodiska metal-sensation”. ”Phoenix” är alldeles för tam för att den ska få returbiljett till min stereo, men kan givetvis uppskattas hos dem som missat allt vad den melodiska hårdrocken haft att erbjuda. Själv tänker jag, lite irriterat, på vad andra lovande band skulle kunna prestera med den fina produktion som Saidian blivit förärade…

Betyg: 4/10

Jacob Holmström

<< Tillbaka till Skivrecensionerna